Online Harassment Against Journalists : A Socio-Legal and Working-Life Study of the Challenges and Impacts in Swedish Journalism

Abstract:
Integrating socio-legal analysis and working life science, this compilation thesis aims to enhance the understanding of how the evolving digital landscape—particularly the rise of online harassment—influences journalism and its potential to foster healthy public discourse. Additionally, the thesis seeks to advance the field of socio-legal studies by examining the interplay between digital transformation, shifting norms, and the intersection of informal and formal social controls. Utilizing a triangulated mixed-method approach—comprised of a survey, Twitter data mining, and interviews with media managers—the empirical focus is on exploring the interplay between perceptions of legal conditions, manifestations of online harassment, the consequences of such harassment for journalists, and workplace dynamics in relation to increased external pressure on journalists and news organizations.

The first paper assesses journalists' perspectives on the legal framework's effectiveness against unlawful online harassment, identifying a gap in protection and underscoring the need for enhanced legal resources. However, the empirical data also reveal that online harassment frequently occurs within the realm of the work environment rather than remaining solely a matter for criminal law. The second paper, through a sociopragmatic lens, examines online harassment on Twitter (X), revealing strategies that merge impoliteness, moral discourse, and anti-press rhetoric to negatively influence journalists and challenge professional credibility while also highlighting the paradoxical use of freedom of speech to suppress journalistic expression. The third paper, informed by institutional theory, analyzes how Swedish news organizations manage the psychosocial effects of online harassment, noting a focus on physical safety over mental strain and the need for a more holistic approach to harassment management. This paper aims to achieve a deeper understanding of the factors that contribute to resilience against self-censorship induced by online harassment, as well as the factors that exacerbate it, leading to withdrawal and reluctance among journalists.

Overall, this thesis emphasizes the challenges facing the legal system and news organizations in addressing systematic efforts to undermine journalism's autonomy through online harassment disguised as free speech. It shows that such disorientation is intertwined with the emergence of new communication norms and the absence of effective (formal and informal) mechanisms for fostering healthy public discourse. It demonstrates that efforts to safeguard these public values—journalists' free speech and, in turn, freedom of information—are largely misdirected, with a heavy focus on criminal law rather than on building a resilient work environment within journalism. Accordingly, the thesis cements online harassment as a work environment issue, illustrating the importance of acknowledging this problem at the intersection of digital transformation, working life, and democratic values.

Populärvetenskaplig sammanfattning

Introduktion

I dagens digitala era har sociala medier och internet blivit centrala plattformar för nyhetsförmedling och offentlig debatt. Denna utveckling har främjat snabbare informationsspridning och ökat engagemang i samhällsfrågor. Samtidigt har det också medfört en ökning av negativa påtryckningar i form av trakasserier, hat och allmänt ogillande, särskilt riktade mot journalister. Dessa yrkesverksamma, som spelar en avgörande roll i att informera allmänheten och upprätthålla demokratiska värden, utsätts allt oftare för digitala angrepp och fientliga handlingar online. Detta fenomen utgör inte bara ett personligt angrepp på journalisterna själva utan hotar även yttrandefriheten, den fria pressen och i förlängningen informationsfriheten. Att utforska detta ämne är därför av stor samhällelig betydelse, då det belyser hur näthat kan underminera journalistikens integritet och funktion.

Bakgrund

Tidigare forskning har tydligt visat att näthat, som en sammanfattande term för fenomenet i sig, har en betydande negativ inverkan på journalisters välmående. Många journalister tvingas hantera dessa konsekvenser på egen hand, vilket leder till ytterligare psykisk och emotionell belastning. Även om forskningen på området är begränsad, finns det indikationer på att stödet från både rättsväsendet och arbetsgivare är bristfälligt. Dessutom har det blivit alltmer uppenbart att näthatet mot journalister inte bara är utbrett, utan också systematiskt och präglat av en ambition att tysta vissa perspektiv i den offentliga debatten. Denna systematik är ofta kopplad till en växande populistisk retorik med syftet att underminera traditionell journalistik.

Utifrån denna problembild identifierar avhandlingen ett paradoxalt förhållande gällande rättens funktion i att mildra de negativa effekterna av näthat mot journalister. Denna paradox understryker dilemmat att samtidigt som näthat mot journalister kan hämma deras yttrandefrihet och påverka pressfriheten samt tillgången till information, kan potentiella statliga ingripanden för att motverka denna utveckling närma sig censur och därmed utmana demokratiska principer.

Syfte och Metoder

Denna avhandling syftar till att öka förståelsen för hur det snabbt föränderliga digitala samhället, särskilt ökningen av näthat, påverkar journalistiken och dess potentiella konsekvenser för att främja en sund offentlig debatt. Avhandlingen belyser också hur det digitala medielandskapet, nya kommunikationsverktyg och den ökade fientligheten mot traditionell journalistik skapar dubbla utmaningar: de försvårar rättsväsendets och lagens möjligheter att ingripa, samtidigt som de fungerar som en unik form av destruktiv social kontroll över journalisters beteende som ofta undgår rättssystemet.

