Begär vs identitet

Wendy Brown har skrivit om identitetspolitikens begränsningar.  

Begär vs identitet

Publicerad 2009-03-06 Dela med andra

Den identitetspolitik som bevarar identiteten istället för att övervinna den blickar inte framåt. Wendy Brown framhäver att det som krävs för att övervinna sakernas nuvarande tillstånd inte bara handlar om vilka strategier som väljs utan framför allt om att det måste finnas politiska subjekt som begär en annan ordning än den nuvarande. Leila Brännström presenterar Wendy Browns kritik av en cementerande identitetspolitik.

Subjektet måste släppa taget om sin identitet för att kunna bli fri från de omständigheter som orsakar hennes lidande.Den här artikeln kretsar kring några av de frågor som tas upp i den amerikanska filosofen och statsvetaren Wendy Browns essäer i antologin "Att vinna framtiden åter". Vad kännetecknar identitetspolitik? Vilka är identitetspolitikens tillkortakommanden? Hur förhåller sig identitetspolitik till klassbaserad politik? Hur förhåller sig teoretiska analyser till politiska ställningstaganden? Hur kan de som önskar en radikal samhällsomvandling undgå att fastna i den evige kritikerns position och istället rikta sina energier mot egna projekt och alternativ? Avsikten här är inte att i detalj redovisa utfallet av Browns analyser av dessa frågar, utan snarare att diskutera dem med utgångspunkt i hennes analyser.
 
De politiska projekt som brukar kallas för identitetspolitik tar sin utgångspunkt i en kollektiv identitet som till exempel kvinna, homosexuell eller invandrare. Målet är att det förtryck och den underordning som gruppen i fråga utsätts för erkänns och att rättsligt skydd och kompensatoriska åtgärder sätts in för att få bukt med förtrycket och underordningen.


Det är mitt intryck att när ett projekt eller en handling i dagens Sverige beskrivs som identitetspolitiskt så underförstås ett ogillande eller till och med en beskyllning. Emellanåt ter det sig till och med som om alla politiska projekt som politiserar någon annan subjektsposition än klasstillhörighet – till exempel ras, etnicitet, sexualitet, könstillhörighet, könsidentitet, med flera – utan åtskillnad avfärdas genom att stämplas som identitetspolitiska.
 
En av förtjänsterna med Wendy Browns undersökning och kritik av det som går under namnet identitetspolitik är att hon försöker ringa in det som är vanskligt med dessa politiska projekt. Hon framhäver att det som är problematiskt med identitetspolitik inte är de subjektspositioner som politiseras eller de former av förtryck och underordning som identitetspolitiken tar sikte på, utan istället de särskilda former som politiseringen tar, de förändringar som brukar eftersträvas och den påtaliga bristen på visioner.
 

För att skapa tydlighet, konkretion och en viss gemensam förståelse tänker jag ta upp ett enkelt exempel på ett identitetspolitiskt handlingsprogram och diskutera det utifrån Wendy Browns analys av identitetspolitiken. Min förra arbetsplats, den juridiska fakulteten vid Lunds universitet, har en jämställdhetspolicy som nog liknar den policy som finns på de flesta offentliga arbetsplatser i Sverige. Jag misstänker emellertid att den juridiska fakulteten i Lund har bedrivit sitt jämställdhetsarbete mer nitiskt än de flesta andra arbetsplatser. Fakulteten antar jämställdhetsplaner och utvärderar dem och producerar en mängd dokument som ett led i jämställdhetsarbetet. Bland annat tar fakulteten fram en hel del könsuppdelad statistik: hur många av varje kön läser på juristlinjen? Hur många av varje kön får vilka betyg? Hur många av varje kön har skrivit kurslitteraturen? Hur många av varje kön är anställda av fakulteten och i vilka positioner? Och så vidare.
 
Målsättningen med jämställdhetspolicyn är att det ska bli "balanserad könsfördelning" på alla nivåer på fakulteten – bland studenter, timlärare, doktorander, lektorer, docenter och professorer. Målsättningen är också att "jämställdhetsperspektivet" ska "beaktas" i alla led i utbildningen och att forskningen och pedagogiken vid fakulteten ska vara "könsmedveten".
 

