Selma Lagerlöf, Strindberg, Heidenstam, Lagerkvist, Martinson, Dostojevskij, Sven Lindqvist, Kafka, Sandemose, Eyvind Johnson; roman, literary criticism, närläsning, relation, helhet, process, system, växelspel, kretslopp, skapande, hermeneutik, paradigm, dialektik, feed back, finalt inriktat studium, självorganiserande system, självöverskridande, ekologi, metabolism.

  Jean-Paul Sartre, Ilya Prigogine, Erich Jantsch, Joachim Israel, Fritiof Capra, Gregory Bateson, E F Schumacher, Henryk Skolimowski, Ken Wilber, Richard Tarnas, Elisabet Sahtouris, Lynn Margulis, Rupert Sheldrake, Brian Goodwin, Susan Oyama, Stephen Wolfram.

   Humaniora → naturvetenskap;  människa↔natur;  vetenskap↔världsbild↔sätt att tänka↔vetenskap;  ontologi – epistemologi.

 

Från Selma Lagerlöf till  Jantsch/Prigogine, Ken Wilber och Stephen Wolfram.

En forskares och sökares väg

 

 Erland Lagerroths hemsida

 SVENSK VERSION

  English version

”Sökandet är vårt största äventyr”, konstaterar Rolf Edberg. Följ med på ett sådant äventyr och upplev något av samma glädje, klarhet och insikt som en sådan upptäcktsresa under 50 år har gett mig!

Resan, vägen, berättelsen börjar med ”läsning” av romaner och går via begrundanden av litteraturvetenskap, humaniora och naturvetenskap till upptäckten av en ”humanistisk” naturvetenskap, en ”världsfilosofi”, en ”passion” i det västerländska tänkandet, en möjlig lösning på mänsklighetens ödesfråga, en biologi bortom Darwin och DNA och ett nytt slags vetenskap om världen som process. Men resan innebär samtidigt upptäckten av nya tankeformer, andra sätt att tänka (och se, förstå och forska): relationer, helhet, process, system, växelspel, dialektik, feed back, kretslopp, självorganisation, självöverskridande, finalitet.

Vad som följer är alltså en personlig upptäcktsfärd genom humaniora och naturvetenskap med en sådans spänning och aha-upplevelser, inte något försök till historisk eller systematisk översikt över det genomkorsade området. Jag ska berätta om en process, inte beskriva ett tillstånd. Vad som bjuds är forskningsprocessens liv och rörlighet, inte en frusen bild av landskapet självt med en sådans illusion av objektivitet och slutgiltighet.

Erland Lagerroth.            Foto Michael Högberg 2004, Ystads Allehanda 11 jan 2005

            Född 1925, gift med Ulla-Britta Lagerroth, professor emerita i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Son till Fredrik Lagerroth, professor i statskunskap vid Lunds universitet 1929-1950.

            Resor i USA 1959-60, 1964, 1967 och 1991 samt till Egypten 1965, Israel 1968, Marocko 1975, Indien 1992 och 1993-94, Tanzania 1994, Kina 1995, Brasilien-Argentina-Chile 1996, Sydafrika 1997, Indonesien 1998, Thailand 1999, Mexico 2000, Indien-Nepal 2001, Gran Canaria 2002, Kenya 2003, Kambodja 2004, Dominikanska republiken 2005.      

            Adress: Tunavägen 7, S 223 62 Lund
            Telefon: 046 - 211 87 66
            E-post: erland.lagerroth@telia.com

Ett varmt tack till min son Andreas för att han hjälpte mig komma igång och sedan gett råd och dåd i datorernas komplicerade värld.

Litteraturforskning

             Att läsa romaner, hermeneutik

Under 50 års tid har min forskning utvecklats ”vertikalt”, mot allt större och vidare perspektiv. Genom en doktorsavhandling Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson (1958) upptäckte jag, att en beståndsdel i ett diktverk alltid måste betraktas i sina relationer till andra delar av verket. I mitt fall landskapets och naturens relation till människor och händelser - både episka relationer på orsaksplanet och lyriska på likhetsplanet (”kontrapunktiska kompositioner”). Selma Lagerlöf är en mästare i att skapa sådana samband och, vid sidan av några romaner av Thomas Hardy, är Gösta Berlings saga den kanske tätast vävda romanen ”of character and environment” (Hardys uttryck) i världslitteraturen.