För att uppfylla avhandlingens syfte användes tre olika metoder som fördelades över fyra artiklar. Dessa metoder inkluderade:

(1)En enkätundersökning genomförd i samarbete med Svenska Journalistförbundet.

(2)En tematisk diskursanalys och lingvistisk analys av kränkande tweets riktade mot svenska journalister.

(3)Intervjuer med 14 mediechefer från olika svenska nyhetsorganisationer.

Forskningsdesignen kännetecknades av en abduktiv forskningsstrategi, vilket innebär ett systematiskt och kontinuerligt samspel mellan teori och data. Med andra ord användes ett empiriskt förhållningssätt där resultaten från varje artikel informerade fokuset för nästa artikel, vilket i sin tur påverkade valet av teori. Denna process ledde avhandlingen mot ett särskilt fokus på arbetslivsforskning.

Huvudsakliga Resultat

Avhandlingens resultat bör ses i ljuset av denna dynamiska process. För det första visar den hur journalister ofta upplever att rättssystemet förminskar allvaret i olagliga former av näthat och hur detta negativt påverkar deras förtroende för juridiskt skydd (Artikel I). Problemet ligger inte främst i lagstiftningen i sig, utan i en stigmatiserande kultur som nedvärderar allvaret i näthat både inom journalistyrket och rättssystemet. Detta skapar en ond cirkel där trakasserier normaliseras och hanteras otillräckligt, vilket leder till en utbredd känsla av osäkerhet och hjälplöshet bland journalister.

På samma sätt framgår det i Artikel I att näthat ofta faller utanför den straffrättsliga ramen, vilket gör att rättssystemet har svårt att hantera problemet eftersom det främst är utformat för att hantera tydliga överträdelser där en individ direkt skadar en annan. Utmaningen ligger istället i att skydda grundläggande värden från den destruktiva användningen av yttrandefrihet för att tysta pressen. Det straffrättsliga systemet har svårt att hantera detta eftersom det går bortom konventionella föreställningar om individuella skador och i stället riktar sig mot ett offentligt värde.

Baserat på iakttagelserna i Artikel I, undersöker Artikel II språket i kränkande och förolämpande tweets mot journalister för att fördjupa förståelsen av hur näthat kan användas som ett systematiskt påtryckningsmedel inom ramarna för yttrandefriheten. Artikeln bekräftar att en stor majoritet av tweetsen innehåller förolämpningar snarare än direkta hot. Vidare framkommer det en nära koppling till populistisk och anti-press retorik i materialet. Med andra ord används näthat som en strategi för att undergräva traditionell journalistik i Sverige. Detta fenomen speglar en bredare trend av misstro mot mainstream-media, liknande den utveckling som ses i andra länder. Genom att introducera begreppet DISK (Destruktiv informell Social Kontroll) betonar avhandlingen hur näthat används för att skapa en atmosfär av rädsla och osäkerhet bland journalister.

Resultaten från Artikel I och II visar att näthat mot journalister ofta formuleras på ett sätt som undviker de juridiska kriterierna för straffrättsliga åtgärder men som ändå har en betydande påverkan på journalisternas arbetsmiljö och därmed tydligare faller inom arbetsgivarnas arbetsmiljöansvar. Baserat på dessa resultat undersöker Artikel III hur mediechefer, med ansvar för arbetsmiljön, förstår och hanterar arbetsrelaterade utmaningar som härrör från näthat riktat mot deras journalister. Artikeln understryker att mediechefer tenderar att se näthat som ett fysiskt arbetsmiljöproblem där åtgärder är starkt kopplade till huruvida näthatet uttrycks på ett sätt som kan anses olagligt i straffrättslig mening. De psykosociala skadorna erkänns därmed inte som ett legitimt organisatoriskt problem. Detta synsätt bidrar till att journalister förväntas hantera näthat på egen hand, då det ses som en naturlig del av deras jobb. Detta leder till att nyhetsorganisationer inte har tillämpat ett systematiskt arbetsmiljöarbete för att motverka de negativa konsekvenserna av utsatthet för näthat. Mer specifikt visar artikeln hur institutionalisering inom professionen genererar normer och värderingar som hindrar anpassningen till de arbetsrelaterade utmaningar som näthat innebär.

Slutligen belyser Artikel IV självcensur bland svenska journalister, baserat på enkätdata. Resultaten visar att en betydande andel journalister—37,3 % undviker att rapportera och 48,1 % anpassar sin rapportering—praktiserar självcensur för att undvika näthat eller hot. Vidare indikerar artikeln att rädsla, orsakad av de negativa hälsoeffekterna av näthat, är en drivande faktor bakom journalisters självcensur. Bland de tillfrågade journalisterna har sammanlagt 18 % upplevt negativa hälsoeffekter på grund av näthat. Noterbart är att 72,3 % av de journalister som upplever negativa hälsoeffekter anpassar sin rapportering.

