Krismedvetande

Kris

Som beskrivningar har kris och krismedvetande det gemensamt att de utsäger något om tillståndet. En skillnad dem emellan har att göra med graden av konkretion och på vilket sätt de hänvisar till något utom sig själva. I vår del av världen förknippas kris med allvarliga negativa förändringar av vårt vardagsliv såsom död, svält, pest, missväxt, lidande, fattigdom, vräkning, arbetslöshet och andra liknande hemskheter. Intressant att lägga märke till är att i 10:e upplagan av Svenska akademiens ordlista (1973) anges följande betydelser av ordet kris: avgörande vändning, brydsam situation och svår tid. I den 11:e upplagan (1986) har en betydelse tillfogats: svårt ekonomiskt läge. Ordet kris refererar också till bestämda tillstånd i somatiska och psykiska sjukdomsförlopp. Det går alltså att i någon mån själv kontrollera och uppleva om kris är en rimlig beskrivning av tillståndet. Om grannarna dör i pest, om det växer ut bölder på min och andras kroppar, om grödorna torkar bort, om flyttlassen går, om jag själv eller arbetskamraterna får sparken, har jag möjlighet att mycket konkret varsebli det som kallas kris. (Självfallet kan möjlighetssidan av en kris också betonas men i Sverige tycks beskrivningar från hotsidan vara vanligast.)

I ett avseende är det på samma sätt med krismedvetande. Det hänvisar till ett medvetandetillstånd som kan kontrolleras, åtminstone via indikatorer. Det kan ses som ett individuellt medvetandetillstånd och påvisas genom indikatorer av exempelvis attityder till ens privata och samhällets ekonomiska situation. Det kan också uppfattas kollektivt och indikeras t.ex. av i vilken grad en befolkning utan motstånd underkastar sig en ekonomisk åtstramningspolitik. Men dessa indikatorer visar endast på samband mellan olika "interna" delar av medvetandet - dvs. mellan uppfattningen att ekonomin är i kris och de förväntningar som riktas mot ekonomin - inte nödvändigtvis på samband mellan medvetande och "yttre verklighet". Poängen är således att krismedvetandet kan existera utan vardagligt kontrollerbara referenser till det som anses vara i kris. Krismedvetande är en beskrivning av hur människor definierar den ekonomiska situationen, inte en beskrivning av situationen som sådan.
 

Relationer

KRISMEDVETANDE - KRIS:
Nej - Nej: 1,
Nej - Ja: 2,
Ja - Nej: 3,
Ja - Ja: 4       
 
När dessa två dimensioner kombineras framträder fyra situationer vilka uttrycker olika relationer mellan någon form av aktör och någon form av storhet som kan drabbas av kris, vi antar att denna storhet är Sveriges ekonomi.
 
Relation 1 kittlar inte alls min nyfikenhet. Det existerar ingen kris och inget medvetande därom. Detsamma kan sägas om relation 4: det existerar kris och ett medvetande därom. Båda uttrycker kongruens. Riktigt så entydiga blir naturligtvis aldrig förhållandena i verkligheten, utan denna grad av otvetydighet kan endast åstadkommas i den teoretiska leken. I verkligheten finns det alltid motsättningar och spänningar i det som förefaller vara kongruent, men dem bortser jag ifrån för tillfället.

Relationerna 2 och 3 beskriver inkongruens mellan aktörens medvetande och det ekonomiska tillståndet. Trean visar en situation där det existerar en kris men inget medvetande därom, medan tvåan visar det motsatta. Båda situationerna är remarkabla men säger faktiskt mer om det svenska krissamhället än vad de två tidigare nämnda gör. När det gäller trean kan det knappast vara en kris som framträder genom pest, bölder, död, massarbetslöshet som man är ovetande om. I stället rör det sig om en kris som är svår att förnimma utan förmedlande tolkning, det måste med andra ord föreligga ett utrymme för konkurrerande situationsdefinitioner. På samma sätt med tvåan: krisen måste vara så svår att förnimma att den inte nödvändigtvis behöver existera men för att vi trots det ska kunna äga ett medvetande om den krävs att det är såväl svårigheten att som hur vi ska förnimma den, snarare än dess blotta existens, som tilldrar sig vårt intresse. I båda fallen måste de ekonomiska förhållandena vara av en sådan art att meningsproduktionen kan få en helt självständig roll eller, med andra ord, förhållandena i ekonomin inte vara tillgängliga utan förmedlande tolkning.
 
Trean beskriver förhållandet mellan aktör och ekonomi på ett "objektivistiskt" sätt, genom att den förutsätter ett ekonomiskt skeende helt oberoende av aktörernas medvetanden. Tvåan närmar sig den "subjektivistiska" extremen och antar att medvetandet kan ha en helt självständig roll.
 

Ekonomisk kris eller systemkris?

Den frågan kan besvaras jakande om t.ex. krismedvetandet kan sägas vara detsamma som den ekonomiska stress som uppstår till följd av marknadsekonomins rationalitet. Krismedvetandet blir då ett annat ord för det ekonomiska behovet av att medborgarna ständigt är varse den ekonomiska utvecklingens hot och möjligheter och beredda att underkasta sig dess disciplin. På frågan: Under vilka villkor behöver vi inte längre vara krismedvetna? måste vi i så fall svara "aldrig" så länge en marknadsekonomisk rationalitet präglar samhället.
 
