Anders Persson:
En lärarvikarie undervisar om förintelsen i en Komvuxkurs i svenska för invandrare, en elev förefaller upprepade gånger förneka förintelsen, lärarvikarien argumenterar emot men ber efter ett tag eleven vara tyst och utvisar till slut eleven ur klassrummet. Eleven blir kränkt och går till skolledningen, lärarvikarien kallas efter några dagar till samtal med en lärare som har ett samordningsuppdrag på skolan, lärarvikarien spelar in samtalet:
”– Eleven pratade med mig och han sa att han kände sig missförstådd och kränkt och utpekad som förintelseförnekare och nazist, säger samordnaren på inspelningen.
– Det han sa var förintelseförnekande, svarar läraren.
– Ja men han kände sig orättvist behandlad utifrån att han blivit utpekad som det.
– Han har inte blivit utpekad. Jag bara sa till honom att det inte är okej att säga att judarna bara ljuger.
– Men klassrummet var helt fel forum för den diskussionen för det ni skulle göra var att lyssna på klartext, säger samordnaren.
Samtalet fortsätter. Samordnaren framhäver att lärarna måste vara försiktiga med att diskutera, de har ett språkligt övertag och får inte kränka elever.
Lärarvikarien håller med och berättar att han har använt samma avsnitt i flera klasser och att det alltid gått bra tidigare.
Samordnaren svarar:
– Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta.
Efter samtalet kände sig lärarvikarien sviken av skolans ledning.
Han tyckte att han hade försvarat den svenska skolans värderingar om demokrati, alla människors lika värde och jämställdhet men för det enbart mötts av kritik.” (Brusewitz 2015a)
Denna lilla händelse i skolans vardag innehåller mycket av vad som skulle kunna kallas det senmoderna samhällets offentliga dramaturgi: en representant för en samhällsinstitution utövar makt, en underordnad blir kränkt, ledningen griper in, en av aktörerna spelar in samtalet med ledningen, media uppmärksammar skeendet och olika aktörer kommenterar offentligt. Jag fick tillfälle att kommentera denna lilla solförmörkelsehistoria i flera medier (Brusewitz 2015b, Sundberg 2015, Astrup 2015) och framhöll då att det allvarligaste inte var skeendet i klassrummet mellan lärarvikarien och eleven eller att skolledningen inte stöttade en lärarvikarie som i sak gjorde helt rätt, utan snarare att skolledningen tycktes anse att det finns kunskap och kunskap när det gäller förintelsens existens: ”Man kan säga att jorden är platt och man kan säga att den är rund. Men det betyder inte att jorden kan vara platt. Skolledningen uppvisar här en slapp hållning till kunskap.”, för att citera mig själv i en av artiklarna.
Jag tror naturligtvis inte att skolledningen har uppfattningen att förintelsen inte ägt rum och frågan är då varför skolledningen uttrycker sig på sätt som kan uppfattas som, om inte förintelseförnekande så i alla fall förintelserelativiserande? Om man ser till skollag och läroplaner så råder det ingen tvekan om hur skolan ska förhålla sig till relativisering av vetenskapligt hållbar kunskap. Sedan 2010 heter det i skollagen att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. I fallet med förintelsen är dess existens fastställd bortom varje vetenskapligt och erfarenhetsmässigt tvivel. Trots det uttrycker skolledningen i det av lärarvikarien inspelade samtalet att ”… det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta.” Denna oroliga och hukande hållning kan knappast härröra enbart från den lilla incident som vi här har att göra med. Händelsen får i alla fall mig att tänka: Är verkligen skolans kris så djup?
Incidenten är inramad av 25 år av ifrågasättanden av skola, lärare och kunskap på snart sagt alla tänkbara områden, iscensatta av bl.a. vikande resultat i en rad PISA-undersökningar, new public managements instrumentella ekonomi- och målstyrning, konkurrensen på en skolmarknad där elever och föräldrar blivit kunder som kan
rösta med fötterna och, ibland, ”förhandla” med lärare om betygen och, inte minst, en stundtals desperat utbildningspolitik. Resultatet tycks av detta förefaller ha blivit att skolan har förlorat sin ställning som vital samhällsinstitution och lärarprofessionen har försvagats rejält. (Intressant i det aktuella fallet är att lärarvikarien trotsar dessa förhållanden, medan skolledningen förefaller bekräfta dem.)
Skolan har därmed hamnat i en märklig situation: den har å ena sidan försvagats som samhällsinstitution under sitt senaste kvartssekel, samtidigt som den förväntas göra mycket mer och många fler vitala interventioner i ett samhälle i stark förvandling där mycket av det som en gång tycktes vara fast har förflyktigats. Skolan ska enligt lag vara ett slags värderingsmässigt fyrtorn:
”Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor. /…/ Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling. /…/ Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.” (Skollagen 1 kap., § 5)
Här finns inte minsta utrymme för relativisering av förintelsens existens.
