The struggle for clean sports är en doktorsavhandling från Institut for Idræt, Københavns Universitet, av Ulrik Wagner, som i fem artiklar undersöker hur några centrala idrottsliga organisationer på olika sätt har hanterat den ökade aktualitet som problemet med doping inom idrotten fått under de senaste 50 åren. De organisationer som Wagner studerar är WADA (World Anti-Doping Agency), IOK (Internationella Olympiska Kommittén), FIFA (Internationella Fotbollförbundet), IAAF (Internationella Friidrottsförbundet) och UCI (Internationella Cykelsportförbundet). Studien genomförs ur ett organisationsperspektiv med utgångspunkt i sociologen Niklas Luhmanns systemteori, men Wagner använder även andra teoretiska verktyg som Norbert Elias ”spelmodeller”, Michael Foucaults diskurs- och maktanalys samt ny-institutionella teorier om organisationer och institutionalisering.

Studiens empiriska material består av olika typer av dokument som producerats inom de undersökta organisationerna mellan 1960 och 2009. Det är allt från interna mötesprotokoll till offentliga ”news-letters” och Internet-hemsidor. Den metod som använts i studien beskrivs mycket kortfattat, och metoddiskussionen går egentligen ut på att teori och metod alltid hänger ihop, och genom att beskriva teorin har man också beskrivit sin metod – metoden kan inte gå utanför teorins ramar. Utifrån teorin, i detta fall Luhmanns systemteori, beskriver Wagner sin metod som ”second order observation”, vilket innebär att forskaren observerar hur ”systemet” observerar sig självt, här hur de olika internationella idrottsorganisationerna observerar sig själva.

Som är brukligt i antologiavhandlingar så inleds även denna med en ”kappa” som knyter ihop avhandlingens olika artiklar. I kappan redogör Wagner för det övergripande syftet, artiklarnas frågeställningar, teoretiska utgångspunkter, metodologiska överväganden och en sammanfattning av resultaten. I den första artikeln analyseras inrättandet av WADA utifrån Luhmanns systemteori. WADA inrättades 1999 av IOK och ett stort antal nationella regeringar. WADA har det övergripande ansvaret för det internationella anti-dopingarbetet inom idrotten. Wagner kommer fram till, med hjälp av Luhmanns begrepp, att WADA är en hybridorganisation. Det är alltså inte en idrottsorganisation, inte en politisk organisation och inte en rättslig organisation, utan det är snarare en organisation som kan definieras som en hybrid vars kommunikation pendlar mellan idrott, politik och rätt. Utgångspunkten är att man inom ett specifikt (kommunikations-)system ytterst följer en specifik kommunikationskod, till exempel intresserar sig rättssystem endast för frågor som kan kommuniceras under den binära koden lagligt/olagligt. Konsekvensen för WADA blir att det kan skapas motsägelsefulla förväntningar på organisationen, med utgångspunkt i de olika systemens kommunikationslogik (idrott, politik och rätt), som organisationen därför kan få svårt att hantera.

En svaghet i avhandlingen är det empiriska materialet och metoden.

I den andra artikeln analyserar Wagner WADA utifrån begreppet makt, i en systemteoretisk förståelse, varvid han kommer fram till att maktens uttryck successivt har förskjutits från en politisk till en rättslig maktutövning. Detta pga. av att politisk makt är svår att utöva på en överstatlig nivå. Den tredje artikeln är en jämförelse mellan FIFA:s och IAAF:s agerande i dopingfrågan. Artikeln undersöker också hur de två organisationerna förhåller sig på helt olika sätt till inrättandet av WADA. IAAF är en organisation som arbetat aktivt mot doping inom friidrotten och som även har varit mer positiv och anpassningsbar till WADA än vad FIFA har varit. Wagner ger läsaren en historisk bakgrund till varför det blivit så här, och fördjupar förståelsen av processerna med hjälp av systemteori och ny-institutionella teorier.

I den fjärde artikeln genomför Wagner en diskursanalys; han undersöker vilka dopingdiskurser som varit dominerande i IOK:s dopingstrategier mellan 1960 och 2004. De dopingdiskurser som Wagner hittar är en hälsa/vetenskapsdiskurs, en etisk diskurs, en rättslig diskurs och en utbildningsdiskurs. Dessa olika diskurser överlappar varandra men diskursernas betydelse varierar över tid och Wagner diskuterar orsakerna till detta. Slutligen analyserar Wagner, i den femte artikeln, UCI:s agerande i relation till dopingproblem inom cykelidrotten och i relation till WADA ur ett ny-institutionellt perspektiv. UCI är en organisation som fått kritik för att ha agerat allt för passivt när det gäller dopingproblem inom cykelsporten, och Wagner analyserar bakgrunden till detta.

Avhandlingen har flera förtjänster; den undersöker doping och anti-dopingarbetet ur ett organisationsperspektiv vilket är ovanligt. De teoretiska analyserna av centrala idrottsorganisationer i relation till olika viktiga skeenden inom idrotten (i relation till doping och anti-dopingarbetet) bidrar till en hel del ny kunskap och visar på nya möjligheter att fördjupa förståelsen av hur idrottens olika organisationer agerar i dopingfrågan. Ett bra exempel är användningen av Luhmanns systemteori i analysen av WADA, där Luhmanns begrepp tydliggör vissa problem i organisationens verksamhet som kan förstås mot bakgrund av att den innefattar tre olika kommunikationskoder: den idrottsliga, den politiska och den rättsliga.

En svaghet i avhandlingen är det empiriska materialet och metoden. Materialet får en påtagligt underordnad roll till teorierna. Som läsare får man ingen bild av vad materialet ”berättar”. Wagner skulle sannolikt svara på denna kritik med att konstatera att materialet berättar ingenting utan de teorier som han använder, men är det verkligen så? Något måste materialet bidra med; vi skulle inte kunna förstå de idrottsliga organisationerna enbart utifrån t.ex. Luhmanns teorier. Talar vi inte här i så fall om olika teoretiska nivåer, där det skulle vara en poäng att skilja mellan empirin som en teoretisk konstruktion och teorin som en teoretisk konstruktion. Och valet av material kan väl inte, även om man anammar Wagners metodologiska utgångspunkt, vara godtyckligt. Författaren borde tydligare ha diskuterat vad materialet består i, varför han har valt detta material, vilka förtjänster och begränsningar materialet har och hur författaren har tolkat (alt. konstruerat) materialet med hjälp av teorierna.