Fakultetens jämställdhetspolicy är, i likhet med all jämställdhetspolicy i Sverige, inte bindande. Det saknas en tidsplan för när målen ska vara uppnådda och det finns inga sanktioner om fakulteten skulle misslyckas med att uppfylla målen. Mitt intryck är trots detta att jämställdhetspolicyn inte bara är tomma ord, utan att den i viss mån påverkar de beslut som fattas vid fakulteten angående till exempel utbildningens innehåll. Genusperspektivet "beaktas" redan nu i många av de kurser som ges vid fakulteten. Perspektivet är dock aldrig integrerat i själva kunskapsfältet, utan "beaktas" genom att ett "genusmoment" läggs till i olika kurser. Ibland beror det på att det är svårt att se vad ett integrerat genusperspektiv i ämnet skulle innebära. Andra gånger beror det på att de kursansvariga inte är särskilt kunniga i genusfrågor. Resultatet kan bli ett inslag om diskriminerande marknadsföring i en kurs om associations- och finansrätt eller en temaföreläsning om feministisk kritik av den internationella rätten på en kurs i folkrätt.
 

Browns poäng är inte att erfarenheter av förtryck är politiskt ovidkommande. Hon söker snarare understryka vikten av att dessa erfarenheter omformuleras till en framåtblickande politisk vision som kan omvandla de omständigheter som ligger till grund för förtrycket.Det är också möjligt att jämställdhetspolicyn haft en viss inverkan på rekryteringen till fakulteten. Andelen kvinnor bland doktoranderna och de disputerade har ökat på senare år, men huvudorsaken till denna utveckling är antagligen det faktum att en stor majoritet av de nyexaminerade juristerna är kvinnor. Idag är över 60 procent av de svenska juriststudenterna kvinnor, något som bland annat lett till farhågor om att juristyrket ska tappa i anseende. I en utvärdering av fakultetens jämställdhetspolicy konstateras ändå en kvardröjande "obalans" bland de disputerade anställda. Obalansen förklaras med hänvisning till omständigheter som ligger utanför fakultetens kontroll: det tar ofta längre tid för kvinnliga akademiker att meritera sig, vilket främst verkar ha med kvinnors familjesituation att göra, efter disputationen försvinner fler kvinnor än män från akademin, eftersom kvinnor i högre grad än män verkar tveka om den egna förträffligheten, och så vidare. Jag misstänker att påståendet om att orsakerna till "könsobalansen" bland de disputerade anställda ligger utanför fakultetens kontroll är riktigt, i alla fall i den bemärkelsen att fakulteten inte kan förändra de omständigheter som försvårar kvinnors möjligheter att göra akademisk karriär med några välriktade beslut eller åtgärder.   
 
Jag tror slutligen att jämställdhetsarbetet mildrar, om än marginellt, den manliga dominansen på fakulteten genom själva påminnelsen om att vi lever och arbetar i ett samhälle med strukturella ojämlikheter som har med könstillhörighet att göra.
 

Om effekterna av
fakultetens jämställdhetspolicy kunde sammanfattas på så sätt att den bidrar till små förbättringar i vissa fall, medan den är verkningslös i andra fall, borde man rimligen ställa sig positiv till den. Små förbättringar har också ett värde. Problemet är bara att jämställdhetspolicyn och jämställdhetsarbetet på vissa sätt även bidrar till att cementera kvinnors underordning. Den könsuppdelade beskrivningen av allt som pågår på fakulteten förstärker till exempel intrycket av att könsskillnad har betydelse. Människor interpelleras ständigt som män och som kvinnor. Könsskillnaden, som är själva grunden för kvinnors underordning, förenhetligas, befästs och framstår som tidlös och naturlig. I fakultetens jämställdhetsarbete sätts ofta likhetstecken mellan personerna och subjektspositionerna män och kvinnor, som i sin tur likställs med bestämda egenskaper, tankesätt och åsikter. Det talas till exempel om vikten av att ha en könsmedveten pedagogik, som tar sin utgångspunkt i att män och kvinnor lär sig på olika sätt. Människor låses härigenom fast i sina kön.
 

