"Skuldbelägg inte muslimer"

När Vilhelm Moberg 1959 hade skrivit färdigt Sista brevet till Sverige, den fjärde delen i romanserien om de svenska utvandrarna till Amerika, träffade han Herbert Tingsten som gripits djupt av Mobergs romaner.

På ett för Tingsten ovanligt personligt vis blottade han för Moberg de egna ambitionerna att skriva romaner. Mobergs kommentar var lika ärlig som skoningslös:

”Det kan du inte, Herbert, för du älskar inte människorna.” I skuggan av framgångarna för Gert Wilders islamfientliga Frihetsparti i parlamentsvalen i Nederländerna, liksom delar av den svenska debatten om islams roll i samhället, kan mötet mellan Moberg och Tingsten vara belysande.

Moberg var övertygad ateist och en skarp kritiker av religionen och det religiösa etablissemanget, men också en inkännande skildrare av troende människor – som den djupt religiösa kvinnliga huvudpersonen Kristina i Utvandrarserien.

I det bryska svaret ligger ett tvivel på Tingstens förmåga att levandegöra och företräda de människor som omfattar det han själv avvisar. En viktig aspekt av detta är att skilja på dem som representerar kollektiva maktpositioner och de individer som arbetar på sitt självförverkligande.

Om inte denna skillnad görs till en huvudangelägenhet kan grupper av individer få sina friheter och rättigheter inskränkta.

En väsentlig del av problemet med debatten om islam i många västländer är den oheliga allians som slutits mellan å ena sidan liberala försvarare av yttrandefriheten och det öppna samhället, och å andra sidan främlingsfientliga krafter. Utan tillräcklig urskillning utmålas islam och muslimer som ett hot mot samhället.

Det senaste exemplet såg vi i diskussionen om Lars Vilks rondellhund.

Dessa avståndstaganden tenderar att slå in öppna dörrar. Vem försvarar egentligen ligisters försök att tysta en förvisso provokativ men mest oförarglig konstnärs rätt att skapa och föreläsa? Hoten är brottsliga och bör hanteras på samma sätt som andra kriminella individers försök att tysta vittnen.

Men i rapporteringen handlar det om islams och muslimers tillkortakommanden. Muslimer måste lära sig avstå från övergrepp. Och borde inte fler av dem framträda och ta öppet avstånd från extremisterna?

Precis som om alla kristna måste läras att avhålla sig från sexuella övergrepp på barn för att några katolska präster handlat brottsligt och vämjeligt.

Självklart skall dessa individer hållas ansvariga, men att skuldbelägga hela gruppen katoliker eller kristna är orimligt. Likväl är detta vad som ofta drabbar islam och muslimer i den ”upplysta” debatten.

En grundläggande anledning till att islam och muslimer ofta slentrianmässigt utpekas tror jag är att fokus ligger på försvar för abstrakta regler, principer och rättigheter, utan tillräcklig inlevelseförmåga, kärlek eller ens kännedom om dem som principerna skall försvara.

För i den mån det finns förtryckande muslimer så är det väl knappast konstnärer och ledarskribenter som är de främsta offren, utan de muslimer som inte går i takt med extremisterna?

Varför lyfts det så sällan fram att kritik av en form av islam ofta är försvar för en annan form av islam? En islam som är och skall vara en naturlig del av det svenska samhället, på samma sätt som liberalism och kristendom.

Om vi menar allvar med att islam är en del av det svenska samhället måste vi också svara på vilken nytta muslimer har av den så starkt skyddade yttrandefriheten. Då måste vi ta utformningen av svensk islam till oss och göra den till vår angelägenhet.

Eftersom islam är en del av det svenska samhället har vi alla rätt att förhålla oss till och kritisera dess utformning. Men denna rätt innebär också en skyldighet att försvara och inkludera. Vi gör detta genom att garantera möjligheter att utöva religion och tillåta moskéer, men det måste också innebära ett mer innehållsligt engagemang.

Förverkligandet av ett öppet och tolerant samhälle är till stor del en övning i att se sina medmänniskor och deras behov, och att undvika generaliseringar och förenklingar.

Istället buntas ofta individerna samman i kollektiv och mister den färg och mångfald som de liberala principerna skulle försvara.

Det förelås nu att nyanlända till Sverige skall erbjudas utbildning i bland annat jämlikhet, individens frihet, tolerans och religionsfrihet. En sådan utbildning skulle kunna erbjudas också åt svenskar. Det finns behov även för oss att fundera kring vad dessa viktiga honnörsord betyder.

Dessutom skulle många må bra av en genomgång av vad islam är och vad det innebär att vara muslim i Sverige.

Törs man i väntan på en sådan utbildning föreslå en helt frivillig kvällskurs i islamologi?

Dan-Erik Andersson