Som en konsekvens försökte jag i Svensk berättarkonst (”läsningar” av Röda rummet, Karolinerna, Onda sagor, Sibyllan; 1968) gripa över, inte delar eller fragment av romaner, utan hela verket som en fungerande helhet.Detta forskningsprogram visade sig emellertid innebära en rad komplikationer, som den analytiska vetenskapen inte hade ägnat mycken uppmärksamhet. Vad är egentligen en roman och hur tillägnar man sig den? De vanliga tankemodellerna: diktverket som efterbildning (mimesis), uttryck, struktur och symtom, räckte dåligt till. Men en dag stod för mig en ny och annan möjlighet: romanen som process, en episk process (Romanen i din hand, 1976).

Detta sätt att tänka har sedan visat sig fruktbart och har stimulerat till ”läsning” (”close reading”, ”criticism”) av en lång rad romaner (jag säger inte ”analys”, för det gäller att hålla samman det som fungerar samman, att överskåda det, inte att sönderdela det i separata fragment). Sålunda, förutom de fyra läsningarna i Svensk berättarkonst, tre mindre monografier om Lagerlöfs Jerusalem, Martinsons Aniara och Dostojevskijs Bröderna Karamazov samt smärre studier av En herrgårdssägen, Gösta Berlings saga, Myten om Wu Tao-tzu och Singoalla. Därtill en volym om sägner och berättelser: Selma Lagerlöf och Bohuslän (1963). Samt till sist ännu en samlingsvolym: Den klarnade erfarenhetens förvärv (Brott och straff, Processen, Stäppvargen, Varulven, Hans nådes tid) (1996). På detta sätt upptäckte jag att romaner och noveller är överlägsna instrument för att förstå vad det är att leva som människa i denna värld.

Men hur går det då till att förstå eller tolka en roman? Också detta begrundas i Romanen i din hand. (Titeln låter förstå att boken handlar om den individuella romanen ”i din hand”, inte om romanens formvärld i allmänhet. Syftet är att möjliggöra en optimal läsning, en sådan som ger dig ”romanen i din hand”.) Vid denna tid hade den gamla vetenskapen hermeneutik, läran om tolkning, upplevt en pånyttfödelse och erbjöd ny kunskap,. Också tolkningen är en process, en process som går från del till helhet och tillbaka till delen i ett ständigt kretslopp mellan tillägnelse, upptäckt och kontroll, ett kretslopp som i princip kan fortgå hur länge som helst och som därför inte har formen av en cirkel utan av en spiral.

Eftersom upptäckterna – av verkets sammanhang, helhet, egenart, ”mening” – sker språngvis, som en skapande akt, är det en heuristisk process (”heureka” – ”jag har funnit det”); den har formen av en spiraltrappa. Och eftersom processen sker i ett ständigt växelspel mellan del och helhet, där resultaten matas in på det redan lästa och förändrar förståelsen av det (feed back), och eftersom varje upptäckt omedelbart överskrider den närmast föregående förståelsen, är det också en dialektisk process. Med en sådans komplexitet och rörlighet.

Relation, helhet, process, funktion, växelspel, system; heuristisk och dialektisk process med återkoppling och överskridande av tidigare resultat i en momentant skapande akt - det var upplevelser, erfarenheter, insikter, som konstituerade ett nytt och skapande sätt att tänka. Nytt i förhållande till vardagsvetenskapens analytiska reduktionism och vardagstänkandets slappa syn på världen som en samling ting eller en anhopning materia. En helhet, en process, ett system - ja t o m en relation eller ett växelspel - kan aldrig förstås utifrån en analys av delarna. Den som försöker något sådant är helt enkelt inkompetent. Sättet att tänka är samtidigt sättet att se på verkligheten.

