Drömtydd verklighet

Psykiatrikern Johan Cullberg lägger sig i sina memoarer på den egna analyssoffan. Lars-Eric Jönsson fascineras av uppriktigheten

BOKEN. På Lucianatten 1956 tar den blivande läkaren Johan Cullberg sin psykiskt sjuke bror Erland till akuten på psykiatriska kliniken i Stockholm för vidare befordran till mentalsjukhuset Beckomberga. Dagen efter kommer Johan på besök och finner sin bror bunden till händer och fötter. Han känner sig lurad och kräver att Johan ska ta honom därifrån. Johan lämnar gråtande sjukhuset, åker till Sturebadet, lägger sig i en hytt och onanerar i en dröm om varma kvinnobröst.

Så inleds psykiatern Johan Cullbergs memoarer Mitt psykiatriska liv. Det är en stark och kondenserad sekvens som ger ett anslag för hela berättelsen. Den sjuke brodern, motviljan till den anstaltsbundna psykiatrin och sexualiteten är teman som Cullberg återkommer till liksom relationen till föräldrarna och religionen.
Pappan var biskop i Västerås. Mamman hade en mer sökande religiositet. Hon utförde de plikter som en biskopsfru borde, men var psykiskt skral och förefaller ha utvecklat någon form av medicinberoende. Idag, skriver Cullberg, skulle hon förmodligen ha fått antidepressiva mediciner ”med osäkert resultat”.

I bokens första hälft berättar Cullberg om sina uppväxt- och studieår. Han beskriver en ganska konventionell bana med ursprung i en borgerlig livsvärld. Det är föga överraskande välskrivet. Men självbiografin är en lurig genre. Den är dokumentär men innebär också ett tillrättaläggande av det egna livet.
Att man ordnar sitt liv genom att skriva memoarer är en självklarhet. Och det är inte så konstigt att en psykiater ser på sitt eget förflutna med yrkesmannens blick. Psykiatern sysslar till en inte ringa del med sina klienters historia. Och det är både intressant och en aning förutsägbart att Cullberg lägger sitt eget psykiatriska perspektiv på sig själv. Inte i meningen att han patologiserar sitt liv utan för att han tematiserar det som om han själv låg på dyschan.

Johan Cullberg är förstås medveten om detta speciella ordnande av den egna historien och om risken för ett slags återblickandets självbedrägeri. En aning komisk blir dock en episod när han tilldelas det föga smickrande Citronpriset på en gayparad i Kungsträdgården. Anledningen var att Cullberg i sin bok "Dynamisk psykiatri" hade skrivit om homosexualitet i anslutning till ett kapitel om psykiska sjukdomar. Cullberg blir tagen på sängen eftersom han uppfattade sig själv som en tolerant person. ”Jag började förstå att delar av min gamla homofobi från ungdomen legat tämligen obearbetade”. Som om det inte skulle finnas en mängd andra möjliga orsaker till ett sådant mer eller mindre omedvetet perspektiv på homosexualitet som sjukdom.
I den andra halvan av boken fokuserar han på yrkeslivet. Cullbergs hållning till psykiatrin är påtagligt ambivalent och kritisk. Som en illustration till medicinens syn på individen berättar han från sina studieår till exempel om demonstrationslik som hämtades upp med en båtshake ur ett cementkar på Anatomiska institutionen. Kropparna kom från Umedalens mentalsjukhus, från patienter utan anhöriga. Dissektionerna av kropparna ”var den perfekta introduktionen till den objektivering av människan som skulle följa våra studier”.

Cullbergs bror Erland togs alltså in på Beckomberga sjukhus på 1950-talet. Under de år han var intagen behandlades han med flera av de vanligaste metoderna — tvångsbälte, insulinkoma- och elbehandling samt nya neuroleptika som Hibernal och Nozinan. Cullberg noterar att dessa behandlingar inte hade någon kort- eller långsiktig positiv effekt på hans bror.
Men psykiatrin skulle komma att förändras. Anstalterna och de biologiska perspektiven kritiserades och utmanades av psykoterapeutiskt orienterade synsätt. Under 70-talet fick psykoterapin en allt starkare ställning vilket kunde slå över i en i Cullbergs mening naiv, ytlig och farlig antibiologisk syn på psykiska sjukdomar. Samtidigt innebar det att läkarna började lyssna på patienterna. Relationen i sig mellan behandlare och patient började ses som en verksam behandlingsfaktor.

Johan Cullberg skriver in sig själv i ett slags tredje vägens politik. Han slår ett slag för den psykodynamiska terapin men hävdar samtidigt vikten av ett medicinskt perspektiv. Denna ställning ”in between” förefaller ha ställt till med problem för honom eftersom han inte lika lätt som många andra kunde sorteras in i någon av de två konkurrerande synsätten på psykisk sjukdom.
Det kan verka väl karikatyrartat att beskriva psykiatrin som uppdelad i två synsätt — biologisk och psykoterapeutisk. Men psykiatri är en osäker vetenskap, vilket tycks gynna ett slags fundamentalism som snarare bygger på övertygelse, än på resultat.
Johan Cullberg menar sig ha varit ”resultatinställd” och sade sig därför stå något avvaktande inför psykoanalysen vars resultat inte motsvarar insatsens längd och ambitionsnivå. Istället slår han ett slag för dynamisk och kognitiv psykoterapi, parad med medicinsk psykiatri.

Nå, man ska nog inte läsa den här boken som ett terapeutiskt program. Men det är svårt att hålla isär psykiatrins moderna historia isär och Cullbergs egen berättelse, vilket givetvis är en av bokens stora tillgångar och gör den väsentlig. På ett sätt tillhör han de moraliska vinnarna i kampen mellan den biologiska och den psykoterapeutiska terapin. Eller rättare sagt, det gives ingen vinnare här och Cullbergs litet osäkra plats någonstans i mellanlandet framstår som inte bara förnuftig utan också framgångsrik.

Lars-Eric Jönsson