Alltings mått: frågan om Protagoras' humanism
(2007) In Glänta p.74-81- Abstract
- In opposition to the traditional interpretation of Protagoras's Homo Mensura-Satz ("Man is the measure of all things") as a founding tenet of Western humanism, this essay challenges the notion of an inherent anthropocentrism of the dictum (that all things are relative to man as species or individual). In a reading of the most important sources of antiquity, namely Plato, Aristotle and Sextus Empiricus, the sophist rather appears to base his thesis on ideas in Presocratic philosophy of nature as a becoming. The measure is then the capturing of a state of things out of this flow in a moment of perception, which is thought as the material relationship between the momentary qualitites of that which perceives and that which is perceived.... (More)
- In opposition to the traditional interpretation of Protagoras's Homo Mensura-Satz ("Man is the measure of all things") as a founding tenet of Western humanism, this essay challenges the notion of an inherent anthropocentrism of the dictum (that all things are relative to man as species or individual). In a reading of the most important sources of antiquity, namely Plato, Aristotle and Sextus Empiricus, the sophist rather appears to base his thesis on ideas in Presocratic philosophy of nature as a becoming. The measure is then the capturing of a state of things out of this flow in a moment of perception, which is thought as the material relationship between the momentary qualitites of that which perceives and that which is perceived. Consequently, it is the measure which is central, not man, who is yet another instance of confluent qualities out of the potentiality of things; but man, like everything else, can always become anything else, including the non-human. (Less)
- Abstract (Swedish)
- Förhärskande tolkningstraditioner betraktar sofisten Protagoras som företrädare för en antropocentrisk humanism, som gör allt relativt till en värdeskapande och meningsgivande mänsklighet eller mänsklig individ, och därmed en centralgestalt (vid sidan av Sokrates) i den grekiska vändningen från natur till kultur under 400-talet f.Kr. Det är dessa betydelser som brukar ges hans välkända maxim: ”Människan är alltings mått.” Genom att närmare studera hur satsen tolkats av de tre viktigaste antika källorna till bilden av Protagoras, nämligen Platon, Aristoteles och Sextos Empeirikos, argumenterar denna essä för en alternativ tolkning. Protagoras’ sats framstår här snarare som grundad i försokratiska föreställningar om en dynamisk natur, där... (More)
- Förhärskande tolkningstraditioner betraktar sofisten Protagoras som företrädare för en antropocentrisk humanism, som gör allt relativt till en värdeskapande och meningsgivande mänsklighet eller mänsklig individ, och därmed en centralgestalt (vid sidan av Sokrates) i den grekiska vändningen från natur till kultur under 400-talet f.Kr. Det är dessa betydelser som brukar ges hans välkända maxim: ”Människan är alltings mått.” Genom att närmare studera hur satsen tolkats av de tre viktigaste antika källorna till bilden av Protagoras, nämligen Platon, Aristoteles och Sextos Empeirikos, argumenterar denna essä för en alternativ tolkning. Protagoras’ sats framstår här snarare som grundad i försokratiska föreställningar om en dynamisk natur, där tingens egenskaper framstår momentant i ett oupphörligt materiellt flöde. Uppfattningen om ett sakförhållande är beroende av relationen mellan den erfarande och det erfarnas fysiska tillstånd, så att ”måttet” kan förstås som mötet mellan subjekt och objekt i en varseblivning. Det är därför måttet som är det centrala i satsen, inte människan, och världen är den måttlösa möjligheten till erfarenheter som förmår göra varje sak till vad som helst. Satsen hävdar inte människan som den unikt fasta punkten i en föränderlig värld; tvärtom är människan ett flyktigt tillstånd bland andra, som alltid kan bli något annat, inklusive det icke-mänskliga. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
https://lup.lub.lu.se/record/738771
- author
- Eriksson, Jonnie LU
- organization
- publishing date
- 2007
- type
- Contribution to journal
- publication status
- published
- subject
- keywords
- Homo mensura-satsen, Platon, Protagoras, sofistik, försokratisk naturfilosofi, antropocentrism, humanism, relativism.
- in
- Glänta
- issue
- 1
- pages
- 74 - 81
- publisher
- Glänta förlag
- ISSN
- 1104-5205
- language
- Swedish
- LU publication?
- yes
- id
- 14e2ec18-0058-44a0-b2fb-ecf74b69ec91 (old id 738771)
- date added to LUP
- 2016-04-04 09:17:30
- date last changed
- 2018-11-21 20:52:05
@article{14e2ec18-0058-44a0-b2fb-ecf74b69ec91,
abstract = {{In opposition to the traditional interpretation of Protagoras's Homo Mensura-Satz ("Man is the measure of all things") as a founding tenet of Western humanism, this essay challenges the notion of an inherent anthropocentrism of the dictum (that all things are relative to man as species or individual). In a reading of the most important sources of antiquity, namely Plato, Aristotle and Sextus Empiricus, the sophist rather appears to base his thesis on ideas in Presocratic philosophy of nature as a becoming. The measure is then the capturing of a state of things out of this flow in a moment of perception, which is thought as the material relationship between the momentary qualitites of that which perceives and that which is perceived. Consequently, it is the measure which is central, not man, who is yet another instance of confluent qualities out of the potentiality of things; but man, like everything else, can always become anything else, including the non-human.}},
author = {{Eriksson, Jonnie}},
issn = {{1104-5205}},
keywords = {{Homo mensura-satsen; Platon; Protagoras; sofistik; försokratisk naturfilosofi; antropocentrism; humanism; relativism.}},
language = {{swe}},
number = {{1}},
pages = {{74--81}},
publisher = {{Glänta förlag}},
series = {{Glänta}},
title = {{Alltings mått: frågan om Protagoras' humanism}},
year = {{2007}},
}