Skolan ska således enligt lag motverka mycket av det ”onda” som genereras i samhället och som ofta är välkända effekter av hyllade mekanismer som skolplikt, konkurrens, klasskillnader och maktutövning. Skolans värderingsroll har även tidigare varit svår att spela och är inte lättare att iscensätta i en tid som präglas av ökande klyftor vad gäller ekonomi, utbildning och hälsa, stor ungdomsarbetslöshet, av värdeosäkerhet och en främlingsfientlighet som tagit plats i parlamentet samt av ett aldrig tidigare skådat marknadsgrepp på hela samhället (om detta se t.ex. Sandel (2014) som visar hur moral tenderar att undanträngas när marknadsekonomi förvandlas till marknadssamhälle). En rad utbildningsforskare har försökt förstå denna skolans dubbelhet vis-a-vis samhället. Halsey (1980) menade att skolan kunde ses som en soptunna där politiker placerar samhällets svårlösta problem mer eller mindre medvetna om att de inte kan lösas av skolan heller. En rad forskare talar om särkoppling, dvs. att skollag, läroplaner och skolpolicies endast är löst kopplade till vad skolan faktiskt gör (för referenser se Jönsson, Persson & Sahlin 2011). Skolan ska t.ex. enligt lag verka för jämställdhet samtidigt som den bidrar till reproduktion av utbildnings- och yrkeshierarkier som speglar arbetsmarknadens faktiska icke-jämställdhet. Tillvaron delas liksom i två delar där den ena ger skolan ett slags värderingsmässig legitimitet och den andra delen ger ett bidrag till reproduktionen av samhällets ekonomi.
Den tidigare sociologiprofessorn vid Lunds universitet Bengt Gesser analyserade 1985 en liknande uppdelning ifråga om den utbildningspolitik som skulle bredda rekryteringen till högre utbildning och talade om två olika reformnivåer som inte hängde samman på något självfallet sätt: ”En nivå där reformer planeras, diskuteras och genomförs och en annan nivå där, så att säga, det som sker sker.” (Gesser 2015 s. 174f., se också mitt förord till andra upplagan av boken: Persson 2015). Den utbredda medvetenheten om detta gjorde att Gesser lånade begreppet ”den offentliga lögnen” från Strindberg för att beskriva dessa två relaterade men inte sammanhängande verkligheter.
På samma sätt verkar det förhålla sig med skolans värdegrund i förhållande till utmanade värden på många håll i samhället. Skolan kan inte utmana alltför mycket, endast lagom mycket. Lärarvikarien som stod upp för skolans värdegrund försökte bryta särkopplingen, återanvända innehållet i samhällets soptunna och låtsades inte om den offentliga lögnen. När det visade sig att skolledningen inte var med på noterna blev det mörkt mitt på dagen.
***
Referenser
Astrup, Søren (2015) ”Lærer afviste elevs holocaustbenægtelse – og fik en røffel af skoleledelsen”, Politiken 2015-02-27, http://politiken.dk/udland/int_europa/ECE2566719/laerer-afviste-elevs-holocaustbenaegtelse—og-fik-en-roeffel-af-skoleledelsen/.
Brusewitz, Martin (2015a) ”Lärare kritiserad för förintelsediskussion”, Helsingborgs Dagblad 2015-02-26, http://www.hd.se/lokalt/helsingborg/2015/02/26/larare-kritiserad-for-forintelsediskussion/.
Brusewitz, Martin (2015b)”Skolan kan inte bara lägga sig platt på rygg”, Helsingborgs Dagblad 2015-02-27, http://www.hd.se/lokalt/helsingborg/2015/02/26/skolan-kan-inte-bara-lagga-sig-platt-pa-rygg/. (Samma artikel i Sydsvenska Dagbladet 2015-02-27, http://www.sydsvenskan.se/skane/skolan-kan-inte-bara-lagga-sig-platt-pa-rygg-2/)
Gesser, Bengt (2015 [1985]). Utbildning, jämlikhet, arbetsdelning. Andra upplagan. Lund: Arkiv förlag.
Halsey, Albert Henry et al. 1980 Origins and destinations: family, class, and education in modern Britain. Oxford: Clarendon Press.
Jönsson, Lars-Eric, Persson, Anders & Sahlin, Kerstin (2011). Institution. Malmö: Liber
Persson, Anders (2015). “Utbildningens relativa vikt”. Förord i Gesser (2015 [1985]). Tillgänglig på Internet: http://lup.lub.lu.se/record/4936389/file/4936400.pdf.
Sandel, Michael J. (2014). Vad som inte kan köpas för pengar: marknadens moraliska gränser. Göteborg: Daidalos.
Sundberg, Marit (2015) ”Komvuxskola får hård kritik efter Förintelsekonflikt”, Dagens Nyheter 2015-02-27, http://www.dn.se/nyheter/sverige/komvuxskola-far-hard-kritik-efter-forintelsekonflikt/?fb_ref=Default.
Senaste kommentarer