Men det förefaller trots allt som om åtminstone den politiska retoriken föreställer sig en framtid där vi skulle kunna slappna av, befriade från krismedvetandet. Frågan är då återigen varför vi behövt ett krismedvetande under just de - mycket skiftande - ekonomiska omständigheter, som varit för handen de senaste 20 åren. Svaret på den frågan kan naturligtvis vara att den ekonomiska krisen endast är en manifestation av en mycket större och djupare liggande kris och att vi skulle genomlida krisen inte uteslutande till ekonomins, utan också till samhällets fromma.
 
Krismedvetandet var från början en borgerlig angelägenhet: att bli varse krisen var att bli varse den s. k. svenska modellens strukturella brister och akuta problem. Krismedvetandet var initialt alltså partipolitiskt skiljande, sedan har det successivt kommit att bli - om inte var mans så - varje politikers egendom. Socialdemokraternas regeringsperiod 1982-91 kännetecknades bl. a. av att man steg för steg erkände behovet av krismedvetande. När vi sedan återigen fick en borgerlig regering 1991 trodde den sig kunna lösa krisen genom ett systemskifte, innebärande att den offentliga sektorn minskades med hjälp av besparingar och privatiseringar samt underkastades en ekonomisk effektivisering genom t.ex. decentralisering och ekonomistyrning - ett arbete som redan hade inletts under den socialdemokratiska perioden. När socialdemokraterna återkom 1994 var såväl krisen som krismedvetandet fullt utvecklade. Krismedvetandet överbryggar alltså inte endast motsatta ekonomiska situationer, utan också motsatta politiska ideologier och intressen. Krismedvetandet har således fått status av metapolitik och tenderar att frambringa ett samhälle utan politisk opposition.
 
Trots alla åtgärder förefaller krisen bestå och främst har väl de olika regeringarna sedan andra hälften av 70-talet lyckats med att smitta hela det svenska samhället med ett stundtals förlamande krismedvetande. Trots att högern och vänstern åstadkommit detta tillsammans och till en del är överens om att det krävs åtstramningar inom offentlig sektor och ekonomisk tillväxt, har de olika syn på krisens karaktär. Socialdemokraterna ser den mer som en kraftig recession som avsevärt förvärrats av en felaktig åtstramningspolitik under de borgerliga åren 1991-94, vilken resulterade i en enorm arbetslöshet som urholkade statens finanser. De borgerliga, i synnerhet moderaterna, ser den ekonomiska krisen som ett symptom på en "strukturkris" eller, med andra ord, själva den svenska modellens kris.
 

Storskaligt tillväxtsamhälle

Det svenska samhället är i ovanligt hög grad ett storskaligt tillväxtsamhälle. Denna konfiguration, vilken i och för sig är en kapitalistisk marknadsekonomi, har några speciella drag. För det första storskaligheten i alla möjliga avseenden: stora företag och organisationer; stor stat och offentlig sektor ("det starka samhället"); stora fackliga organisationer; stor arbetsmarknad med en förmodligen världsledande kvinnlig förvärvsfrekvens; företräde för storskaliga lösningar även på problem som kan lösas småskaligt.
 
För det andra föreställningen om allas delaktighet i samhällslivet, vilket innefattar jämlikhetssträvandena - eller den samhällscentrerade demokratiska ideologin för att låna Johan P. Olsens begrepp - men främst fullsysselsättningsambitionerna, eftersom det medel som mest frekvent anvisats för att skapa delaktighet är lönearbete (och lönearbetslika sysselsättningsåtgärder). Lönearbete och beredvilligheten att lönearbeta är i Sverige det främsta medlet att reglera förhållandet mellan medborgare och stat, kanske också mellan individ och samhälle.
 
För det tredje föreställningen om att ekonomisk tillväxt, fördelad på rätt sätt, kan lösa i stort sett vilka problem som helst - ofta med lönearbetet som förmedling. Lycka, mening, sociala problem, kriminalitet, utbildningsmotivation, samhällssolidaritet, ja praktiskt taget allt anses kunna hanteras med den ekonomiska tillväxtens hjälp, liksom Gud ansågs kunna göra det i förmoderna samhällen. Sverige, ett av de mest sekuleriserade länderna i världen, har med andra ord en stark tillväxtreligion. Allt detta har hamnat i problem under de senaste 20 åren när den ekonomiska tillväxten varit låg. Nu verkar allt gå i kras därför att nästan allt kopplats till ekonomisk tillväxt och till det ekonomiskt relevanta arbetet, lönearbetet. Nu frågar många: Tillväxt, varför har du övergivit oss? Tillväxtkritiken försvann i samma ögonblick som krismedvetandet blev vårt samhälles metapolitik.
 
