SWEDISH SOUTH ASIAN STUDIES NETWORK
Artikel till Sydasien nr 2, 1995
Tillbaka till Thaiyur - Välfärd
'Indian style'
För tjugofem år sedan
bodde Göran Djurfeldt och Staffan Lindberg ett år i
byn Thaiyur söder om Madras och skrev två böcker
om dess utvecklingsproblem. Nu har de återvänt och berättar
här om vad som hänt i byn.
På väg tillbaka
till byn funderade vi mycket på vilka förändringar
som kunde ha inträffat sedan vi lämnat byn för 25 år
sedan. Storstaden Madras har krupit söderut mot byn. Hade
byn rentav blivit en förort?
När vi hörde talas
om alla fabrikerna och om stadsbornas uppköp av mark i byn,
så kunde vi inte föreställa oss att vi om igen
skulle behöva gå ut på fälten för att
uträtta våra behov, men redan första dan i byn
var vi tvungna att göra precis som alla andra, uträtta
våra behov på sjöstranden och sedan tvätta
baken i sjön. Vilken härlig syn i gryningen! Sjön
var full av vatten, grönskande skogar växte på den
andra sidan och hägrar flög lågt över vattnet.
Kanske kan man förstå om folk inte vill undvara denna
dagliga upplevelse för att i stället stänga in sig
på en mörk liten toalett. Nu är det väl främst
män som går dit efter soluppgången, medan kvinnorna
långt tidigare smyger sig ut i mörkret rädda för
minsta skugga. Men kan männen verkligen njuta av utsikten
medan de tvingas kryssa mellan lämningarna efter alla andra
morgontidiga besökare?
Vi hade faktiskt väntat oss att
det skulle finnas toaletter i huvudbyn, åtminstone hos de
högkastiga Vellalas, som borde ha påverkats av urbaniseringen
och moderniseringen. En plats där vi kunde stänga in
oss, som vi västerlänningar brukar. "Ingen plats är
som toaletten," säger Brecht, "en plats dit man
kan dra sig undan till och med på sin bröllopsnatt -
en visdomshärd, med dynga nedan och stjärnor ovanför."
Förvåningen över
bristen på toaletter till och med på Vellalagatan överträffades
dock av något helt annat. Inte ens i vår livligaste
fantasi kunde vi drömma om att på de grönskande åkrar
där vi engång brukade gå och bada i en stor bevattningsbrunn
nu låg en jättestor 'Software Park - en datahögskola
där pojkar och flickor studerar för astronomiska terminsavgifter
och badar i separata swimmingpooler.
Övergivna ruiner
En annan överraskning
var själva Vellalagatan. Den brukade se stadsliknande ut med
tvåvåningshus som kantade gatan i långa rader.
Nu sprider sig i stället stora taggiga prosopisbuskar över
ruinerna efter flera hus, bara nio hus finns kvar. Femton familjer
har sålt sin jord och flyttat från byn. Det verkar
som om Vellalakasten har drabbats av samma öde som så många
andra godsägarkaster i Indien. Kannumuthu kallar det för
'arbetskraftsproblemet'. Rent ekonomiskt innebär det att dessa
byarnas traditionella godägare inte kan betala de löner
som krävs för att behålla en permanent och pålitlig
arbetsstyrka. Konkurrensen från de många fabrikerna
längs vägen till Madras är för stark. Eller
som en annan godsägare uttryckte saken: "Förr i
världen brukade arbetarna komma tidigt på morgonen och
knacka på dörren med sina skäror och ropa: 'Ska
vi inte ut och skörda idag?' Nuförtiden måste vi
både ge dem lön och ris och fiskcurry, och till med
brännvin på kvällen, för att de ska tycka
det är lönt."
