politiken.se		politiken.se	|	forskningen.se	|	socialtjänsten.info

Ämnen Arbete Bostad Ekonomi EU Försvar Juridik Kommunikationer Kultur Miljö Näring Politiska institutioner Skatt Social Socialförsäkring Utbildning Utrikes Sök efter ord:       12 december 2007   Sociologisk forskning nr 4 2007 Recension av Markus Arvidson: Den fabricerande människan. Om bedrägeri som vardaglig interaktionsform. Syftet med Markus Arvidsons avhandling Den fabricerande människan är tredelat: 1. Att argumentera för bedrägeri som socialt fenomen. 2. Att bidra till förståelsen av de sociala färdigheter som krävs i bedrägerier. 3. Att spegla såväl vardagligt samspel som samhällsklimat i den "bedrägliga" formen av social interaktion Avhandlingen har en interaktionistisk ansats och Georg Simmel har varit en viktig inspirationskälla. Författaren har med utgångspunkt i främst olika textmaterial valt ut lämpliga teoretiska begrepp och sammanfogat dem till en modell, vilken slutligen illustrerats med hjälp av empiriskt material.     I forskningsöversikten redogör författaren för forskning om olika former av bedrägligt handlande. Han presenterar bland annat tre olika teorier om bedräglig kommunikation. Utgångspunkten är en teori om manipulation av information som ger sändaren större möjligheter att styra kommunikationen med mottagaren. En annan teori kritiserar den ensidiga fokuseringen på sändaren och lyfter i stället fram interaktionen mellan sändare och mottagare. Denna teori går ut på att sändaren måste övertyga sig om att det som sänds ut får avsedd verkan hos mottagaren och då är det inte tillräckligt att manipulera informationen, utan relationen mellan den som sänder och den som tar emot måste kontrolleras. En tredje teori flyttar fokus från information och interaktion till själva kommunikationen. Huvudpoängen är att bedräglig och ärlig kommunikation består av samma beståndsdelar. Denna teori ser också bedrägeri som ett relationsspel.     I forskningsöversikten görs vidare några nedslag i interaktionistisk forskning om bedrägeri med utgångspunkt från studier av bondfångare, så kallade "confidence men". Dessa studier visar bland annat att offrets förtroende är helt centralt för att lyckas med den här sortens bedrägeri. I sammanhanget nämns också Goffmans klassiska artikel "On cooling the mark out", vilken beskriver hur bedrägerier ibland behöver en person som lugnar ner och tröstar offret genom att hjälpa till att omdefiniera det genomförda bedrägeriet.     I analysen av bedrägeri använder Markus Arvidson Simmels begrepp interaktionsform för att förstå bedrägeriet som socialt fenomen. Johan Asplund och Jürgen Habermas används för att beskriva grundläggande interaktionsformer, vilka enligt författaren skiljer sig fundamentalt från den interaktionsform som han anser kännetecknar bedrägeri. Enligt författaren är grundläggande interaktionsformer spontana, icke-kalkylerande och icke-strategiska, medan bedrägeri är exempel på motsatsen. Bedrägeriet beskrivs som en "subtil asymmetrisk relation" där bedragaren är beroende av off-rets medverkan. Författaren beskriver sedan vad det innebär att en grundläggande interaktionsform exploateras. Mot den bakgrunden görs följande definition av bedrägeri som interaktionsform:     "…bedrägeri är en icke-grundläggande och asymmetrisk interaktionsform där den ena parten är egocentrisk och har en annan intention än den andra men agerar som om han är altercentrisk och har samma intention som motparten." (s 82)     Författaren konstaterar att interaktionsformer förutsätter sociala tekniker som han benämner social kompetens. Arvidson väljer att låna Lyttkens förståelse av social kompetens: en teknik för strategiskt samspel. Mot denna bakgrund hävdar han att den sociala kompetens som bedrägeri innefattar har tre aspekter: strategisk, normativ och dramaturgisk kompetens. Alla tre beskrivs som instrumentella sociala förmågor.     Strategisk, normativ och dramaturgisk kompetens diskuteras i avhandlingen både teoretiskt och empiriskt. Empirin utgörs av berättelser om bedragare, skojare och soloch-vårare som hämtats från böcker, kvällstidningsartiklar och TV-program. Här kan vi bland annat läsa om en bedragare som uppträdde som falsk sociologilärare, ett bedrägeri som lyckades genom inläsning av kurslitteraturen kvällen innan föreläsningarna och erfarenhetsbaserad undervisning.     