Motsättningen mellan det gamla och det nya sättet att tänka kan konkretiseras i synen på mitt eget speciella forskningsobjekt romanen. Enligt det positivistiska sättet att se är forskningsobjektet något givet, som sinnesdata (”data” betyder just det ”givna”). En roman är också mycket riktigt given på detta sätt, nämligen som papper och trycksvärta. Men det intresserar bara boktryckaren och i någon mån förläggaren. Romanen som intresserar läsaren och forskaren är, som receptionsestetiken konstaterat, något helt annat: den skapas av varje läsare vid varje läsning utifrån trycksvärtan på papperet, uppfattad som tecken i enlighet med sociala konventioner och läsarens kompetens.

Den yttersta konsekvensen blir att forskningsobjektet skapas i forskningsprocessen själv, skapas i en heuristisk-dialektisk akt, som i princip inte har något slut och som därför aldrig kan nå vare sig uttömmande eller slutgiltiga resultat. Bara resultat som är adekvata i förhållande till texten och giltiga i förhållande till vad som är känt. Någon absolut sanning finns inte, bara det som är sant för den läsaren av den romanen i den situationen. Vilket dock inte innebär någon absolut relativism, eftersom fasen av kontroll gentemot det som tolkas ständigt återstår och förbjuder varje anspråk på absoluta resultat, också påståendet om absolut relativism.

        Litteraturvetenskap och vetenskap

Med detta bagage torde det vara lätt att förstå, att det var naturligt för mig att gå vidare och begrunda både litteraturvetenskapen och vetenskapen. I Litteraturvetenskapen vid en korsväg (1980) visas begränsningarna i positivistiska, marxistiska och strukturalistiska framgångssätt och förordas - delvis under intryck av Sartres Critique de la raison dialectique - dialektiska, humanistiska och finala (ändamålsorienterade).

Och vidare: hur arbeta i vetenskap överhuvud: Mot en ny vetenskap (1986). Här introduceras och används en paradigmteori, som är mer sofistikerad än Thomas Kuhns, en teori utarbetad av Håkan Törnebohm, professor i vetenskapsteori i Göteborg (I:8). Fjorton böcker på väg mot ett nytt paradigm presenteras och diskuteras, bland dem Joachim Israels Språkets dialektik och dialektikens språk  och Om konsten att blåsa upp en ballong inifrån, vidare Karel Kosíks  Det konkretas dialektik, Raymond Williams’ Marx och kulturen (Marxism and Literature), Fritiof Capras The Turning Point, Richard Matz’ Sams med Jorden och Erich Jantschs The Self-Organizing Universe (II:6-10, 12-13). Nyckelord i dessa är dialektik, helhet, relation, feed back, process, system, självorganisation.  

Ett begrepp som först förbryllade mig i Joachim Israels Språkets dialektik och dialektikens språk var interna relationer. Men där ligger den tydligaste skiljelinjen mot traditionell empirisk vetenskap. När denna skall undersöka verkligheten gör den det genom analys, sönderdelning av objektet, ofta(st?) också genom att reducera delarna till någon mer elementär nivå. Betecknande är att ”analys” sedan långt tid tillbaka blivit synonymt med ”vetenskap”. Helheten blir därmed försummad, förnekad, förintad redan från början. När delarna sedan klarlagts, kan de relateras till varann i externa relationer, fastän de från början ingått i en eller flera helheter. Men en holistisk-dialektisk forskning söker från början få grepp om de helheter som världen är full av och urskiljer inom dem relationer, interna relationer, relationer som är betingade av den helhet de ingår i. Och allt detta är i rörelse, befinner sig i en fortgående process. Vilket inte utesluter begrepp som struktur och ordning: de är tillfälliga egenskaper hos processen, en genomskärning så att säga vid en viss tidpunkt.

I Mot en ny vetenskap begrundas och belyses också situationen i vetenskapssamhället för den som talar för ett nytt paradigm (I:17, 19-21). Att situationen för litteraturen i skolan likaledes är problematisk framgår av två gymnasieinspektörsrapporter (I:6). Här slås också ett slag för forskning som existentiellt sökande: att förstå den värld vi lever i och det liv vi lever (I:17). Ytterst gäller det treenigheten vetenskap-världsbild-sätt att tänka och vad den betyder för vårt sätt att leva.