Problematiskt är också att kvinnor i jämställdhetsarbetet framställs som närmast förutbestämda till underordning. Studenterna på juristlinjen får ständigt höra att kvinnor bär ett större ansvar för "hemmet" och att kvinnor därför kommer att klara sig sämre i arbetslivet. Konstaterandet utmålar ett framtidsscenario och befäster därigenom en norm. Att det finns fler kvinnor än män bland studenterna, att antalet disputerade kvinnor vid fakulteten ständigt ökar och att kvinnor uppvisar bättre studieresultat än män, kommer i skymundan. De signaler som sänds är besvärliga. Det finns en risk att den ständiga upprepningen av berättelsen om kvinnors underordning blir en självförverkligande profetia.
 
Det är alls inte säkert att den här typen av jämställdhetsåtgärder främjar utvecklingen mot en värld där könstillhörighetens betydelse är ett minne blott. Policyn pekar inte mot en värld bortom kön, det vill säga en värld där kön försvunnit som skillnadsmarkör, som grund för ojämlikheter och oförrätter och som avgörande för människors möjligheter och framtidsutsikter. Inom ramen för fakultetens jämställdhetsarbete verkar man inte ens operera med möjligheten till en sådan värld – än mindre arbeta för att förverkliga den.
 

Ytterligare ett bekymmer
– ett bekymmer som Wendy Brown lyfter fram och skriver insiktsfullt om – handlar om den problemformulering som ligger till grund för jämställdhetspolicyn. Huvudproblemen antas handla om att det är svårt för kvinnor att göra karriär och att kombinera arbetsliv och familjeliv. Problemformuleringen bygger på, och cementerar, en särskild uppfattning om vad rättvisa innebär, en uppfattning som är problematisk för dem av oss som identifierar sig som vänster. Brown beskriver hur kvinnors, etniska minoriteters, homosexuellas och andras exkludering och underordning i den här typen av jämställdhets- och jämlikhetsprogram slås fast i förhållande till ett medelklassideal som tjänar som måttstock. Idealet rör sig om att få utdelning i proportion till ansträngning, om att ha möjlighet att utbilda sig, göra karriär och röra sig uppåt socialt och ekonomiskt och att kombinera karriären med familjeliv. Lön för mödan, möjlighet till social mobilitet och en lösning på det så kallade livspusslet är förstås att föredra framför motsatserna, men dessa ideal kan knappast uttömma vänsterns idé om rättvisa.
 

Vilka slutsatser ska
man dra av det som har sagts ovan? Är slutsatsen att man inte borde producera könsuppdelad statistik och eftersträva kvantitativ jämlikhet eller genusperspektiv i utbildningen? I en intervju med Wendy Brown, som finns med i antologin Att vinna framtiden åter, framhåller hon något som jag tycker alldeles för ofta glöms bort. Hon säger att "teori och politik trivs sällan i varandras sällskap". Bara för att en teoretisk analys ger vid handen att ett politiskt projekt eller handlingsprogram har vissa problem och oönskade effekter betyder det inte nödvändigtvis att projektet eller programmet bör överges. I den praktiska politikens värld finns inga ideallösningar, bara strategier som är mer eller mindre lämpliga med tanke på den specifika situationen, på maktförhållandena i stunden och på de möjligheter och begränsningar som finns där och då. De svårigheter som vi upptäcker med en teoretisk analys utgör underlag för våra politiska ställningstaganden. De kan ge oss en tydligare bild av vad som står på spel i olika situationer, men de kan inte tvinga oss att avstå från en politisk handling eller ett politiskt projekt.
 
Det skulle vara olyckligt om insikten om att en lösning inte är optimal bakband och passiviserade. Bland poststrukturalistiskt influerade feminister och vänsterpersoner överlag finns tyvärr en utbredd ovilja att "smutsa ner sina händer" med politiska handlingar och ställningstaganden som inte är bortom all kritik, en ovilja som hänger samman med en paralyserande ängslan över att bli en del av, eller bli förknippad med, "normen" eller "makten". Att höja sig över det politiska livets vanskligheter är politiskt improduktivt.
 

