Anders Persson
Som medlem i en panel vid Statsvetarnas valvaka vid Lunds universitet ombads jag besvara frågan: Hur blir det med skolan efter valet 2014? Valrörelsen har varit minst sagt motsägelsefull i och med att debatten på en och samma gång förts på en synnerligen praktisk detaljnivå och på en ideologiskt övergripande nivå, dock utan att vara visionär. Valresultatet har inte gjort det lättare att förstå i vilka banor utbildnings- och skolpolitiken ska kunna utvecklas.
Före valet fanns en stor enighet om att skolan var en av valets viktigaste frågor, en uppfattning som delades av många väljare enligt SVTs vallokalsundersökning. Flera av partierna på olika sidor om blockgränsen var överens om att lärarlönerna borde höjas, att mer personal och/eller vuxna behövs i skolan, att mer resurser måste tillföras skolan och att elevernas kunskapsresultat behöver bli bättre. Samtidigt visade valrörelsen på djupa ideologiska skillnader mellan partierna när det gäller vinster i välfärden, betygsfrågan, återförstatligande av skolan, skatter samt, slutligen, förhållandet mellan individ- och samhällsansvar när det gäller utbildning och skola.
Enigheten i valrörelsen har framhållits som lovande eftersom erfarenheten säger oss att skolan varit som bäst när det funnits bred politisk enighet kring den. Då har den arbetsro kunnat skapats i skolan som saknats de senaste 20 reform- och förändringstäta åren. I en intervju efter valet efterlyser statsvetaren Maria Jarl just bred politisk enighet kring skolan. Frågan är väl bara hur enigheten konkret skulle kunna se ut givet de nämnda ideologiska skillnaderna. Skoldebatten inför valet var ganska vek och kanske berodde det på just den ytliga enighet som visades upp. Debatten hettade mest till när det gällde vem/vad som var skyldig till skolans problem: tidigare socialdemokratisk så kallad flumpolitik eller de åtta senaste årens borgerligt reformprat. En idé om hur skuldbördan kan fördelas för jag fram i en krönika som publicerades i Lunds universitets tidning LUM 2014-09-19 under rubriken: Skolans (k)val – när utbildning blivit en vara…
Trots ideologiska skillnader har valrörelsen knappast präglats av några systemöverskridande förslag, utan utbildningspolitikerna har fortsatt att agera mekaniker inne i ett system som flertalet verkar ta för givet. Organisationslösningar har lanserats på kunskaps- och motivationsproblem och kommer sannolikt att landa platt utan annan effekt än att eleverna förvaras längre tid i skolan. Förlängd skolplikt löser knappast kunskapsproblem, inte heller obligatoriskt gymnasium.
De två lärarfackföreningarna har redan uppvisat en viss oro efter valet när det gäller vad som konkret kan tänkas komma ut av
den enighet som under valrörelsen uppvisats i en rad sakfrågor. Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson säger exempelvis så här i en intervju: ”Oavsett det osäkra regeringsläget och oavsett hur det kan se ut i olika kommuner så har vi inte råd att vänta och se, saker och ting måste ske nu. Fler kommuner än hittills måste satsa på skolan. Eleverna i Sverige har rätt till utbildade lärare i alla ämnen och vi måste säkra att de som är lärare stannar kvar och att fler studenter väljer att bli lärare.” (”Det är nu det verkligen gäller”). Och Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén skriver i ett inlägg på svt.se: ”Man måste bortse från gamla ideologiska trätor och åstadkomma förhandlingslösningar som långsiktigt gynnar skolans utveckling. De båda statsbärande partierna – socialdemokraterna och moderaterna – har till exempel båda haft förslag om mindre klasser i de lägre åldrarna och fler speciallärare. Utmärkta förslag som också förutsätter satsningar på lärares löner och villkor för att bli verklighet. Dessa partier har också en betydelsefull roll i många kommuner. Spela inte bort möjligheten att komma överens där det är möjligt.”
Här kan det finnas anledning att fundera över det i mitt tycke mest märkliga som inträffade under valrörelsen, nämligen att skolan diskuterades som om den var statlig, som om våra nuvarande politiker hade glömt bort att skolan sedan ett kvarts sekel har flera olika huvudmän. Vilket låter absurt då flera av de frågor som diskuterades under valrörelsen just pekar på detta som ett av dagens stora problem. När de olika politiska förslagen som flera partier är eniga om ramas in på just detta sätt framstår de som mystiska och svårgenomförbara. Vad menas konkret med att lärarnas löner ska höjas? Den frågan bestäms väl knappast i riksdagen? Eller vad betyder det konkret när man säger att kunskapsresultaten måste bli bättre? Skulle förslagen om förlängd skolplikt bidra till det? Eller betyg i fjärde klass? (Det finns knappast någon forskning som talar för att så skulle bli fallet.) Och vad menas med ett återförstatligande av skolan? Ska samtliga friskolor förstatligas? Eller endast de kommunala? Eller betyder förslaget att skolinspektionsinstrumentet ska skärpas? Och kan i så fall det verkligen ses som ett förstatligande? Och vad betyder förbud mot eller begränsning av ”vinster i välfärden”? Betyder det att privata företag inte ska kunna bedriva skola? Eller betyder det att uttaget av vinst ur verksamheten ska begränsas? I så fall borde väl motsvarande gälla för kommunala skolor: begränsningar av ekonomiska åtstramningar som drar resurser bort från skolan?
Kommentera