                                                             Vetenskap                 Världsbild

                                                                                                                                                                             

 

                                                                 Sätt att tänka, se, (upp)leva

 

 

En humanist söker förstå den värld han lever i

   Naturvetenskap

På mestadels empirisk väg, genom egna studier, hade jag alltså kommit fram till ett nytt sätt att tänka. Min stora lycka som forskare och som människa var att jag sedan återfann detta sätt att tänka och se på världen i en ny naturvetenskap som växt fram under samma tid som jag vann min klarhet. (Till historien hör att jag har en gammal kärlek till naturvetenskapen – tog studenten på reallinjen med fysik, kemi och specialmatematik. Mina två intressen kunde alltså förenas, och både världen och jag själv blev hela igen.) Upptäckten kom 1985 genom Erich Jantschs storartade bok The Self-Organizing Universe från 1980. Mina följande tre böcker handlar i huvudsak om detta nya paradigm: Världen och vetandet sjunger på nytt (1994), Nya tankar, nya världar (1999) och Sökandet är vårt största äventyr (2003).

Denna nya naturvetenskap kan sägas vara ”humanistisk” på så sätt att den visar att naturen, liksom människan (och i kristendomen Gud), kan skapa. Men inte på samma medvetna och ”rationella” sätt (jfr nedan om metabolisk funktion). Med hjälp av den energi som går genom världen kan materien organisera sig själv till fungerande system som virveln och ljuslågan, komplicerade kemiska strukturer och vädrets och klimatets fenomen, liksom alla ekologiska system upp till Gaia och därtill alla former av liv. System som tack vare feed-back-funktionen också uppehåller och reglerar sig själva. De kallas självorganiserande system eller dissipativa strukturer (av latinets ”dissipare”, kasta omkring, förskingra; det som förskingras är den energi som förbrukas). Vi har dem runtom oss och vi är själva sådana system, och så är alla system i våra kroppar, ner till den enskilda cellen.

Felet med materialismen var inte att den var en lära om materien, utan att den inte förstod sig på materien. För vad kan väl vara mer självklart än att naturen organiserar och organiserat sig själv – när man väl övergivit tanken på Gud som ingenjör och mekaniker och förstått att det minsann inte är vi människor som sitter och pular med virvlar i vatten och luft. Materien är – med hjälp av energin – själv skapande och inte bara passivt, menlöst ”material” för mänskliga aktiviteter, inklusive naturvetenskapen. Det vill säga efter Einsteins likställande av energi och massa enligt formeln E = mc2  bör det väl heta att världen kan organisera sig själv. – Att sedan denna värld, som skapar sig själv, en gång måste ha blivit skapad, är en omständighet som aldrig har oroat mig, därför att jag inte har instrument för att förstå hur detta gått till och därför att jag älskar denna världen som den är. Men jag är medveten om att andra anser sig ha sådana instrument och därmed ser mig som en som vänder ryggen mot ”mysteriets port”.

När störningar inträffar kan dessa system överskrida och reorganisera sig själva till alltmer komplicerade existensformer (så länge energi finns att tillgå). På detta sätt har naturen själv skapat den oerhörda mångfald, som vi haft privilegiet att födas in i. Och vi är själva den senaste skapelsen av denna stora evolution som, i motsats till Darwins, omfattar allt på denna jord, inte bara den biologiska nivån.

Vi är vana vid att tänka på skapande och organisation som rationella, medvetna verksamheter, men detta är bara en möjlighet. Den ”agent” som styr systemet behöver inte ha sitt säte i hjärnan (eller hos Gud) utan kan lika väl vara metabolisk, höra hemma i ämnesomsättningen (vi behöver bara tänka på våra egna kroppssystem och inälvor, som reglerar sig själva på detta sätt. Fysiologen Lewis Thomas deklarerade att han hellre skulle bli satt att flyga en jumbojet än att styra sin egen lever.). I själva verket är system styrda av sin egen metabolism det vanliga fallet i naturen och evolutionen. Och det har gått förträffligt. Rationaliteten är en mer problematisk agent. Som vi vet i dag i den ekologiska krisens tid. Rationalitet är en förmåga med stor genomslagskraft men bristande kringsyn, begränsad kapacitet.