Vad gäller just jämställdhetspolicyn på min förra arbetsplats är jag osäker på om fördelarna överväger nackdelarna. Mitt intryck är att det jämställdhetsarbete som bedrivs inte har någon förändringspotential. Problemen som beskrivs och framhävs om och om igen är inte okända, utan bara alltför välkända, och den ständiga upprepningen av dem i tal och skrift och den byråkratiska hanteringen befäster snarare än förändrar. Jag tror också att det rutiniserade jämställdhetsarbetet binder upp energi som skulle kunna riktas mot en effektivare och mer förändringsorienterad agenda. På just denna plats och vid just denna tidpunkt finns utrymme för detta.
 
Det är inte alltid en dålig idé att ta fram könsuppdelad statistik eller något konstlat pressa in en temaföreläsning om ojämlikheterna mellan könen i en kursplan. Det finns platser där det finns ett trängande behov av att synliggöra ett mönster och en situation så låst att det enda sättet att komma vidare kan vara att framhäva de faktiskt befintliga skillnaderna mellan könen. När strategier används som ter sig som de mest adekvata på kort sikt, men som är problematiska på längre sikt, är det viktigt att inte låta strategierna ta själva de politiska visionernas plats. Det är viktigt att hela tiden ha siktet inställt på ett mer förändringsorienterat förhållningssätt, att hålla drömmen om en annan ordning vid liv och att skapa utrymmen där denna dröm kan få fäste och spela roll.
 

Jag har alltför ofta sett moraliserande diskussioner mellan olika vänstermänniskor som målar upp bilder av varandra som är reduktionistiska intill fördumning.
Wendy Brown framhäver ofta att det som krävs för att övervinna sakernas nuvarande tillstånd inte bara handlar om vilka organisationer som skapas och vilka strategier som väljs utan också, och framför allt, om att det måste finnas politiska subjekt som begär en annan ordning än den nuvarande. Överhuvudtaget framhåller hon ofta vikten och relevansen av politiska subjekts begärsbilder och ställer frågor av typen: Hur kommer det sig att många identitetspolitiska subjekt verkar begära att könsskillnaden, som är grunden för kvinnors underordning, ska bestå och kanske till och med bli än mer framträdande och tydlig? Hur kommer det sig att de kan se den kvantitativa jämställdheten mellan könen som själva det politiska målet, inte som en tillfällig strategi som eventuellt kan vara lämplig i vissa situationer?
 
Browns svar är att de som bär på politiska identiteter som har bildats i reaktion mot marginalisering och förtryck ofta kan önska att grunden för deras underordning ska fortsätta att existera eftersom själva deras existens som (avvikande) identiteter bygger på den. Hon poängterar också att det är lätt hänt att det identitetspolitiska subjektet kan begära att få vara kvar i sin underordnade position därför att hon i den finner en orsak till den vanmakt hon erfarit/erfar och också det som kan klandras för det lidande och den sårbarhet som hon känt/känner. Brown pekar på att när drivkraften till det politiska engagemanget är personliga erfarenheter av oförrätter kan det finnas en benägenhet att inrikta politiken på att ge utlopp för vrede och frustration eller på att moralisera över dem som man beskyller för de oförrätter man har upplevt.
 
Denna benägenhet är enligt Brown uttryck för ett destruktivt beteende, eftersom den som håller fast vid en identitet som är resultatet av oförrätter låser fast subjektet i den struktur där oförrätterna har uppstått, vilket kan skada henne ytterligare. Brown menar att subjektet måste släppa taget om sin identitet för att kunna bli fri från de omständigheter som orsakar hennes lidande. Den som till exempel har fått lida på grund av heterosexualitetens primat i samhället, som bär på agg mot heterosexuella i allmänhet och heterosexister i synnerhet och som i alla lägen identifierar sig som homosexuell och handlar i denna egenskap, låter sig styras av den logik som gör hetero- och homosexualitet till varandras motsatser. Genom att minska eller bryta sitt beroende av identiteten "homosexuell" kan hon frigöra sig från motsättningen mellan homo- och heterosexualitet och inrikta sina krafter på att skapa livsformer och sammanhang som inte är uppbyggda kring denna dualism och där "homosexualitet" just därför inte kan stigmatiseras.
 
