Utbildning har förmodligen aldrig tidigare haft en mer upphöjd ställning än de senaste två decennierna – åtminstone att döma av talet om utbildning. Samtidigt är skolan i kris eftersom den inte förefaller kunna leverera allt det som politiska beslutsfattare vill att den ska leverera. Denna motsägelsefulla situation triggar hjälpare och det är ganska många nu som tjänar pengar och uppmärksamhet på den samtidiga krisen för skolan och förhöjda efterfrågan på utbildning. Skolpolitiker – som ibland helt förlitar sig till skolans kris för sin profilering – finns bland dessa hjälpare, liksom konsulter, skol- och utbildningsentreprenörer och skolforskare som jag själv. Risken är emellertid stor att skolan inte överlever alla de kurer som skrivs ut. Förvisso har skolan, att döma av forsknings- och debattlitteraturen, ansetts vara mer eller mindre i kris sedan 1950-talet men aldrig tidigare har kriskören haft så stark stämma och aldrig har väl heller skolansvariga politiker så oförväget sjungit med i, ibland rentav dirigerat, kören, trots att de själva är ytterst ansvariga för skolans situation.
Skolans motsägelsefulla sammanhang kan möjligen
fångas med uttrycket skola för alla, utbildning för många, kunskap för några. Skolan är en plats där alla barn och ungdomar måste vara under en stor del av sina liv, i princip alldeles oberoende av vad som händer dem där. Vara sig de lär för skolan, arbetslivet eller livet, inte lär, blir mobbade, växer socialt och så vidare så ska de vara på plats i skolan. Skolplikten är därför skolans institutionella grundbult. Dess resultat är en skola för alla som ytterst vilar på tvång och i läroplaner sedan 1969 har skolan försökt rättfärdiga detta tvång med hjälp av vad jag kallar läroplanens förtroendeparagraf, som säger att alla föräldrar med samma förtroende skall kunna skicka sina barn till skolan. Förtroendeparagrafen har funnits i alla läroplaner för grundskolan sedan 1969 och har i princip oförändrad sett många pedagogiker, metodiker och didaktiker komma och gå.
Sett över tid är en av de viktigaste utvecklingstrenderna framväxten av utbildning för många, till följd av utbildning som social utjämningsfaktor 1950-80 och sedan massutbildning i ett samhälle med konstant hög arbetslöshet, inte minst ungdomsarbetslöshet. Massutbildning ökar i sig intresset för ett politiskt målstyrt lärande, som växer fram från 1990-talet med målstyrande betygssystem i skola och gymnasieskola och ett decennium senare med Bolognareformen inom högre utbildning, och är nu ett sätt att organisera massutbildning, politisk styrning, föräldra-, elev- och studentinflytande och i 2011 års skollag (1 kap. 3 §) definieras helt enkelt utbildning som ”den verksamhet inom vilken undervisning sker utifrån bestämda mål”.
Dagens skolkunskap verkar i allt mindre grad handla om den lärande individens liv och allt mer om Sveriges ekonomiska konkurrenskraft. Det politiskt målstyrda lärandet sätter styrningen av elevens lärande (och därmed lärarens undervisning) i fokus och verkar förvandla skolans lärande från nyfikenhet på det okända till ett slags bokföring av det redan kända. Genom länkningen av skolkunskapen till arbetsmarknaden och sysselsättningen blir lärande och kunskap segregerad. Kan jag något trots att jag är utbildad? Vågar jag kunna något trots att jag saknar utbildning? Resultatet kan bli kunskap för några.
Skolans fundamentala motsägelsefullhet är inte resultatet av något dolt konstruktionsfel eller misstag, utan sammanhänger med hur skolan är inrättad i samhället. Skola & makt vill fånga denna motsägelsefullhet: 1994 när dess första upplaga sammanföll med en rad reformer som senare kommit att anges som orsaker till skolans nuvarande kris: avreglering, kommunalisering, friskolemarknad, stora resursminskningar i skuggan av statsfinansiell kris, attackerna på lärarprofessionen, målrelaterat betygssystem; 2003 när dess andra upplaga ser krisen förädlas med hjälp av idéströmningen new public management och praktiskt genom styrsystem som sätter skolans, lärarnas och elevernas styrbarhet högst på dagordningen; och 2014 när nu bokens tredje upplaga ser de långsiktiga effekterna av 25 års reformerande i form av tilltagande social skolsegregation i alla möjliga avseenden.
***
Ur förordet till Anders Persson Skola & makt. Om viljan till kunskap, beroendet av utbildning och tvånget att gå i skola (2014, 3. upplagan, Carlsson Bokförlag).
Senaste kommentarer