De Vellalafamiljer som finns kvar
försöker bara överleva, och väntar som den
gamle storgodsägaren Natarajan på rätt tillfälle
att sälja sin jord. Deras barn har redan flyttat till stan
eller skaffat sig jobb utanför lantbruket. Så i det
avseendet är datahögskolan en bra symbol för hur
storstaden tränger sig på denna förortsby. Bara
några kilometer från denna högteknologianläggning
dör Vellalabyn en långsam död, medan folk tycks
klamra sig fast vid sina traditioner.
Men till och med det är
svårt. Thaiyur har förlorat inte bara flera av sina
Vellalafamiljer. Alla barberarna har till exempel gett sig av,
så nu har Vellalamännen fått lära sig att
raka sig själva. "Var det ni som köpte rakhyvlar
och fick barberarna att flytta, eller var det tvärtom: Var
ni tvungna att köpa rakhyvlar för att barberarna hade
flyttat," frågade vi Kannumuthu. "Det var de som
lämnade byn först," svarade han. "Det kom en
statlig bestämmelse som gav dem äganderätt till
den jord som tjänstekasterna brukade få njuta avkastningen
från i utbyte för de tjänster som de försåg
byn med. Så fort de fått jorden sålde de den
och flyttade till stan." Troligen har de satt upp frisérsalonger
i någon medelklassförort nu.
Men barberarna var också upprörda
för att godsägarna hade slutat att ge dem mat två gånger
om dan som brukligt var. När Vellalas gick över från
att laga ris på kvällen till förnämare kvällsmat,
så kunde de inte heller ge något ris till sitt tjänstefolk,
och de var för snåla för att ge dem rispannkakor. "Det
var en massa bråk om detta, och det slutade med att de flyttade
från byn," berättade Kannumuthu. Så man ska
nog inte överdriva den traditionella mentaliteten hos Vellalas.
Inte heller de är immuna mot moderniseringen som man kan förstå av
de förändrade matvanorna.
Jorden till brukarna
Man kan
bara gissa vad som hänt med jorden nu när de flesta Vellalafamiljerna
flyttat. Troligen samma sak som på så många andra
håll, dvs att bondekasterna i viss utsträckning tagit över
jorden från de gamla godsägarna. I Thaiyur skulle det
betyda att 'kolonifolket', som Vellala kallar dem, eller de 'registrerade
kasterna', som de föredrar att kalla sig själva, har
köpt det mesta av jorden. De utgör nämligen 90 %
av byns befolkning. Trogna arrendatorer och andra familjer som
favoriserats av godsägarna kan ha fått chansen, precis
som en gång Kakamunian, som redan 1970 var den störste
jordägaren i byn! Om så är fallet kan det till
och med ha skett en viss utjämning av den tidigare så skeva
jordfördelningen.
Men det stämmer inte med den andra
bilden - att det är de rika Madrasborna som köpt upp
jorden i byn. Till Vellalas stora sorg har det faktiskt inte varit
deras fina risfält, de bästa jordarna i byn, som mest
efterfrågats av stadsborna. Det är i stället den
betydligt sämre jorden längs de vägar som gränsar
till byn, och förklaringen till detta är enkel: kommunikationerna.
Thaiyur har fortfarande inte en bilväg som är farbar året
om. Det är därför som de kvarvarande Vellalafamiljerna
föredrar att som Natarajan ligga lågt och vänta
på bättre priser, och under tiden kanske arrendera ut
jorden till 'kolonifolket'.
Det är alltså tydligt att
de rika föredrar att lägga vantarna på jorden längs
vägen. Där ligger stora inhägnade plantager med
kokospalmer och mangoträd, men de är antagligen inte
så inkomstbringande som de fattiga i kolonierna tror. Mellan
plantagerna ligger fabrikerna och datahögskolan. De är
mera välkomna i byn eftersom folk kan få arbete där
och för att de driver upp lönerna, som Vellala har så svårt
att klara av och som skapar deras 'arbetskraftsproblem'.
