Tour de France – ett drama om Frankrike

Tour de France har gått in i sin andra vecka. I år tillryggaläggs 350 mil mellan Brest och Paris. Loppet är inte bara en tävling om vem som kan cykla snabbast. Det är också ett drama om Frankrike. Lars-Eric Jönsson har lagt sig på rulle ner i dess förflutna.

KULTUR. Det första Tour de France kördes 1903 och sträckte sig över knappt 240 mil uppdelade i sex etapper. Etappernas längd var mellan 37 och drygt 47 mil. 60 cyklister startade och 21 tog sig i mål. På ett märkligt och för oss sportfånar tilltalande sätt speglar loppets historia också det moderna Europas historia. I själva cyklandet finns ett uttryck för det moderna samhället i allmänhet som jag har svårt att motstå.

Touren var redan från början ett slags hyllning till nationen. Den amerikanske historikern Christopher S Thompson understryker i sin innehållsrika bok The Tour de France kopplingen mellan Frankrikes 1900-tal och cykelloppets historia. Från första årets Tour fanns en strävan att låta etapperna passera historiska platser som gestaltade nationens viktiga händelser och personer. Loppet kom att bli en reseberättelse och en pilgrimsresa in i Frankrikes geografi, historia och identitet. Inget annat sportarrangemang har varit tätare sammanvävt med den franska geografin och identiteten än Le Tour. Mediabevakningen innebar från första årgången ett sätt att föreställa sig nationen, förstå dess historia och definiera dess folk. Regionerna var byggstenar i denna konstruktion. Inte minst åkarna själva kom att stå som representanter för lokala och regionala identiteter.

Förutom att representera sina hemorter blev cyklisterna aktörer i ett spel om manlighet och klass. Loppet uteslöt kvinnor, som inte borde bära maskulina kläder eller syssla med saker som riskerade att hindra dem från deras reproduktiva uppgifter. Dessutom – frågade sig det sena 1800-talets läkare retoriskt – resulterade inte kvinnlig cykling i ett slags onani som inte endast var allmänt osedlig utan också riskerade locka kvinnorna att söka sexuell tillfredsställelse på cykeln snarare än i den äktenskapliga sängen?

Som ett slags motvikt till den nya, fria och farliga kvinnan etablerades vägens hjältar som ett begrepp som länge skulle vara en metafor för tourens cyklister.

Lidandet på vägarna och uthärdandet av omänskliga prestationer var viktiga byggstenar i mytbildningen kring cyklisterna. Vägarnas giganter, de hypermaskulina männen, inte bara genomförde utan överlevde loppet. Ju färre som tog sig i mål desto intressantare och större lidande, prövning och ansträngning erbjöd loppet. Touren föreföll gestalta människans kamp i och mot naturen, en kamp som på ett självklart sätt sorterade ut de svaga och belönade de starka.

Men dessa professionella cyklister, var de idrottsmän? Fram till andra världskriget (loppet ställdes in 1939 och återupptogs 1947) talade man om pedalens arbetare. Liksom i andra sporter var amatörskapet knutet till borgarklassens utövare medan professionalismen erbjöd de mindre bemedlade klasserna möjligheter att tjäna pengar. Redan från början fanns en tanke om att Tour de France borde gestalta en disciplinerad arbetarklass med respektabla och kultiverade arbetare. Att cykla var att arbeta. Det var inte förknippat med skicklighet eller lek, vilket flera andra sporter var. På franska är cykla något man gör, faire du cyclisme.

Detta perspektiv på cyklisten som arbetare och cyklandet som en form av arbete understryks också av cyklistens täta relation till sitt redskap som ju är en sorts maskin. Det är inte många bilder som tydligare illustrerar hur det är att leva i det moderna samhället – människans vilja att förflytta sig snabbt i rummet och den täta relationen med maskinen. Tekniken är dessutom uppenbar. Cyklisten trampar, överför kraften till maskinen som svarar med att omvandla den givna energin till en fart som långt överskrider den trampande människans egen förmåga.

Ett etapplopp som Tour de France är emellertid så mycket mer än ett visst antal cyklisters framfart på sina cykelmaskiner. Det finns en dynamik mellan de enskilda individerna och den kollektiva klungan som självfallet är svår att begripa framför tv-skärmen men som trots allt antyds av utbrytningsförsöken, individens eller den lilla gruppens försök att slita sig loss från det stora kollektivet. Häri finner jag ytterligare en god bild av det moderna samhället i mening av den enskildes sociala relation till kollektivet.

Tour de France avgörs oftast på bergsetapperna. Här har cyklisten störst möjlighet att lösgöra sig från den nivellerande klungan. I denna mening kan kollektivet sägas vara individens fiende. Men utan lag och hjälpryttare kan ingen vinna loppet. Laget stöttar sin kapten och ser till att han ges förutsättningar att gå loss från klungan och vinna. Laget kan ge stjärnan draghjälp eller medverka till att sänka farten i den förföljande klungan.

Viljan att vinna tar sig många uttryck. Cykelns konstruktion och försöken att sammansmälta den med cyklisten är en viktig del av sportens utveckling. Denna allt tätare sammanflätning mellan människan och maskinen kunde under de första decennierna efter sekelskiftet 1900 generera ett perspektiv på cyklisten som maskiner i sig, en uppfattning som låg nära den mänskliga kroppen utan trötthet. Här fanns också analogier med arbetsdjur, hästar och oxar.

Eventuellt är detta en av flera orsaker till att dopning sedan länge är ett stort problem i cykelsporten. Liksom cyklar kan förbättras med nya mekaniska lösningar och material tycks det också finnas en uppfattning om att cyklisten kan förbättras, inte bara med träning utan också med farmakologisk teknik.

När Bjarne Riis erkände sin dopning 2007 menade han att han hade gjort fel och att han tog fullt ansvar för det. Frågan är vad ett sådant ansvar innebär och vilka konsekvenser det får så här efteråt. Kan Riis fortfarande betraktas som 1996 års segrare?

Frågan är också om det går att vinna loppet utan dopning. Såväl Riis som Ulrich var dopade. Lance Armstrong omgärdas fortfarande av starka rykten. Marco Pantani dopade sig och dog 2004 av en överdos kokain. Vinnaren 2006 Floyd Landis testades positivt och segern gick sedermera till Oscar Pereiro. 2007 års Tour hade flera dopningsfall, såväl före som under loppet. Mest uppmärksammad blev dansken Mikael Rasmussens sorti. Iklädd den gula ledartröjan och med goda möjligheter att vinna sammanlagt sparkades han av sitt stall under pågående lopp. Anledningen var att han hade ljugit om sin vistelseort i träningen inför tävlingen. Det är ett regelbrott som omedelbart ger näring åt starka dopningsmisstankar, vilket hans stall Rabobank inte kunde kosta på sig.

Under loppets första hundra år pågick en intensiv diskussion om vad det innebar att vara arbetare, man och kvinna, kommunist eller konservativ, fransman eller breton. Numera känns sådana kategorier en aning obsoleta. Efterkrigstidens Tour de France och de alltmer raffinerade metoderna att påverka kroppens egenskaper och prestationsförmåga leder snarare tanken till en mycket större fråga: Vad är en människa?

Lars-Eric Jönsson