Studien avslöjar också att journalister inte tar hänsyn till sociala influenser från personer i deras omgivning när det gäller huruvida de anpassar sin rapportering vid utsatthet för näthat. Utöver den starka influensen av negativa hälsoeffekter kopplat till självcensur, visar resultaten att journalisters beslut att censurera sig själva främst påverkas av personliga strategier och individuella egenskaper - såsom känslomässiga reaktioner på negativ feedback och individuell motståndskraft - snarare än av yttre sociala influenser. Artikeln visade även att ett högre förtroende för rättsväsendets och arbetsgivares förmåga att erbjuda skydd och stöd minskade journalisters benägenhet till självcensur. Detta samband var emellertid relativt svagt, vilket tyder på att det befintliga stödet är bristfälligt.

Dessa resultat, satta i relation till övriga artiklar i avhandlingen, tyder på en snedvridning inom nyhetsorganisationer, där man tenderar att prioritera individer som är motståndskraftiga mot näthat, vilket riskerar att marginalisera de som påverkas mer av dessa påtryckningar. Detta återspeglar ett bredare branschproblem där uthållighet värderas högre än att åtgärda de bakomliggande orsakerna och effekterna av trakasserier. Artikeln hävdar att detta kan leda till en homogenisering av journalistiska röster, vilket prioriterar tuffhet över mångfald och potentiellt påverkar kvaliteten på journalistiken.

Sammanfattning

För att sätta de huvudsakliga resultaten och slutsatserna i relation till studiens syfte, fördjupar denna avhandling förståelsen av hur den snabbt föränderliga digitala världen, särskilt ökningen av näthat, påverkar journalistiken och utgör ett verkligt hot mot den fria offentliga debatten. Avhandlingen fastställer specifikt de negativa effekterna av näthat på journalistik i termer av hälsoeffekter och självcensur. Den ramar in detta som ett arbetsmiljöproblem och betonar att mycket av det näthat som journalister utsätts för faller utanför straffrättens ramar. Avhandlingen framhäver att journalistiska organisationer inte har anpassat sig till dessa utmaningar tillräckligt, och har misslyckats med att implementera ett systematiskt angreppssätt för att hantera de arbetsmiljöproblem som uppstår. Dessutom visar den på vikten av att utveckla sådana arbetsmiljöåtgärder, med tanke på de samordnade, ideologiskt och moraliskt drivna attackerna på professionell journalistik och de alarmerande nivåerna av självcensur på grund av näthat. Enkelt uttryckt visar avhandlingen att fenomenet med att underminera journalistiken i Sverige inte är slumpmässigt och inte kommer att försvinna inom en snar framtid. Utan proaktiva åtgärder kommer det ihållande hatet att fortsätta undergräva journalistiken.

Praktiska Tillämpningar

Det finns flera möjligheter för praktisk tillämpning av resultaten från denna avhandling, relevanta för beslutsfattare, arbetsgivare och journalister. När det gäller policy och juridisk relevans understryker resultaten behovet av att erkänna näthat som en arbetsmiljöfråga som underminerar journalistisk autonomi och offentlig debatt, samt att större fokus bör läggas på strategier för att förbättra journalisternas arbetsmiljö. Rättsväsendet bör också ta olagliga former av näthat på större allvar för att stärka journalisternas förtroende för juridiskt skydd. Detta är av särskild vikt eftersom avhandlingen visar att systematiska påtryckningar i form av näthat effektivt leder till självcensur, vilket i sin tur kan påverka den allmänna diskursen i en viss riktning.

Avhandlingen visar att nyhetsorganisationer ofta hanterar näthat som en säkerhetsfråga, definierad av laglighet. För att stärka motståndskraften inom yrket behövs ett ökat fokus på att skapa praktiker och lösningar som främjar både fysisk säkerhet och psykiskt välbefinnande. Nyhetsorganisationer kan uppnå detta genom att anta en mer holistisk strategi som inkluderar psykologiskt stöd, robusta rapporteringsmekanismer och utbildningsprogram.

Mot bakgrund av de normativa och kulturella hinder som lyfts fram i Artikel III, måste nyhetsorganisationer aktivt och systematiskt implementera omfattande stödsystem för att hantera de psykologiska effekterna av näthat. Även om det finns resurser för mental hälsa på de flesta nyhetsorganisationer, är användningen låg på grund av stigmatiseringen kring att använda dessa i samband med näthat. Därför behöver mental rådgivning och stresshanteringsprogram uppmuntras mer.

Det är också viktigt att utveckla organisatoriska policys som explicit erkänner och adresserar näthat som en arbetsmiljöfråga. Dessa policys bör inkludera tydliga procedurer för att rapportera och hantera incidenter, skydd mot repressalier och regelbundna utbildningar för att lära personal och ledning att känna igen och hantera näthat och dess negativa effekter. Att skapa en stödjande arbetskultur är avgörande, där journalister känner sig stöttade av sina kollegor och överordnade. Detta kan avsevärt minska effekterna av trakasserier. Som framgår i Artikel IV är sådana stödsystem ofta dåligt anpassade till näthatets karaktär, vilket leder till att journalister som drabbas av näthat tenderar att självcensurera sig. Därför finns ett behov av att främja öppen kommunikation, erbjuda nätverk för kamratstöd och säkerställa att ledningen tar trakasserirapporter på allvar och agerar snabbt.