Under det här året har inflationsspöket åter visat sig, som en oönskad gäst från förr, och kommit att få allt större uppmärksamhet. Det är med all rätt som inflationen från framförallt 70- och 80-talen väcker olustkänslor hos gemene man såväl som hos fackekonomerna.

Det råder ingen tvekan om att inflation av det slaget endast har förlorare; tiden då man trodde att den ekonomiska politiken måste inriktas på att välja mellan låg inflation eller låg arbetslöshet är dessbättre förbi.

När jag kritiserar Riksbankens räntehöjningar beror det inte på att jag är mindre motståndare till hög inflation än vad Riksbanken är.

Riksbanken bör alltså bekämpa inflationen, om den hotar att öka. Men har inflationen faktiskt ökat eller ser Riksbanken spöken? Konsumentprisindex (KPI) har mycket riktigt stigit till motsvarande en ökningstakt på 4–5 procent på årsbasis.

Men det innebär inte att inflationstakten har stigit; det som har hänt är att priserna på vissa produkter har stigit kraftigt, och att dessa produkter har stor tyngd i KPI (och andra indexkonstruktioner).

Vi talar här framförallt om energi och ett antal baslivsmedel. Priset på andra produkter har inte alls haft samma utveckling. Inte heller har priset på arbetskraft stigit ­anmärkningsvärt – det är nog rimligt att anta att gällande löneavtal innehåller en förväntning om en ­inflationstakt på ungefär 2 procent.

Men när vi försöker mäta inflationen med till exempel KPI så resulterar det nödvändigtvis i en enda siffra på inflationen, som då är ett vägt genomsnitt av prisökningarna i de ingående varorna.

Man inser lätt att en given siffra på inflationen – säg 4 procent – kan genereras av en mängd olika fördelningar av ökningar i de underliggande priserna.

Det kan till exempel vara så att alla priser stigit 4 procent, och då är allt väl och vårt inflationsmått ­mäter det vi vill mäta. Men det kan också vara så att en eller några få priser stigit våldsamt, medan övriga priser legat still.

Det här är inte samma sak. I första fallet är det inflation, i andra fallet är det relativprisförändringar.

Det är hög tid att i grunden reflektera över vad vi avser med begreppet inflation. Inflation är faktiskt inte liktydigt med måttet på inflation. En karta stämmer mer eller mindre väl överens med verkligheten, men den är aldrig verkligheten.

Inflation handlar om att nominella priser stiger utan att några relativprisförändringar sker. Det är bara under vissa omständigheter som våra mått på inflation samman­faller med den faktiska inflationen.

Många har uppenbarligen blivit så vana att tänka på inflationen som en förändringstakt i ett prisindex att man faktiskt förväxlar kartan med verkligheten. Man betraktar alltså en ökning i till exempel KPI som ett bevis på inflation. I många lägen är detta ganska oproblematiskt, då stora relativprisförändringar i viktiga produktgrupper sällan inträffar och att vi därför mäter hyggligt rätt.

Men, den här gången består ju ökningen i KPI till avgörande del av kraftiga ökningar i ett fåtal priser och då blir det vanskligt att bedöma inflationen utifrån ett dylikt index.

Att inflationen överskattas på grund av olämpliga mätmetoder är inte bara av akademiskt intresse, utan av konkret ekonomiskt intresse ­eftersom Riksbanken (och andra) fattar beslut på grundval av dessa inflationsmått. Det är ett problem om Riksbanken ser som sin uppgift att hålla prisökningar i allmänhet i schack.

Det här kan leda till ett val av åtgärder som har verkan helt motsatt den önskade. Konkret, hur tänker sig Riksbanken att ökade räntekostnader för hushållen kan sänka kraven på löneökningar i en tid när arbetstagarna fått se sin reala köpkraft urholkas av kraftiga prisökningar på viktiga produktgrupper som energi och livsmedel? Tvärtom ökar risken för kompensationskrav i kommande löneförhandlingar, vilket i sin tur verkligen skulle leda till inflation.

Det man måste förstå – och acceptera – är att innebörden av prisstegringarna är att vi har blivit ­fattigare.

Eftersom vissa produkter har blivit globalt mer efterfrågade (och/eller mer begränsade) och därmed ökat i värde relativt andra varor, så tillåter vår köpkraft inte lika hög konsumtion som tidigare – simple as that. Det här har inget med inflation att göra, det är enkla realekonomiska samband.

Riksbanken kan inte göra något för att ändra detta. Genom att avstå från att ytterligare stressa den inhemska ekonomin med ökade räntekostnader kan man åtminstone undvika att försämra läget.

• För det första bör Riksbanken skyndsamt ompröva sin räntepolitik, vilket förmodligen förutsätter att man grundligt funderar över skillnaden mellan inflation och prisökningar i allmänhet.

• För det andra hoppas jag att den akademiska diskussionen runt ­inflationen återupplivas – behovet är uppenbart. Huvudanledningen till att vi ogillar inflation är att den skymmer relativprisförändringar och därmed får oss att fatta fel­aktiga konsumtionsbeslut.

Att då bekämpa relativprisförändringar som vore de inflation förefaller minst sagt bakvänt. Kanske har de senaste 15 årens måttliga inflationstakt gjort oss så obe­kanta med verklig inflation att vi ser spöken mitt på blanka dagen?

INGEMAR BENGTSSON, fil dr i nationalekonomi, universitetslektor i fastighetsvetenskap, LTH, Lunds universitet