En central personlighet i detta nya paradigm är Ilya Prigogine (1917-2003), som var professor i Bryssel och Austin, Texas, och som 1977 fick nobelpriset i kemi för sin teori just om ”dissipativa strukturer”. Från ett tidigt intresse i humaniora gick han mot en karriär i naturvetenskap som gjorde honom till vår tids Newton. Men i motsats till Newton har han skapat en världsbild som innefattar både naturen och människan (inklusive forskaren själv) och kan därmed sägas vara större än Newton. Min väg till Prigogine gick via den ovan nämnda boken The Self-Organizing Universe (1980, på tyska 1979) av hans uttolkare och fullföljare, det österrikisk-amerikanska universalgeniet Erich Jantsch, en mästare att tänka i processer, system, feed back, utveckling. Prigogine själv (och Isabelle Stengers) mötte jag i Ordning ur kaos. Människans nya dialog med naturen (1984, franska originalet La nouvelle alliance, 1979) och senare i många andra böcker.

Prigogines teori omfattar alltså både materia och liv, och genom den kan vi övervinna ensidigheterna i naturvetenskap och humaniora. För naturvetenskap handlar om en värld utan människa, humaniora - och än mer ”humanism” - om människan utan värld. Det första känns torftigt och andefattigt, det andra inskränkt och självtillräckligt. Det beror på att det i båda fallen är fråga om abstraktioner och konstruktioner. För världen är ju hel och en, det är bara vi som envisas med att dela upp den i två: människa och natur, själ och kropp, medvetande och materia. Det blir därför angeläget att begrunda relationerna mellan de båda sidorna, något jag alltså började med redan i min doktorsavhandling. Och den som en gång förstått att fokusera helhet och process hos en stor roman och på så sätt lyckats få grepp om en fiktiv världs sätt att fungera har också fått förutsättningar att förstå stora och små system i den faktiska världen, från virveln och ljuslågan till Jorden som geologisk-biologisk organisation. Sättet att tänka är detsamma.

         Ekologi, filosofi, biologi; världen som process

Det nya paradigmet är nödvändigt om den ”moderna” vetenskapen från 1600-talet och den teknik och ekonomi, som följt med den, inte skall ödelägga Jorden, vårt härliga hem i universum. (Böcker med ekologiskt budskap av Capra, Laszlo, Skolimowski, Alf Hornborg, Goldsmith och Roszak introduceras och diskuteras i Nya tankar, nya världar.)

En ny station på denna utvecklingsgång har våren 2000 blivit den lärde amerikanske nytänkaren Ken Wilber, speciellt hans stora verk Sex, Ecology, Spirituality (1995). Wilber tar sin utgångspunkt i den nya vetenskap, som skapats av Prigogine och andra, men han menar att inte bara Newtons utan också Prigogines vetenskap enbart sysslar med den yttre sidan av verkligheten och därmed utelämnar hälften. Wilber vill gå vidare till det inre, till medvetandet, tanken, själen, det andliga. För att visa hur världen är beskaffad ritar han upp en kvadrat och delar in den i fyra kvadranter, två till höger för det yttre och två till vänster för det inre. I båda fallen två, därför att här skiljs också mellan det individuella och det allmänna (övre och nedre kvadranter). I varje kvadrant ritar han sedan en diagonal ut från centrum och avsätter på den de nivåer  som han urskiljer i världen, i det yttre från atomen till hjärnbarken, i det inre från atomens förmåga att reagera till den ”visionslogik”, som förmår urskilja relationer, helheter, sammanhang:

Världen är alltså inte ett ”plattland” utan den är vertikalt strukturerad i enlighet med den gamla tanken på ”Varats stora kedja”. Efter Arthur Koestler kallar Wilber detta för en ”holarki” (av holon, helhet/del). För människans del har den inre holarkin vidareutvecklats av bl a Don Beck till en ”Spiral Dynamics” i nio nivåer betecknade med olika färger, ett betraktelsesätt som Wilber anslutit sig till (A Theory of Everything, 2000, ).

Med detta har Wilber skapat förutsättningar för vad han kallar ”en världsfilosofi, en integral filosofi”, d v s en filosofi som relaterar sig till alla kvadranter och alla nivåer och gör det i form av ”orienterande generaliseringar” om en värld som därmed inte bryts sönder och reduceras i enlighet med den traditionella vetenskapens sätt att gå fram. En filosofi som därtill förenar denna nya vetenskap med hela den klassiska filosofin och religionen i väst och öst till en stor, allomfattande världsbild. En studie över Sex, Ecology, Spirituality: ”Lever vi i ett plattland? Världsbild, utvecklingslära och idéhistoria i Ken Wilbers magnum opus”, har publicerats i Vetenskapssocietetens i Lund årsbok 1999-2000 (senare också i Sökandet är vårt största äventyr). På svenska föreligger av Wilber En kortfattad historia om allting (2003). Ett föredrag jag höll om Wilbers filosofi på Filosoficirkeln i Lund 2004 kan ses och höras, om man laddar ner RealVideo G2 genom länk nederst på den sida som följer här. Klicka därefter på föredrag den 18 maj.

En än senare upptäckt är Richard Tarnas, The Passion of the Western Mind (1991, pocket 1993; introduceras i Sökandet är vårt största äventyr). Med beundransvärd överblick, stringens och verbal intuition berättar Tarnas det västerländska tänkandets historia fram till våra dagar och visar på så sätt hur vår världsbild har blivit till, den världsbild där människan har tillägnat sig all medveten intelligens, medan kosmos blivit blint och mekaniskt och Gud är död. Därmed har människan blivit en främling i sin egen värld. Men detta har fött en längtan efter den gemenskap som gått förlorad. Den djupaste passionen i Västerlandet är, menar Tarnas, att överskrida denna världsbild genom att åter förenas med den natur som en gång skapat människan. ”Telos, den inre riktningen i och målet för den västerländska tanken, har varit att återförenas med kosmos i en mogen participation mystique, att överlämna sig frivilligt och medvetet i famntaget av en större enhet som bevarar mänsklig autonomi samtidigt som den överskrider mänsklig alienation”. Detta är, kan man säga, samma tanke och känsla som i Selma Lagerlöfs kompositioner över människa och natur och som i Prigogines påvisande av att hela världen – och människan med den – fungerar som självorganiserande system.

Liknande tankar genomsyrar biologen Elisabet Sahtouris, Earthdance. Living Systems in Evolution (1999 och senare), men utvecklas nu till en möjlig lösning för mänsklighetens ödesfråga: hur skall vi undgå att förstöra det ekosystem, som vi lever i och av och på, och därmed själva gå under? Svaret hon finner är att vi skall lära av naturen, av livet, av Jorden. Som en ung art befinner vi oss ännu i adolescensen, tonårsåldern, och förstår inte att blicka utöver vår egen kris och se att livet tidigare har löst sådana kriser genom att vända strid och konkurrens till samarbete och genom att ständigt återanvända Jordens materia. För det är den enda vi har tillgång till; det finns bara ett jordklot, Jorden är en ö. Kruxet är bara, måste man tillägga, att vi, i motsats till cellerna i vår kropp som samarbetar så perfekt, inte är klonade och, i motsats till andra levande varelser, är självmedvetna och kan motsätta oss sådana lösningar. Vad man kan hoppas på är att kraften, ”momentet”, i livets, i ”Gaias”, utveckling mot samarbete skall riva även oss med sig till ny gemenskap. (Introduceras i Sökandet är vårt största äventyr.)

Andra forskare och (ny)tänkare som introduceras och diskuteras i mina tre böcker från 1994, 1999 och 2003 är bl a Gregory Bateson, Susan Oyama, Anthony Wilden, Nicholas Maxwell, E F Schumacher, Stuart Kauffman, Amit Goswami, Beverly Rubik, Rolf Edberg, Elisabet Hermodsson och Bo Ahrenfelt.