Ett sätt att varsebli problemen är att för ett ögonblick föreställa sig det svenska lönearbetssamhället som ett cykelhjul. Lönearbetet och den lönearbetsliknande sysselsättningen symboliseras då av navet i hjulets mitt och ekrarna symboliserar alla de åtgärder som ser till att lönearbetet blir kvar i mitten och därmed att samhällets stabilitet säkras. Samhället och individerna är och görs fortlöpande lönearbetsberoende. Tydligast framgår naturligtvis detta av alla de temporärt lönearbetsbefriande åtgärder som föräldraförsäkring, viss utbildning, arbetsmarknadsutbildning utgör, samt av konstruktionen hos såväl sjukförsäkringen, ATP som semesterersättningen. Allt måste i någon mening förtjänas i lönearbete. Barnomsorgen har också byggts ut för att försörja arbetsmarknaden med arbetskraft och skapar dessutom i sig själv, liksom mycket annan verksamhet inom offentlig sektor, lönearbeten. Detta system kräver ekonomisk tillväxt och full sysselsättning för att hålla igång alla ekonomiskt omfördelande åtgärder och inte minst för att finansiera de lönearbetsbefriande åtgärderna och i synnerhet de lönearbetsliknande sysselsättningarna inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Systemet är uppbyggt i keynesiansk anda för att säkra en relativt jämn ekonomisk utveckling med en beredskap för endast kortare ekonomiska konjunktursvackor.
 
Det är denna samhällsmodell som hamnat i kris. Med Claus Offe kunde vi säga att (löne)arbetet håller på att decentreras. Orsakerna till detta får vi söka åtminstone så långt tillbaka som vid mitten av 60-talet då industrisektorn slutade tillväxa, inledningen av 70-talet då mikroelektroniken började tilllämpas i arbetslivet och investeringar i ny teknik börjar leda till sänkt, snarare än som tidigare höjd, sysselsättning, mitten av 70-talet då basindustrierna drabbades av kris och staten drog på sig stora kostnader för att hålla sysselsättningen uppe, 80-talet då lönenivåerna i svensk industri sänktes och incitamenten för teknisk utveckling därigenom försvagades, 90-talet då kostnaderna för den höga arbetslösheten praktiskt taget åt upp lönearbetssamhället inifrån. Sedan 70-talet har allt fler befriats i förtid från lönearbetsberoendet, förtidspensionerats av arbetsmarknadsskäl, och hållits i arbetskraftslager med arbetsmarknads- och utbildningspolitikens hjälp. Dessa påstås ligga i beredskap för en högkonjunktur, som säkerligen kommer men mycket litet tyder på att den kommer att innebära en avsevärt höjd efterfrågan på mänsklig arbetskraft.
 
Det kostar pengar att bygga ett samhälle med lönearbetet i centrum. De senaste åren har visat att det kostar ännu mera pengar att upprätthålla myten om att lönearbetet fortfarande är samhällets nav. Politikernas krislösningsförslag tyder än så länge inte på att man har för avsikt att sluta upprätthålla den myten: socialdemokraterna försöker skapa tillväxt för att ånyo kunna skapa full sysselsättning; moderaterna sätter sin lit till att "den lilla världen" ska ersätta den offentliga serviceproduktionen och vill försämra villkoren på den svenska arbetsmarknaden så mycket att svensk industri ånyo har råd att vara arbetskraftsintensiv.
 

Det katastrofiska samhället

Kris och Risk

Rädslan är risksamhällets drivkraft. På samma sätt förhåller det sig i krissamhället där arbetslöshetsrädsla, rädslan för att göras överflödig i förtid av den framrusande rationaliseringen, rädslan för att räntehöjningen ska göra det omöjligt att behålla villan, rädslan för att den senaste sjukförsäkringsbesparingen eller karensdagen skall leda till ett alltför stort inkomstbortfall vid sjukdom och andra rädslor på snart sagt varje område där vi har vant oss vid trygghet, har blivit ett slags drivkraft eller åtminstone en kraft som bryter ned motstånd och gör människorna elastiska och mer förändringsbenägna. I krissamhället har rädslan tagit begärets plats som drivkraft i samhällsomvandlingen.
 
I risksamhället ersätts strävan att eliminera fattigdom med strävan att eliminera risk, skriver Beck. På motsvarande sätt i krissamhället, där kampen mot krisen prioriteras högre än fördelningspolitiken.
 
En rad principiella likheter mellan det Beck kallar risksamhället och det svenska krissamhället kan alltså påvisas. Kanhända är risk och kris diskurser över samma tankefigur (i enlighet med en modell som Johan Asplund utvecklat), nämligen katastrofen, en trogen följeslagare till allt mänskligt liv, i detta fall det storskaliga tillväxtsamhällets upplösning.
 
Att diskursen i Sverige är mer ekonomisk än ekologisk, har i så fall att göra med att den ekonomiska tillväxten här närmast blivit både en religion och ett politiskt universalmedel och att det utbredda och starka lönearbetsberoendet - individernas och samhällets - till syvende og sidst är ett ekonomiskt beroende. I ett samhälle där staten, politiken, familjen och människan är så ekonomiskt beroende som i Sverige, torde det vara helt i sin ordning att även katastrofen ges en ekonomisk mening.