Ökat
välstånd
När vi frågade våra vänner
i Chinnapilleri, en av Thaiyurs många kolonier, hur livet
gestaltade sig nu jämfört med för tjugofem år
sedan, så förnekade de först att de fått
det bättre. Man ska inte vänta sig något annat
av ett folk som alltid ansett sig stå på samhällets
botten. Ett bevis på deras elände, påpekade de,
var att under översvämningen i höstas, när
vattnet stod en meter högt i kolonin, så var de tvungna
att fly till Kelambakkam, sova i skolan i tre nätter och bespisas
av delstatsregeringen. Men motbevisen är många och tydliga
och när vi pratat en stund var vi ganska överens. Folk
har bättre kläder nu. Det är knappast troligt att
man i dag ska få se en kvinna som torkar halva sin sari efter
att ha tvättat den, medan hon nödtorftigt försöker
skyla sig i den andra halvan - det enda sättet man kan tvätta
sina kläder när man bara har en sari. Lerhyddorna med
palmbladstak finns kvar, men många av dem är idag försedda
med elektricitet, och många hus är byggda i cement med
tegeltak.
De flesta av dessa har byggts av hushållen själva
snarare än av de sociala myndigheterna som driver stora egnahemsprogram.
Näringsstandarden slutligen har också blivit mycket
bättre. Inga barn med uppsvällda magar, inga barn med
rödstripigt hår och bara enstaka snoriga ungar pekar
på att barnen nog är bättre närda och friskare än
någonsin tidigare.
Även om kolonifolket är benägna
att protestera så kan man nog avgöra saken genom att
jämföra dagslönen förr och nu. 1969/70 var
dagslönen 2 1/2 rupier (plus mat), och precis som idag så fick
kvinnorna hälften så mycket. Riset kostade då 1,10
på marknaden och en dagslön räckte alltså till
att köpa ungefär två kilo. Inte undra på att
folk var undernärda på den tiden! Idag tjänar en
lantarbetare 30 rupier om dagen medan riset kostar 9 rupier. För
en dagslön får man alltså nästan 3 1/2 kilo
ris. Ris är den huvudsakliga födan och även om kostnaden
för ris inte utgör en lika stor andel av hushållsbudgeten
som för 25 år sedan så kan man använda dagslönen
och priset på ris som en indikator på hur reallönen
har förändrats. Med detta mått har reallönen
faktiskt ökat med 81 %, eller med 2,5 procent per år över
perioden. Eftersom efterfrågan på arbetskraft också har ökat
snarare än minskat, särskilt med tanke på de många
fabrikerna längs stora vägen, så är det knappast
någon tvekan om att levnadsstandarden för arbetarklassen
i Thaiyur har ökat väsentligt.
Samtidigt är det
klart att det inte gäller alla delar av befolkningen. Det
finns flera områden i byn som inte fått del av de allmänna
förbättringarna. Vi fick ett dramatiskt bevis på detta
när vi besökte Palamanagar, en av de största kolonierna.
När vi kom in i en del av kolonin där en av våra
bästa intervjupersoner brukade bo kändes det som om vi
plötsligt kastats tillbaka till 60-talet. Här krävdes
det ett tränat öga för att över huvud taget
se några förbättringar. Fattigdomen var skriande.
Bara något enstaka hus i cement och få av dem med elektricitet.
Vi hade sällskap av en lantarbetare vars enda ägodel
förutom en enkel hydda var en buffel som han varsamt ledde
efter sig. Kalven hade han sålt för att få pengar
till medicinsk behandling för sin fru, som hade blivit förlamad
nedanför midjan efter det att hon fött deras andra barn.