Alltmer har jag kommit att se att den moderna naturvetenskapen från 1600-talet är en ideologi, behärskad av ”den djupt naturvetenskapliga tanken” att utvecklingen slumpmässigt styrs av kemiska och fysiska processer. Biologin är den senaste vetenskap som har satsat på denna ideologi - och vunnit. Men är allt verkligen bara slump och DNA? I den tankeväckande boken How the Leopard Changed Its Spots visar Brian Goodwin att de viktigaste processerna i naturen förlöper ”bortom Darwin och DNA”.  Goodwin har också skrivit tänkvärt om en ny vetenskap som kan lära oss leva. Detta jämte studier över verk av Lynn Margulis och Dorion Sagan, Rupert Sheldrake, Susan Oyama, samt Nils Uddenberg och Åke Hedberg ingår i min fjortonde bok: Bortom Darwin och DNA. En icke-mekanistisk biologi (2004). Sedan dess har jag upptäckt Steven Rose, Lifelines. Biology Beyond Determinism (1998), som återstår att läsa och begrunda.

I stället har jag arbetat ett halvår med Stephen Wolframs gigantiska bok A New Kind of Science från år 2002. Det är verkligen ett nytt slags vetenskap, så till vida som Wolfram genom att i datorn ”köra” olika slag av enkla program för ”cellautomater” funnit ett sätt att förutsättningslöst undersöka världen, inte som tillstånd (den traditionella vetenskapens matematiska ekvationer och formler) utan som process.  På det sättet kan han driva dessa cellautomater framåt, inte tio eller hundra steg utan tusentals, med resultatet att han kan iaktta att åtskilliga av dem, trots de enklaste regler och utgångslägen, utvecklas till total komplexitet och oregelbundenhet. Här ett exempel (enligt regel 110, s 33, fortsättning på följande sidor, sammanlagt 3200 steg):

Det är en komplexitet, som kanske inte överträffas någon annanstans, och den kan inte reduceras till någon enkel formel eller lag. Icke förty drömmer Wolfram om att genom insiktsfullt sökande finna en bakomliggande, enkel regel, som ytterst styr hela världen i all dess mångfald. Också han är alltså, trots allt, besatt av tanken om en teori för allt, blott att den inte skall ha formen av en lag för tillstånd utan av en regel för utveckling. Inte heller han vill nöja sig med en värld som utvecklar sig fritt efter eget skön, för att inte säga sin egen lust. Däri delar han den gamla vetenskapens begränsning, för att inte säga dess lust till förmynderskap. Hur mycket visare är inte Erich Jantsch, när han skriver: ”Evolutionens syfte, liksom dess riktning, är inte föreskrivna; de utvecklas tillsammans med systemen som bär evolutionen.” ”Resultatet är en alltigenom öppen evolution […].” ”Evolutionen ger mening först i efterhand”. Mycket mer om detta i min ”Tillstånd eller process – två sätt att förstå världen”.

    Böcker och föredrag

Följande böcker kan beställas genom att sätta in angiven summa på mitt postgirokonto 640 36 90 - 8. Skriv namn och adress på talongen, så skickar jag boken. Porto inom Sverige är inkluderat. Svensk berättarkonst (Vetenskaps-societeten i Lund, 1968, 338 ss; 150 kr). Litteraturvetenskapen vid en korsväg (traditionell forskning, marxism, strukturalism, hermeneutik, humanism, finalism) (Rabén & Sjögren, 1980, 281 ss; 120 kr. Världen och vetandet sjunger på nytt (Korpen 1994, 248 s; 150 kr). Den klarnade erfarenhetens förvärv (”läsningar” av Brott och straff, Processen, Stäppvargen, Varulven, Hans nådes tid) (Korpen 1996, 166 s; 150 kr). Lovsång till livet och förnuftets filosofier. En läsning av Bröderna Karamazov (Artos, 1996, 112 s; 70 kronor). Nya tankar, nya världar (Korpen, 1999; 150 kr).  Sökandet är vårt största äventyr (170 kr). Bortom Darwin och DNA. En icke-mekanistisk biologi (Mareld 2004, 136 s, 120 kr). De två sista kan även köpas för 200 resp. 120 kr (+ ev. porto) i förlaget Marelds bokhandel, Sigtunagatan 3, 113 22 Stockholm; tel. 08-33 99 87; info@mareld.se.

