Vad hade Harry gjort?

Text: Pierre Wiktorin
Publicerad 17 november 2010 6.30 Uppdaterad 17 november 2010 11.47

Kultur & Nöjen.
Nog skulle man kunna hitta andra sorters hjältar.

Antag att Harry Potter och Hermione Granger inte var sagofigurer utan levande gestalter. Vad skulle de i så fall ha gjort mot den kulturchauvinism som vi idag ser så många prov på?

Skulle Hermione ha organiserat demonstrationståg mot det riksdagsparti som hävdar den svenska kulturens överlägsenhet? Hade Harry avvisat folkpartiledaren Jan Björklunds försök att liera sig med Harry för att motverka bilden av sig själv som en kulturell polis? Harry gjorde ju så mot magiministern Rufus Scrimgeour i seriens avslutande böcker.

Eller hade de via Facebook bildat en rörelse med ett enda uppdrag: att bekämpa den kulturella polisverksamhet som allt från sällskapet Humanisterna till religiösa fundamentalister utför i upplysningens eller sanningens namn?

I J K Rowlings avslutning på serien om Harry Potter och hans vänner har Voldemort och dödsätarna tagit över det magiska samhället. De har inlett en etnisk rensning som liksom andra kulturella polisverksamheter fokuserar på individens ursprung. Fram växer ett skräckvälde där avvikare och blodsförrädare förföljs, torteras och dödas. Även om den magiska världens regering inte kan sägas ha initierat denna process av etnisk och kulturell rensning, så har åtskilliga ministrar sympatiserat med Voldemorts återkomst eller vägrat att inse hur den skulle påverka befolkningen.

Det har inte hjälpt att Dumbledore och andra medlemmar ur Fenixorden ständigt har påpekat att Voldemort måste tas på allvar. Ministrarna har antingen slagit dövörat till eller så har de själva drivit frågor som inte bara värdegrundsmässigt står mycket nära dödsätarnas, utan även indirekt har bejakat deras agenda: den personifierade ondskans återkomst.

Vi möter här en variant av berättelsen om de demokratiska institutionernas och de folkvaldas svek mot den lilla människan som är så vanlig i dagens populärkultur. Man kan knappt se en amerikansk film utan att möta skildringar av myndigheters oförmåga att hantera allt ifrån brott till respekt för mänskliga rättigheter. Vi möter det även i svenske Ajvide Lindqvists bok ”Låt den rätte komma in”, en skildring av hur eländet först får ett slut då vampyren Eli, och inte skolmyndigheten, försvarar Oskar. I den enormt populära Millenniumtrilogin är Lisbeth Salander den utomparlamentariska kraft som träder in när rättssystemen fallerar.

Varför är just dessa berättelser dagens storsäljare och inte andra, där exempelvis politiker är hjältar? Det hade väl varit lika underhållande att se en fiktionaliserad politiker bekämpa intolerans, etnocentrism och tendenser till kulturell rensning? Eller har vi idag så lågt förtroende för de folkvalda att vi tror att det krävs mirakel för att rädda situationen?

I brist på sådana kan vi ju alltid följa Harrys exempel. När minister Scrimgeour tycker att det är på tiden att han visar honom respekt, svarar Harry: ”Det är på tiden att ni gör er förtjänt av det.”

Pierre Wiktorin
fil dr, religionsantropolog vid Lunds universitet

Större eller mindre text




Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu