Advanced

Children As Eyewitnesses: Memory recall and face recognition

Fredin, Gunilla LU (2011)
Abstract (Swedish)
Popular Abstract in Swedish

Den här avhandlingens syfte var att undersöka hur väl barn kan återberätta en bevittnad händelse och vid behov identifiera en misstänkt gärningsman i en ”lineup”, en vittneskonfrontation där en misstänkt tillsammans med fem personer som liknar den misstänkte presenteras på fotografier. Tre studier genomfördes. Den första studien undersökte barns förmåga att återberätta en händelse fritt jämfört med när de besvarar fokuserade frågor. Den andra studien jämförde två typer av vittneskonfrontation där ett vittne får se 6 fotografier antingen alla på en gång (elimineringskonfrontation) eller en i taget (sekventiell konfrontation) och bland dessa skall försöka identifiera en person som hon eller han har... (More)
Popular Abstract in Swedish

Den här avhandlingens syfte var att undersöka hur väl barn kan återberätta en bevittnad händelse och vid behov identifiera en misstänkt gärningsman i en ”lineup”, en vittneskonfrontation där en misstänkt tillsammans med fem personer som liknar den misstänkte presenteras på fotografier. Tre studier genomfördes. Den första studien undersökte barns förmåga att återberätta en händelse fritt jämfört med när de besvarar fokuserade frågor. Den andra studien jämförde två typer av vittneskonfrontation där ett vittne får se 6 fotografier antingen alla på en gång (elimineringskonfrontation) eller en i taget (sekventiell konfrontation) och bland dessa skall försöka identifiera en person som hon eller han har sett tidigare i en kort film där ett brott begås. Studie tre undersökte om ett vittnes självtvivel eller självbild påverkade identifikationen vid en vittneskonfrontation.



Barn kan bli vittnen till en rad olika brott, såsom stöld, skadegörelse, misshandel och mord. När ett barn är det viktigaste ögonvittnet till ett brott, är det viktigt för polisen att veta om de kan lita på barnets förmåga att identifiera den misstänkte eller att återberätta händelsen. Här bör man skilja på olika slags förmågor hos barnet eftersom de förmodligen inbegriper olika mekanismer som gör det möjligt att återhämta upplevda händelser ur minnet.



Studie 1 undersökte minnesförmåga och realismen i vittnenas bedömningar av korrektheten i sina minnen (konfidensbedömning)

hos 8-9 år och 12-13 år gamla barn och vuxna. Mer specifikt undersökte vi sambandet mellan realismen i vittnenas konfidensbedömningar och hur korrekt de återgav en händelse, antingen i fritt återberättande eller genom att svara på fokuserade frågor. Två experiment genomfördes i denna studie. I Experiment 1 var deltagarna 62 barn, varav 31 var 8-9 år gamla och lika många var 12-13 år, samt 32 vuxna. Materialet var en 4 minuter lång video med en iscensatt händelse, där en man letar efter sin försvunna hund.



Vid ett första möte visades videobandet för cirka 15 personer i taget. En vecka senare, vid ett andra möte, intervjuades varje deltagare individuellt. Först fick de fritt återberätta händelsen, därefter besvarade de en enkät med 39 fokuserade frågor om innehållet i filmen och där varje fråga hade två svarsalternativ. Vid det tredje mötet, en vecka senare, fick deltagarna konfidensbedöma korrektheten i sina intervjusvar samt svaren på de fokuserade frågorna i enkäten.



I Experiment 2 var deltagarna 95 barn i samma ålder som i Experiment 1 och 38 vuxna. Materialet var en 3 minuter och 50 sekunder lång video med en iscensatt händelse, som visar en kvinna vid en busshållplats. Kvinnan kidnappas av tre män i en bil. Deltagarna fick besvara fyrtiofyra fokuserade frågor om människornas kläder, hårfärg och andra detaljer runt busshållplatsen där händelsen ägde rum. Mötena genomfördes på samma sätt som i experiment 1.