Han lyfte upp barnet ömsint i sin famn och vi blev chockade
av åsynen av det magra, sjuka barnet, som såg ut att
kunna dö när som helst. Stalin som de kallade flickan,
hade varit vek sedan födseln. 'Hon behöver bara näringsrik
mat för att bli frisk', hade doktorn sagt till dem. Hon liksom
många andra barn i byn var född på ett sjukhus,
en revolution om man jämför med 60-talet. Men vad hjälpte
det när fattigdomen skrek dem i ögonen. Frun hade varit
intagen på sjukhus i Chingleput och blivit hänvisad
till Allmänna Sjukhuset i Madras för vidare behandling,
men de var rädda att hon skulle få elchocker, så de
hade återvänt hem till byn. Efter att ha sålt
sin enda kalv och pantsatt bröllopssmyckena hade de tagit
sig till en natu vaittiyan (traditionell örtläkare) i
staden Thiruporur knappt en mil söder om byn. Efter åtta
månaders behandling och en viss förbättring kunde
nu den unga kvinnan ta sig fram med en käpp.
Vi såg
andra sjuka i kolonin, en ung flicka med filariasis - en söt
liten flicka som inte kunde stödja på benen - och en
utvecklingsstörd pojke som var blind på ena ögat.
Fattigdomen och sjukdomarna i denna del av byn fick oss att se
gränserna för den utveckling som ägt rum i Thaiyur.
Kanske berodde det, som många sa, på att folk i kolonin
brände sprit och att alkoholismen var utbredd, ett problem
som förvisso är stort i hela Thaiyur. Men ett lika viktigt
skäl är nog att folk i just denna del av kolonin saknar
tomträtt till sina hus, trots att de har bott där i mer än
tjugofem år. Därmed är de till exempel inte berättigade
till hjälp från det statliga egnahemsprogrammet och
andra sociala förmåner.
Ändå har något
avgörande hänt. På den 'gamla goda tiden', som
Vellala skulle ha utryckt det, så levde folk på kanji
(hirsgröt) och det var sällan som de kunde unna sig lyxen
av grönsaker och mjölkprodukter. Nuförtiden kanske
de inte precis simmar i ghee (smör) som det rundmagade herrskapet
på Vellalagatan men de allra flesta kan i alla fall äta
sig mätta året om. En näringsspecialist kan säkert
fortfarande hitta fel i deras näringsintag, men det gäller
säkert också för de högre kasterna i byn.
Man ska heller inte glömma att nämna att alla skol- och
förskolebarn numera får skolmåltider - introducerade
av den förre chefsministern och legendariske filmskådespelaren,
M. G. Ramachandran, och omhuldade också av hans efterträdare,
Dr. Jayalalitha. Vad man än kan säga om dess effekter
på statsfinanserna, så är det ingen tvekan om
att detta program varit viktigt för barns näringsstandard
och hälsa.
Så det är ingen tvekan om hur jämförelsen
mellan förr och nu faller ut. Vanligt folk i Thaiyur har det
mycket bättre än någonsin förr. Reallönerna
har ökat och näringsstandarden är bättre. Svaga
och utsatta grupper finns fortfarande kvar, som till exempel äldre
utan vuxna barn som kan försörja dem, eller folk som
slagit sig ner på allmänningarna och som saknar tomträtt
som kan ge dem rätt till statliga förmåner - vattenförsörjning,
bostadssubventioner, etc. Det största hälsoproblemet
idag verkar vara vattenburna infektionssjukdomar som i hög
grad orsakas av sanitära bister, t ex att det inte finns några
toaletter i bruk, men eftersom folk har en bättre näringsstandard
får dessa sjukdomar inte lika förödande effekter
som förr i tiden.
En indisk 'välfärdsstat'?
Det
kanske låter upprörande för somliga och löjligt
för andra, men man kan åtminstone spekulera lite kring
begreppet 'den indiska välfärdsstaten'. Den välfärd
som den indiska staten förser invånarna med är
visserligen minimal men icke desto mindre viktig. Vår erfarenhet
från Thaiyur är att de fattiga har blivit beroende av
staten för den lilla välfärd som de trots allt åtnjuter.
Förr i världen fick de förlita sig på godsägarnas
välvilja, men idag är de beroende av statens generositet.
