Åttatimmarsdagen består trots att den tröskats genom flera utredningar. Men inget händer trots att kortare arbetstid ger ett bättre socialt liv, leder till effektivare arbetsorganisation, lägre produktionskostnader och lägre priser, anser Birgitta Olsson, docent i företagsekonomi.
Flera länder i Europa har redan förkortat arbetstiden. Frankrike, Tyskland, och Nederländerna har kommit längst. Vissa har lagstiftat och andra har genom avtal förkortat arbetstiden. I Sverige utreds frågan på nytt och ett slutbetänkande väntas från utredningen till sommaren.
Konjunkturinstitutet (KI) har som ett led i utredningsarbetet nyligen redovisat resultatet av en analys av effekterna på samhällsekonomin. De fyra olika alternativ som KI utgått ifrån var:
1. en sänkning av veckoarbetstiden från 40 till 38 timmar under åren 2004-2007 det vill säga med en halvtimme per år under fyra år.
2. en sänkning av veckoarbetstiden från 40 till 35 timmar under åren 2004-2013 eller med en halvtimme per år i sju år.
3. en fem dagars lagstiftad förlängning av den årliga ledigheten införd genom en förändring i semesterlagen
4. betald ledighet där den årliga ledigheten utökas med fem dagar genom en ny lag.
Konjunkturinstitutet kommer fram till att en arbetstidsförkortning på sikt beräknas minska kapitalanvändningen och produktionen i ungefär samma utsträckning som antalet arbetade timmar. Utredningen utmynnar i att alternativen med de utökade ledigheterna med fem dagar ter sig bäst ur samhällsekonomisk synpunkt.
Hur skulle utredningen ha sett ut om man i stället utgått från ett alternativ där förkortningen sker från 40 till 38 timmar inom två år? Eller ett alternativ där en förkortning från 40 till 35 timmar genomförs inom fem år det vill säga med en timme per år?
KI utgår i sin analys från att en lagstadgad arbetstidsförkortning inte skulle ha någon långsiktig effekt på produktiviteten. Detta är ett antagande som starkt begränsar KI:s analys.
Varför undersöks inte effekterna av en modell liknande Frankrikes där man gick från 40 till 35 timmar inom ett par år. Varför genomfördes inte den analysen? Då skulle man med nödvändighet ha behövt undersöka effekten på arbetsorganisationen och arbetstidens förläggning. Kanske hade man då behövt studera vad det betyder att införa tvåskift och därmed längre drifttider i industri och på kontor medan man inom servicen skulle undersökt effekter av längre öppethållandetider?
En studie på det finska företaget Essilor visar att övergången från 8 timmar per dag till införande av tvåskift, 6 plus 6 timmar, minskade produktionskostnaden per producerad enhet med cirka 14 procent när man reducerade arbetstiden med bibehållen lön. Detta är ett intressant exempel men kan naturligtvis inte sägas gälla generellt.
Jag menar stick i stäv med Konjunkturinstitutets utredare att det är genom produktivitetsförbättringarna i ekonomin, som vi kan klara kortare arbetstid. Förutsättningen är dock att den genomförs som en daglig förkortning av arbetstiden och i lite snabbare takt än KI:s alternativ.
En arbetstidsförkortning leder till effekter på produktiviteten genom:
1. Effektivare arbetsorganisation och bättre verksamhet när rutiner ses över. Man lägger inte rutinmässigt ut åttatimmmarspass vilket kan förekomma med nuvarande arbetstidsregim.
2. Bättre utnyttjande av den befintliga produktionsutrustningen och anpassning av arbetstiden till verksamheten vilket medför lägre produktionskostnader och lägre priser.
3. Bättre och smartare användning av tekniken.
4. Människor orkar mer när de är mer utvilade.
5. Stressen i livet minskar. Det blir bättre balans mellan arbete och fritid.
6. Mindre utslitning av människor i slentrianmässigt organiserad produktion. De miljarder som går åt till att betala för sjukfrånvaro och rehabilitering kan plöjas tillbaka i produktivt arbete. Det kräver dock att man börjar se på kostnaderna för en arbetstidsförkortning ur ett helhetsperspektiv: Friskare människor innebär mindre utbetalningar från sjukförsäkringen och gör det möjligt att ta ut lägre avgifter från arbetsgivarna. Sjukförsäkringsavgiften är i år 8,8 procent på lönerna. Detta bortser KI:s utredare från.