Experiment 1 visade att vid fritt återberättande återgav de vuxna deltagarna betydligt fler detaljer i sina rapporter än barnen i båda åldersgrupperna. Det fanns inga skillnader mellan barngrupperna. Korrektheten var högre i fritt återberättande än i svar på fokuserade frågor i alla åldersgrupperna. Alla deltagarna bedömde också sina svar vid fritt återberättande som mer säkra än svaren på de fokuserade frågorna. En analys av över-/underkonfidens (en övertro respektive underskattad tilltro till korrektheten i de egna svaren) visade att de äldre barnen var mer överkonfidenta än både de yngre barnen och de vuxna. De yngre barnen och de vuxna skiljde sig inte åt. Det fanns ett samband mellan typ av fråga och åldersgrupp, som innebar att skillnaden i konfidens mellan de två typerna av frågor var större för de vuxna än för de yngsta barnen.



Experiment 2 visade en signifikant skillnad mellan åldersgrupperna för fullständighet, dvs antalet rapporter ökade med åldern vid fritt återberättande. Korrektheten i svaren var, liksom i experiment 1, högre vid fritt återberättande än i svaren på fokuserade frågor. Det fanns inga signifikanta skillnader mellan åldersgrupperna i deras svar på fokuserade frågor. Även i experiment 2 fanns en signifikant interaktion mellan åldersgrupp och typ av frågor av samma innebörd som i experiment 1. Det fanns också en betydande skillnad mellan åldersgrupperna när det gäller fritt återberättande i det att de äldre barnen var mindre korrekta än både yngre barn och vuxna. Dessa skillnader fanns inte för fokuserade frågor. Deltagarna var också mer överkonfidenta i bedömningarna av sina svar på fokuserade frågor.



I både experiment 1 och 2 visade de yngre barnen näst intill perfekt realism i sina konfidensbedömningar av fritt återberättande men inte av sina svar på fokuserade frågor. Detta tolkade vi som ett resultat av att det är lättare för barn att rapportera fritt från minnet än att svara på fokuserade frågor. Därför kan det vara viktigt att börja med ett fritt återberättande med yngre barn i ett förhör.



I Studie 2 undersökte vi hur väl sekventiell vittneskonfrontation, utförd enligt den svenska polisens instruktioner för vittneskonfrontationer, fungerar för barn. Detta jämfördes med elimineringskonfrontation. Vid en sekventiell vittneskonfrontation visar man ett foto åt gången och vittnet får ta ett beslut om det föreställer gärningsmannen eller ej. När alla fotografierna har visats avslutar man sessionen. Den svenska rekommendationen skiljer sig från den i USA mest använda, och som den svenska rekommendationen baseras på, på så vis att man visar alla fotografierna, ett i taget, en gång först och därefter en andra gång då vittnet får ta ett beslut om det föreställer gärningsmannen eller inte. I Sverige har man också valt att utföra konfrontationen så att man ska se alla fotona även om en identifikation har skett dessförinnan. I studien testades metoden på såväl barn som vuxna eftersom tidigare forskning har visat att en sekventiell metod inte fungerar lika bra för barn. Det stora problemet med barn är att de gör många falska identifikationer speciellt i en konfrontation som inte har någon misstänkt med bland fotona. Detta ökar risken att en oskyldigt misstänkt blir identifierad. Elimineringsmetoden har förespråkats för barn (Pozzulo & Lindsay, 1999) och jämfördes därför i denna studie med den modifierade sekventiella metoden.



I experiment 1 testades den svenska modifierade sekventiella metoden. Tvåhundrafyrtioen barn i 11-års åldern och 120 vuxna som jämförelsegrupp ingick. Vi valde att avsluta konfrontationerna direkt efter det att en identifikation gjorts eftersom tidigare forskning har visat att det är mycket vanligt att barn gör upprepade identifikationer om man inte avbryter sessionen när de valt ett foto som föreställande den misstänkte. I experiment 2 testades elimineringsmetoden. Tvåhundrafyrtio barn i samma ålder som experiment 1 testades. Inga vuxna ingick i experiment 2.



Vid första mötet visades en film på knappt 3 minuter av ett rån i en affär där en person begår ett rån som bevittnas av en pojke och en flicka. Därefter fyllde barnen i en av två självskattningsformulär som mäter självtvivel (The Judgmental Self-Doubt scale) respektive självbild (Harter’s Self-Perceived Scale). Enkätens syfte var dels att tjäna som avledningsmanöver från filmen och dels för att senare användas i studie 3. En vecka senare testades barnen ett och ett i ett grupprum. De fick identifiera gärningsmannen och ett av barnen i filmen i en modifierad sekventiell konfrontation eller i en elimineringskonfrontation. Både konfrontationer med gärningsman närvarande (target-present) och frånvarande (target-absent) användes. Sex foton ingick i varje konfrontation.