Under årens lopp har jag hållit ett stort antal föredrag över hela Sverige och i Tyskland, Österrike, USA, Norge, Island och Färöarna. Oftast har det gällt ”Världen och vetandet sjunger på nytt” men också Ken Wilbers filosofi, ”Landskapet hos Selma Lagerlöf”, ”Selma Lagerlöf och Bohuslän”, ”Vad händer i Gösta Berlings saga?”, ”Till Nils Holgerssons lov”, ”Aniara - en dikt av sin tid” m m. Jag ställer gärna upp på nytt, särskilt med det stora och engagerande ämnet ”Världen och vetandet sjunger på nytt” (nya tankar om vetenskap-världsbild-sätt att tänka; 1-3 timmar) men också om Wilbers filosofi: ”Lever vi i ett plattland?” Skriv till – erland.lagerroth@telia.com - eller ring 046 – 211 87 66.

               Länkar till separata studier

Den analytiska reduktionismens vetenskap för säkerhet och makt:

Naturens hemlighet. Vetenskapskritik på 1800-talet i form av en saga av Topelius

Forskaren och hans/hennes känslor. Hommage à Richard Matz

Ljusets riddarvakt slår vakt om mörkret.  Ordningen i vetenskapssamhället

Kan man förstå vetenskapen? Några betraktelser med anledning av Sven Öhmans Svindlande perspektiv.

Dialoger med Georg Klein.

Rationalitetens dårskap Tankar med anledning av Pol Pots skräckvälde i Kambodja.

Brytningar med andra tankeformer:

Descartes - Saussures - Sartre: dualism och dialektik.

Värld och spel, lag och frihet. Bland annat om Manfred Eigen & Ruth Winkler, Das Spiel.

Vetenskap - vad är det?

Humaniora och naturvetenskap. Nya synpunkter på Snows De två kulturerna.

Från slavsändare till fyrbåk. Om humanioras beroende av naturvetenskapen och möjlighet att bli ledstjärna.

En vettig vetenskap. Om G H von Wrights Vetenskapen och förnuftet.

Hänryckning i Hannover. Om ”världskonferensen Geist und Natur, Mind and Nature” i Hannover 1988.

Synvända. Om Elisabet Hermodssons vetenskapskritik och helhetsupplevelse i …där världen blir till.

Sökandet är vårt största äventyr. En ”dialog” med Rolf Edberg

Förändring som tillstånd. En bok av Bo Ahrenfelt.

Landets röster. Alf Hornborg och Pernille Gooch.

Vetenskap mellan tro och vetande (bidrag till en diskussion i SvD hösten 2002).

Politiskt mellanspel: Trosartikel med illusionsnummer. Ett genmäle till Sven-Eric Liedman 1978 som i dag fått nytt intresse som tidigt exempel på uppgörelse med marxismens totalitetsanspråk.

Humanistiskt mellanspel: Humanismen - människans hybris?

Logiska mellanspel: Människan och materien. Tankar utifrån en avhandling om determinism och materialism av Jan Adrianson.
En logikers väg till Gud. Jan Adrianson, Världen som varseblivning.

 Tidigare underströmmar av helhets-, process- och systemtänkande:

Livet, världen och vetenskapsmannen som växande. Goethe var Newtons störste vedersakare. Hans tankar om ”växandet” förs här vidare till andra områden.

Romantiken och dagens uppbrott från 1600-talsvetenskapen.

Teologi: Vi behöver en vision. Två originella bidrag av Karl-Erik Edris.

Språk: Hur blir språket logiskt? Joachim Israel, Sprache und Erkenntnis. Zur logischen Tiefenstruktur der Alltagssprache. (Senare svensk utgåva: Språk och kunskap.)

Hjärnfysiologi: I hjärnan finns människan. Matti Bergströms tolkning av hjärnans funktion.

Konst: Konsten som kunskapsväg.

Tal vid invigningen av University for Global Well-Being

[ Guestbook ]