Avhandlingen avrundas genom att författaren vidgar ramen i två steg. Först tar han hjälp av Goffmans begrepp fabrication, vilket är en utveckling av begreppet definition av situationen i en "bedräglig" riktning, för att tillverka en typologi som skiljer mellan lagliga och olagliga bedrägerier i den ena dimensionen samt välmenande och exploaterande bedrägerier i den andra. Arvidson menar att även om begreppet fabrication spränger vardagsförnuftets ram för vad vi menar med bedrägerier, och gör bedrägligt handlande till en ganska normal företeelse, finns det anledning att behandla bedrägeri som en särskild interaktionsform.     Avhandlingen avslutas med en diskussion som pekar på tendenser i dagens samhälle som tyder på "att bedrägerier eller fabrikationer är vanliga och i mångt och mycket nödvändiga förhållningssätt" (s. 143). Dagens samhälle präglas av ett slags marknadsföringskultur där vi både framställer oss själva som framgångsrika och är rädda för att bli avslöjade, menar Markus Arvidson.     Bedrägeri är ett fascinerande fenomen som förtjänar att diskuteras. Här ska jag inskränka min diskussion till det som jag upplever som kärnan i Markus Arvidsons framställning, nämligen hans normativa förhållningssätt till bedrägeri som socialt fenomen. Jag anser att det hindrar den sociologiska analysen av bedrägeri.     Centralt i avhandlingen är det som med hänvisning till Asplund och Habermas kallas grundläggande interaktionsformer, vilka i bedrägeriet (enligt författaren) exploateras och förvandlas. Social responsivitet innebär enligt Asplund att "…den ena partens beteende är ett äkta gensvar på den andra partens beteende". Om Asplund menar det som avhandlingsförfattaren tror att han menar blir den centrala frågan hur man kan veta vad som är "äkta". Det tror jag egentligen inte att man kan, varför den diskussionen helt enkelt kan läggas åt sidan. På samma sätt när Arvidson kopplar samman Asplunds sociala responsivitet med "den klassiska sociologins svar på samhällsordningens problem" och skriver att samhällets fundament "har… sig själva som mål och används inte som medel för att uppnå något annat mål". Men hur vet man att något är mål i sig själv?     Normativiteten präglar också definitionen av bedrägeri som interaktionsform där det görs en skarp skillnad mellan egocentriskt och altercentriskt handlande. Några av avhandlingens empiriska illustrationer antyder emellertid att både bedragare och offer har egocentriska motiv för sitt handlande. Det normativa förhållningssättet blir, såvitt jag kan bedöma, en omväg. Jag undrar om inte en bättre väg hade varit att helt enkelt använda sig av begrepp hos Goffman såsom intrycksstyrning, definition av situationen och fabrication.     Jag tycker att det är en god tanke att försöka beskriva bedragarens kompetens men jag är inte säker på att rätt väg går via Lyttkens synsätt. Vad är det som talar för att social kompetens betraktad som förmåga endast ska inskränkas till det som Lyttkens kallar samspelsteknik och som han i synnerhet förbinder med det så kallade hjälpande skiktets speciella umgängesform med klienter? Detta snävar in diskussionen på ett onödigt sätt. Ett inslag som jag saknar i beskrivningen av bedragarens sociala kompetens är kreativitet. Om det är något som berättelserna om bedrägerier visar så är det ett stort mått av fantasi och kreativitet. Här hade Arvidson kunnat göra kopplingar till forskning om kreativitet och kanske också om entreprenörskap.     Arvidsons syfte är förvisso ganska allmänt hållet men jag anser att han uppnår det - inte riktigt på det sätt som jag skulle ha önskat, men den diskussion om bedrägeriets karaktär som avhandlingen bidrar till är ju också en del av kunskapsbildningen. Anders Persson   ANDERS PERSSON, fakultetsopponent KÄLLA     Ovanstående artikel publicerades i sin helhet i Sociologisk forskning nr 4 2007, s 69-72 , issn 0038-0342, som ges ut av Sveriges Sociologförbund. Artikeln finns även i pdf-format och är då i grafiskt originalskick (med noter, referenser, kursiveringar, tabeller, etcetera). Länk till artikeln i pdf-format visas nedan.   Källa:  Sociologisk forskning nr 4 2007   Fulltext  Info   Fler artiklar om Sociologisk forskning, sf0704-10   Prenumeration