När en modifierad sekventiell metod användes visade det sig att deltagarna identifierade gärningsmannen och vittnena bättre än vad som kan förväntas rent slumpmässigt när gärningsmannen fanns med bland fotona i konfrontationen, men när gärningsmannen var frånvarande kunde vare sig de vuxna eller barnen prestera bättre än slumpen. Barnens resultat var till och med signifikant sämre än slumpen. När gärningsmannen var med bland fotona presterade de vuxna bättre än barnen.



När elimineringsmodellen användes presterade barnen bättre än slumpen när gärningsmannen var med i konfrontationen. När gärningsmannen inte var med presterade de på slumpnivå. När de skulle identifiera flickan som vittne presterade barnen signifikant bättre med elimineringsmetoden både när gärningsmannen var närvarande och frånvarande. När gärningsmannen var frånvarande minskade antalet falska identifikationer så mycket med elimineringsmetoden att barnen till och med hade färre antal falska identifikationer än de vuxna i den modifierade sekventiella metoden. Barnen hade högre konfidensvärden vid konfrontationer med elimineringsmetoden än med den sekventiella metoden och var samtidigt mindre överkonfidenta.



Resultaten pekar mot att vi kan dra slutsatsen att barn identifierar en gärningsman i samma ålder som de själva med samma säkerhet som vuxna men inte är lika effektiva som vuxna när det är en vuxen person de ska identifiera. Detta gäller när gärningsmannen är närvarande vid en konfrontation men inte när gärningsmannen är frånvarande i konfrontationen. Både barn och vuxna är generellt överkonfidenta, dvs de överskattar sin förmåga att identifiera en gärningsman eller ett vittne vilket innebär att polisen bör vara försiktig med att bedöma korrektheten i deras identifikationer efter hur säkra de är, dvs deras konfidens.



Studie 3 undersökte om förmågan att göra korrekta identifikationer och konfidens vid en vittneskonfrontation korrelerade med hur man såg på sig själv respektive ens beslutsförmåga. Data samlades in på samma gång som studie 2 varför proceduren är likadan i båda studierna.



Denna studie skall ses som ett första försök att undersöka om det finns samband mellan hur man ser på sig själv och sin beslutsförmåga och hur väl man kan identifiera en misstänkt i en vittneskonfrontation. Resultatet visar att det skulle vara intressant att undersöka detta vidare.



Vid konfrontation enligt den modifierade sekventiella metoden erhölls inga signifikanta resultat, dvs självskattningarna korrelerade inte med vare sig korrektheten i deltagarnas svar eller med deras bedömningar av säkerheten i svaren. I den försöksbetingelse när ingen gärningsman fanns med i konfrontationen fanns dock signifikanta negativa samband mellan hur man såg på sig själv och sin beslutsförmåga å ena sidan och korrektheten i svaren å den andra, dvs deltagare som hade en låg uppfattning om sin förmåga att fatta beslut och en sämre självbild, bedömde sina svar som mindre säkra. De signifikanta värdena som erhölls i konfrontationer med gärningsmannen frånvarande kan tolkas som ett tecken på att självkritiska vittnen reagerar adekvat när ingen gärningsman finns med i en vittneskonfrontation. Detta skall ställas mot resultaten i övrigt som visar att vittnen ofta är överkonfidenta dvs har en överdriven tilltro till sina utsagor.

En övergripande slutsats är att elimineringsmetoden förefaller ha potential som en lämplig metod när barn skall delta i vittneskonfrontationer men att den behöver utvecklas och prövas ytterligare innan den kan rekommenderas som ”golden standard” i svenskt rättsväsen. (Less)
Abstract
Through centuries, witnesses to crimes have played an important role for the police to get a conviction of the culprit. This dissertation examined how accurate children are as witnesses of events and when participating in lineups.