Browns poäng är inte att erfarenheter av förtryck och oförrätter är politiskt ovidkommande. Hon söker snarare understryka vikten av att dessa erfarenheter omformuleras till en framåtblickande politisk vision som på ett genomgripande sätt kan omvandla de omständigheter som ligger till grund för förtrycket och oförrätterna.  
 

En av de främsta förtjänsterna hos Browns analyser av identitetspolitikens drivkrafter och uttrycksformer är att hon visar att många av de destruktiva drag som kännetecknar identitetspolitiken – benägenheten till agg och bitterhet, det rättfärdiga, moraliserande och beskyllande tonläget och upptagenheten vid att dela upp världen i bra och dåligt istället för att fokusera på möjliga förändringar – också förekommer i andra sammanhang än de som brukar kallas identitetspolitiska, och att begäret att agera ut bitterhet och ilska inom politiken inte bara har med personliga erfarenheter av oförrätter att göra, utan också kan vara resultatet av en politisk vilsenhet och förvirring som handlar om svårigheter att finna egna projekt, trots att man bär på en längtan efter djupgående förändring.
 
Brown menar, och jag har lätt att hålla med henne, att den här typen av vilsenhet och förvirring är ett av de utmärkande dragen hos samtidens vänsterpolitik. Förvirringen får utlopp i just ett beskyllande och rättfärdigt moraliserande över andra. Det kan handla om angrepp mot felaktiga sätt att framställa vissa socialt utsatta grupper eller aggression mot "postmodernism" och "identitetspolitik", som beskylls för att ha splittrat arbetarklassen och misskrediterat idén om universella politiska intressen.
 

Jag har alltför ofta sett moraliserande diskussioner mellan olika vänstermänniskor som målar upp bilder av varandra som är reduktionistiska intill fördumning. De som är engagerade i sexualitetspolitik anklagas för att vara upptagna av värderingar allena och strunta i frågor om kvinnors materiella livsvillkor. De som kämpar för bättre materiella livsvillkor för kvinnor beskylls per automatik för att inte se skillnaden mellan kvinnors olika villkor och reproducera en heteronormativ, vit kvinnlighet. Båda parter misskrediterar också gärna varandra genom att förknippa den andra med medelklassen eller med ett marknadstänkande. Queer karaktäriseras som medelklass för att subjektsutformningen ges stort utrymme – alla vet ju att det är ytterst borgerligt att jobba med den egna subjektiviteten och att arbetarklassen saknar subjektivitet. De som lever i tvåsamma heterosexuella relationer anklagas för marknadstänkande, eftersom tvåsamhet hör ihop med äganderätt eller med vissa konsumtionsmönster. Sådant moraliserande försvårar bildandet av breda allianser och skapar ett ängsligt politiskt klimat där det blir viktigare att förknippas med rätt åsikter och hållas isär från fel människor än att åstadkomma något.
 

Kännetecknande för identitetspolitiken är inte att den tar sin utgångspunkt i några specifika subjektspositioner, utan att den håller fast vid och bevarar identiteten istället för att övervinna den, att den blickar bakåt i stället för framåt, att den framhäver den egna exklusiviteten och rättfärdigheten och att den har ett moraliserande och fördömande förhållningssätt till andra. Identitetspolitiken ställs ofta slentrianmässigt mot klassbaserad politik, men att utgå ifrån klass innebär inte per automatik förändringsorienterad politik. Ett ständigt framhävande av klasstillhörighetens företräde kan likaväl som andra subjektspositioner fungera som ett inlägg i den identitetspolitiska "tävlingen" om vem som i kraft av sin bakgrund är det maximalt oppositionella subjektet. Vägen bort från den identitetspolitiska återvändsgränden är att inrikta sig på vad som är möjligt att göra och åstadkomma i olika situationer och på hur miljöer kan skapas där det möjligas gränser kan förskjutas.

Leila Brännström

Leila Brännström är doktor i rättsvetenskap. Hösten 2008 utkom "Att vinna framtiden åter" (Atlas), en samling artiklar av Wendy Brown i urval av Leila Brännström och Henrik Gundenäs.


Skapad med Easymagab Ploski & Lindberg