7. Flera som i dag stängs ute från arbetsmarknaden på grund av det höga tempot och den dåliga arbetsorganisationen skulle troligen kunna platsa igen. Detta har KI:s utredare inte tagit hänsyn till i sin analys eftersom det inte finns någon helhetssyn.
I dag är 445 000 personer förtidspensionerade. Vidare beräknas sjukfrånvaron motsvara cirka 400 000 jobb. Till detta kan läggas de öppet arbetslösa på 175 000 personer plus de som är i utbildning och åtgärder som är minst lika många. Är tvåtredjedelssamhället kanske redan här? Vi måste vi ju rimligen inse att det ur samhällsekonomisk synpunkt finns ett starkt behov av att göra något. Kan arbetstiden vara nyckeln till lösningen?
Forskning visar att kortare arbetsdagar innebär en förbättring av det sociala livet. Balansen mellan arbete och fritid blir jämnare med mer tid för barnen, för läxläsningen, för familjen, de gamla och för vännerna. Även sömnkvaliteten förbättras vid kortare arbetstid. Människor får ett bättre liv totalt sett. De som upplever den största tillfredsställelsen med en kortare arbetstid är inte oanat småbarnsföräldrar.
Avslutningsvis: jag tror inte man kommer någon vart om man fortsätter att tröska arbetstidsfrågan genom de nationalekonomiska makromodellerna. Man får en känsla av déjà vu när man öppnar KI:s utredning. Vi har hört det förut. Många utredningar har genom årens lopp gjort beräkningar med samma modeller och antaganden som KI och åttatimmarsdagen består.
BIRGITTA OLSSON
docent i företagsekonomi
Replik | EU och socialismen:
Gammal blodpuddingssocialism
I sin hyllningsartikel till Europas socialister (Brännpunkt den 14 april) liknar Bror Perjus mig vid Margaret Thatcher. Att bli jämförd med en politiker som på tio år mer än fördubblade välståndet i Storbritannien är mycket hedrande. Den rakryggade högerpolitik som fördes i England och USA under 1980-talet resulterade i ekonomisk tillväxt av historiska proportioner. Detta skedde under samma tid som våra svenska socialdemokrater försökte förstatliga näringslivet och förbjuda medborgarna att montera parabolantenner på taken.
I dag är en genomsnittlig amerikan 40 procent rikare än en genomsnittlig svensk, och klyftan växer. Kanske är det detta facit som får Tony Blair, Storbritanniens socialdemokratiske premiärminister, att välja högerpolitikern Thatcher som sin förebild. Göran Persson solar sig gärna i sin brittiske partikollegas framgångar, men står i praktiken för samma gammalsvenska blodpuddingssocialism som svenska socialdemokrater suttit fastkletade i sedan 1960-talet.
I EU-politiken är skillnaden mellan Blairs Storbritannien och Perssons Sverige som störst. Medan Storbritannien visar sund skepsis gentemot EU:s expansion visar Persson prov på en näst intill fransk regleringsiver. Det var Göran Perssons EU-parlamentariker som röstade för att förbjuda många av de vitaminpiller som i dag finns i svenska butiker. Samma parlamentariker vill enligt sitt partiprogram stoppa skattekonkurrens, som de anser vara "skadlig". Förvisso skadlig för ett parti som förespråkar världens högsta skatter.
Perssons intolerans mot olikheter tar sig samma uttryck inrikes som utrikes. När stockholmarna här avsatte socialdemokraterna bestämde sig Persson för att straffa oss med ett kommunalt omfördelningssystem som missgynnar borgerliga kommuner. Att systemet är grundlagsvidrigt bekymrar honom inte. Som enskild skattebetalare i Österåkers kommun har jag anmält svenska staten till Europadomstolen och kräver att få tillbaka den del av mina kommunalskattepengar som skickats vidare till andra kommuner än Österåker.
Socialdemokraternas första maj-knapp "Tillsammans - Mot klyftor och egoism" sammanfattar på ett bra sätt Perssons EU-politik. Tillsammans ska vi, majoriteten, tillrättavisa de medborgare, kommuner och nationer som har fräckheten att gå sin egen väg. I socialdemokraternas Europa gäller det att rätta sig i ledet, äta sin blodpudding och vara tyst.
BJÖRN MOLIN (m)
kommunalråd Österåker