In Study 1, participants were tested with free recall and focussed questions. Children aged 8-9 years, 11-12 years and adults in two experiments witnessed film events with forensic relevance. The results showed that the children in a free recall report can be as accurate as adults and as realistic in their confidence judgments of the correctness of their memories as adults. In Study 2, children, 10-11 years old and adults participated in sequential lineups arranged according to the Swedish... (More)
Through centuries, witnesses to crimes have played an important role for the police to get a conviction of the culprit. This dissertation examined how accurate children are as witnesses of events and when participating in lineups.



In Study 1, participants were tested with free recall and focussed questions. Children aged 8-9 years, 11-12 years and adults in two experiments witnessed film events with forensic relevance. The results showed that the children in a free recall report can be as accurate as adults and as realistic in their confidence judgments of the correctness of their memories as adults. In Study 2, children, 10-11 years old and adults participated in sequential lineups arranged according to the Swedish Police instructions in experiment 1 and compared with elimination lineup in experiment 2. A staged crime video was used followed by lineups one week later. The results indicated that elimination lineups according to the Swedish National Police Board instructions is advantageous for children but make the task more difficult for adults. Compared to experiment 1 with sequential method the children had increased correct identifications in target-present lineup and decreased false identifications in target-absent lineup. Study 3 investigated if self-perception and self-doubt correlates with accuracy and confidence. The result indicated was that at least in target-absent lineup one must be careful to relay on a child witness with strong self-confidence.



The results of this dissertation indicate, that given the appropriate types of questions and forms of questioning children can be fairly trustworthy witnesses, sometimes at the level of adults. Participating in a lineup the children performed at a level comparable to adults when the target was in the lineup. With target-absent lineup, children made more false identifications than adults. Target-absent lineups, with children, also had negative correlations to accuracy. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
supervisor
opponent
  • Andersson, Jan, Linköpings universitet
organization
alternative title
Barn som vittnen: Minnesåtergivning och olika metoder för vittneskonfrontationer
publishing date
type
Thesis
publication status
published
subject
keywords
sequential lineup, confidence, question format, Child eyewitness, event memory, elimination lineup
pages
191 pages
defense location
Lilla Fest, AF-borgen, Sandgatan 2, Lund
defense date
2011-09-16 10:15
ISBN
978-91-7473-151-4
language
English
LU publication?
yes
id
26e341c5-9160-4e03-8d47-a772a5c6ac04 (old id 2124237)
date added to LUP
2011-09-01 11:19:12
date last changed
2016-09-19 08:45:17
@misc{26e341c5-9160-4e03-8d47-a772a5c6ac04,
  abstract     = {Through centuries, witnesses to crimes have played an important role for the police to get a conviction of the culprit. This dissertation examined how accurate children are as witnesses of events and when participating in lineups. <br/><br>
<br/><br>
In Study 1, participants were tested with free recall and focussed questions. Children aged 8-9 years, 11-12 years and adults in two experiments witnessed film events with forensic relevance. The results showed that the children in a free recall report can be as accurate as adults and as realistic in their confidence judgments of the correctness of their memories as adults. In Study 2, children, 10-11 years old and adults participated in sequential lineups arranged according to the Swedish Police instructions in experiment 1 and compared with elimination lineup in experiment 2. A staged crime video was used followed by lineups one week later. The results indicated that elimination lineups according to the Swedish National Police Board instructions is advantageous for children but make the task more difficult for adults. Compared to experiment 1 with sequential method the children had increased correct identifications in target-present lineup and decreased false identifications in target-absent lineup. Study 3 investigated if self-perception and self-doubt correlates with accuracy and confidence. The result indicated was that at least in target-absent lineup one must be careful to relay on a child witness with strong self-confidence.<br/><br>
<br/><br>
The results of this dissertation indicate, that given the appropriate types of questions and forms of questioning children can be fairly trustworthy witnesses, sometimes at the level of adults. Participating in a lineup the children performed at a level comparable to adults when the target was in the lineup. With target-absent lineup, children made more false identifications than adults. Target-absent lineups, with children, also had negative correlations to accuracy.},
  author       = {Fredin, Gunilla},
  isbn         = {978-91-7473-151-4},
  keyword      = {sequential lineup,confidence,question format,Child eyewitness,event memory,elimination lineup},
  language     = {eng},
  pages        = {191},
  title        = {Children As Eyewitnesses: Memory recall and face recognition},
  year         = {2011},
}