Deras möjligheter att bygga sig ett beboeligt hus, eller få statligt
stöd för detta, är till exempel beroende av att
de har äganderätt till sin tomt och det kan bara staten
ge dem. För sin livsmedelsförsörjning har de blivit
beroende av ransoneringskort som gäller inköp i lågprisbutikerna
och där riset kostar endast 6 rupier per kilo. Deras barns
välfärd är beroende av skolmåltiderna och
av mödra- och barnhälsovården och dess vaccinationsprogramm.
När staten misslyckas, som t ex att tillhandahålla en
bra sjukvård för svårare sjukdomsfall, så är
det just de fattiga som får ta konsekvenserna.
Samtidigt
ska man inte tillskriva 'välfärdsstaten' hela förtjänsten
av de förbättringar som skett. Urbaniserings- och industrialiseringsprocessen
bidrar också. I varenda koloni hittar man nu folk som jobbar
i fabrikerna längs huvudvägen, antingen som daglönare
eller som fast anställda med för byn hyggliga löner.
Lantproletariatet håller med andra ord på att bli urbant
och i den utvecklingen ökar också deras levnadsstandard.
I detta avseende är inte Thaiyur representativt för hela
landsbygden i Tamil Nadu. Men vi är övertygade om att
den ekonomiska utvecklingen i delstaten, även om den varit
svagare än på flera andra håll i Indien, har inneburit
förbättringar inte bara för över- och medelklassen,
utan också i någon mån för de lägsta
skikten. De statliga programmen för fattigdomsbekämpning
har spelat en viktig roll. Det är med andra ord resultatet
av en blandning av två olika processer som vi kan se i Thaiyur, å ena
sidan den indiska 'välfärdsstatens' utveckling och å andra
sidan urbanisering och industrialisering.
Mindre slitage på naturen
En paradoxal effekt av urbanisering och industrialisering är
det minskande trycket på byns allmänningar. Ett tecken
på det är höjden på de prosopisbuskar som
nu breder ut sig. Förr blev de aldrig mer än två meter
höga innan de högs ner för att användas som
ved eller för att säljas vid vägkanten i Kelambakkam.
Nu står de höga som träd med decimetertjocka stammar.
Ett annat tecken är alla träden på andra sidan
sjön som visar att trycket på skogen minskat. En skogsplantering
i den sydvästra delen av byn ser nu mycket bättre ut än
den gjorde förr. Skälet måste vara att folk har
annat för sig än att valla sina magra kor och getter
i skogen, och att de inte behöver sticka sina fingrar blodiga
på de taggiga proposisbuskarna för att få ihop
till ett mål mat. Detta är en utveckling som går
stick i stäv med vad som är vanligt i andra delar av
Tamil Nadu, där det finns få tecken på ett minskande
tryck på de allmänna naturresurserna. Därför är
vi benägna att tolka denna förbättring i naturen
som ett resultat av industrialisering och urbanisering - ett resultat
som vi knappast kunde förutse. Ironiskt nog sker detta just
innan mycket av denna jord köps upp av industriägare
och rikt folk från Madras.
Thaiyur om 25 år?
Vi kommer
inte att få chansen att besöka byn Thaiyur om ytterligare
tjugofem år, eftersom byn då kommer att ha uppslukats
av storstaden Madras. I det avseendet är datahögskolan
ett säkert tecken. Men kommer vanligt folk att få del
av den utveckling som nu äger rum? När fabrikerna är
byggda kanske de flesta jobben går till personer med högre
utbildning än den som folk i Thaiyur skaffat sig. När
Thaiyur får en bättre väg kommer också mer
av allmänningarna och den enskilda marken att köpas upp
av kapitalister, filmstjärnor och annat folk med pengar. Vad
blir då kvar av den omfördelning av jorden som vi hittills
sett tecken på? Inte ens den minimala 'välfärdsstaten'
känns riktigt säker nu när högervindarna börjat
blåsa också över Indien och kanske tvingar fram
budgetnedskärningar också på sånt som är
ett absolut minimum av livets nödtorft i ett civiliserat samhälle.
Göran Djurfeldt & Staffan Lindberg
|