I år har Göteborgs filmfestival, som inleddes i veckan, Rysslandstema. Det är ingen slump att två av dokumentärfilmerna som visas har namnet Putin i sin titel: den anonymt regisserade ”Pussy versus Putin” och Aleksander Gentelevs ”The Putin Games”. Den sistnämnda filmen skildrar den ryska presidentens korrupta och enormt påkostade OS-projekt vars resultat vi snart får se. Filmen om det feministiska konstnärskollektivet Pussy Riot är aktuell med tanke på den amnesti de två fängslade Pussy Riot-medlemmarna gavs i december, detta så att inte västerländskt demokratisnack skulle komma i vägen för Putins ståtliga OS-triumf.

Gentelev väljer i sin film att med humorns hjälp lyfta fram absurditeten i detta mastodontprojekt genomsyrat av censur, korruption, brott mot mänskliga rättigheter, miljöförstöring och riskabla byggnationer i det geologiskt tuffa landskap som Sotji och dess omgivning erbjuder. Ja, varför väljer man egentligen att förlägga vinter-OS till detta subtropiska landskap, närmare bestämt Rysslands varmaste plats? Jo, för att bergsområdet Krasnaja Poljana sex mil norr om Sotji visade sig vara för litet. Och lite kontrastrik exotism kan väl aldrig skada? Dessutom lockar semesterorten till sig korrupta oligarker som passar på att smyginvestera för egen räkning, vilket gör att antalet Sotji-invånare som vräks från sina bostäder blir ännu fler.

De flesta tvångsförflyttade i filmen reagerar med ilska och sorg, men man kan också urskilja röster som förvånansvärt snabbt finner sig i sitt öde. En kvinna som tvingats flytta från sitt hus på grund av den gigantiska isbana som anlagts precis invid havet, säger med anledning av de åtta kvadrat hon och hennes familj nu huserar över: ”Jag sover på balkongen och min son sover med sin pappa, eftersom det inte finns plats för fler på balkongen bredvid bordet och kylskåpet. Men jag är tacksam för att jag inte slängdes ut på gatan.” ”Ja, det viktigaste är att ni är nöjd”, inflikar journalisten. ”De rev ert hus, och ni är nöjd”. ”Ja, de rev mitt hus och det var… ”. ”Riktigt?”, undrar journalisten. ”Riktigt, nej… men det var nödvändigt. Det var ju för Olympiadens skull…”

Skulle en svensk resonera så? Troligen inte, och byter man ut ordet ”olympiad” mot ”kommunism” så kastas vi tillbaka till Sovjettiden där det var en självklarhet att individen skulle offra sig för fosterlandet och de stora idéerna, en princip Putin bevisligen håller fast vid.

Förmodligen är det också just behovet av en idé som driver Putin i denna monstruösa OS-satsning som hittills har kostat Ryssland drygt 300 miljarder kronor, att jämföra med senaste vinter-OS i Vancouver som kostade drygt 40 miljarder. Han har makt, oerhört mycket makt, men saknar en idé som kan legitimera denna makt. Ett enastående OS kan ge legitimitet åt Putins ledarskap och dessutom blåsa liv i den uråldriga imperietanken, eller som den välkända Putinkritikern, den liberala politikern Boris Nemtsov säger i filmen: ”Vinter-OS i Sotji är som ett enormt minnesmärke Putin nu upprättar över sig själv.”

Filmen ”Pussy versus Putin” berättar om en annan rysk idé som Putin under senare år har dammat av, nämligen missionstanken. Genom att liera sig med ortodoxa kyrkan och med olika medel, häribland hetsjakten på Pussy Riot, främja ultrakonservativa värderingar, vill Putin visa på Rysslands mission: Landet är moraliskt överlägset i förhållande till den degenererade västvärlden som visar barnprogram i stil med SVT:s ”Biss och Kajs”, vilket Ryssland för en tid sedan sen gjorde stor sak av för att avskräcka ukrainska medborgare att ingå avtal med EU.

En scen i ”Pussy versus Putin” prickar dock hål på denna missionstanke. Scenen visar ett gatubråk mellan Pussy Riots försvarare och antagonister. De sistnämnda representeras till nittionio procent av män, många med långt skägg och ring i örat, somliga påfallande lika MC-killar i svart T-tröja med dödskallemotiv. En försångare skanderar ilsket: ”Kristus är uppstånden” och de övriga svarar: ”Ja, han är sannerligen uppstånden”. Det låter mer som politiska slagord, och när de svärande stänker heligt vatten på sina motståndare kan man verkligen undra över vad det är för värdegrund den Putinlierade kyrkan erbjuder det ryska folket.

Även ”The Putin Games” lyckas med att knacka hål på Putins storslagna OS-utopi, under vars skönlackerade yta den exploaterade naturens krafter ruvar. Boris Nemtsov skräder inte orden när han kommer in på Sotjiområdets tuffa geologi och hävdar att flera av OS-anläggningarna vilar på träskmarker som geologer ännu inte lyckats hitta någon botten på. ”Det är förbjudet att uppföra tunga byggnadskonstruktioner här”, säger Nemtsov och avslutar: ”Men Putin ser inte träskmarker som något hinder.”

Inte heller Peter den store lät sig avskräckas av naturens krafter när han i början av 1700-talet lät grunda Sankt Petersburg på Finska vikens träskmarker precis invid floden Nevas mynning. När stora delar av Petersburg 1824 ödelades av Nevas ursinniga krafter fick Aleksander Pusjkin ett mustigt material till sitt poem ”Bronsryttaren” som gav upphov till den än i dag livskraftiga myten om Petersburg; övertygelsen om att Peters stolta stad var djävulens verk, dömd till undergång. När den gigantiska skidhoppningsbacken i Krasnaja Poljana på grund av ogynnsamma geologiska omständigheter började sjunka ner i marken, var det givetvis lockande för Putinmotståndarna att hämta näring från denna apokalyptiska myt om den hybrisdrabbade imperatorn Peter, och när Nemtsov får frågan vad han tror händer med Sotji efter OS, målar han upp bilden av en enorm kyrkogård. ”Visserligen den mest påkostade kyrkogården i hela världen”, lägger han till med ett sarkastiskt leende.

Men bakom Nemtsovs sarkasm döljer sig tyvärr en bister sanning. För faktum är att OS faktiskt arrangeras på en kyrkogård. För det är exakt 150 år sedan det kaukasiska folket tjerkesserna förlorade sin sista strid i en 27 år lång kamp mot det ryska imperiet, och just på den plats i Krasnaja Poljana där OS-skidtävlingen 2014 kommer att avgöras ligger tusentals tjerkesser begravda efter det som många hävdar var ett folkmord. Men för Putin är detta inte några problem. Tvärtom skapar det en länk tillbaka till det mäktiga ryska imperiet på 1800-talet, och härmed har ännu en myt aktualiserats, nämligen myten om Kaukasus. Även denna myt myntades av Pusjkin som i dikten ”Kaukasus fånge” berättar om ryssarnas kärlek till det vackra folket och landskapet i det exotiska Kaukasus; symbolen för en frihet som Ryssland åtrår, men på grund av sitt sugande maktbegär inte kan låta bli att exploatera och invadera.

doktor i slaviska språk med inriktning på rysk litteratur, arbetar med forskningsprojektet ”Minnet av Tjernobyl i film, vittnes- och skönlitteratur från Ukraina, Belarus och Ryssland”