Bologna eller inte Bologna
Bolognaprocessen innebär en ökad anpassning mellan svenska och internationella högskolor, och håller som bäst på att genomföras. Men vad blir priset, undrar Lars-Eric Jönsson, som läst en kritisk bok i ämnet.
Sharon Rider & Anders Jörnesten: Reclaim the Science. Om vetenskapens avakademisering
Gidlunds förlag
BOKEN.
Den svenska högskolan diskuteras intensivt just nu. En hel del handlar om den så kallade Bolognaprocessen. Den syftar bland annat till ökad internationell rörlighet för studenter, jämförbarhet mellan olika länders högskolor och standardisering av utbildningar.
Ett centralt ord är anställningsbarhet. Det är tänkt att öka anpassningen av utbildningar till arbetsmarknaden utanför högskolan. Bolognaprocessen betyder också en tredje utbildningsnivå, en avancerad nivå mellan grundutbildningen och forskarutbildningen. Kort sagt.
Gott så, kan tyckas. I Sverige är vi mitt i genomförandet av detta nya system. Samtidigt har söktrycket till grundutbildningarna minskat. Tillsammans med högskolans allmänna kapacitetsökning de senaste åren har allt detta skapat problem, såväl ekonomiska som innehållsliga.
En grundläggande fråga i denna förändring handlar om universitetens självständighet. Vem ska bestämma vilken utbildning som ska ges? Vem ska formulera forskningsuppgifter? Och förstås: hur mycket ska vetenskaplig utbildning och forskning få kosta?
I antologin Reclaim the Science har några forskare och lärare samlats för att diskutera dessa frågor. Generellt sett är de kritiska till de senaste årens förändringar. Standardiseringen och kravet att anpassa utbildningar efter arbetsmarknaden kan å ena sidan te sig rimliga. Å andra sidan skulle universiteten då riskera att bli en reaktiv och passiv aktör i samhället utan egen kraft att påverka och förändra.
Filosofen Sharon Rider menar till exempel att vetenskaplig nytta bör betraktas som en möjlighet och inte ett tvång formulerat utifrån. Jag är benägen att hålla med. Samtidigt ska man inte blunda för att det inom akademin, här och var, frodas en naiv uppfattning om att den ideala forskningen också är fri. Men frihet måste förstås utifrån givna ramar. Den kan vara nära besläktad med elfenbenstornet där forskaren sitter och klurar utan anknytning till omvärlden.
Litteraturvetaren Mikael Gustafsson berättar om erfarenheter från lärarutbildningen. Han ser allvarliga brister i utbildningens förmåga att utveckla studenternas självständiga och prövande tänkande. Istället noterar han ett slags mall för hur man bygger en uppsats och hur man agerar vetenskapligt. Utan att fördjupa mig i kritiken landar frågan i varför en utbildning ska akademiseras när den inte förmår lära ut grundläggande vetenskapliga förhållningssätt till sina studenter.
Lärarutbildningen är givetvis inget undantag. Ett sätt att bygga ut högskolan har under senare år varit att högskolefiera en uppsättning utbildningar, en process som snarare än att höja kvaliteten har syftat till att bidra till att uppnå det politiska målet att hälften av landets ungdomar ska genomföra högskoleutbildning.
Liksom beträffande forskningen vill ingen av författarna se en utbildning som lägger sig platt för arbetsmarknadens krav. Istället för att kapitulera för omgivningen bör man som utbildare söka förändra den. Då är utbildning ett mycket lämpligt medel. Men det kräver att man har koll på omvärlden utanför akademin. Och det tror jag är ett problem för många universitetsinstitutioner.
"Reclaim the Science", så heter alltså boken, att ta tillbaka vetenskapen. Men varifrån ska vetenskapen tas tillbaka? Och till vad? De flesta författarna verkar mena att vetenskapen måste tas tillbaka eller skyddas från extern styrning, inte minst politisk.
Det förefaller rimligt och önskvärt om vi talar forskning. Men om vi menar utbildning är det inte helt lätt att bestämma i vilken grad vetenskapen ska få styra sig själv. Relationen till samhället runt omkring måste systematiseras och säkerställas på något sätt.
Så, ska universitetet vara oberoende eller ska det anpassas till omedelbar nytta, till exempel i form av anställningsbarhet? Nej, det finns inget enkelt svar på den frågan. Min gissning är att pendeln nu, i något avseende, är på väg tillbaka. Med ledning av den senaste statliga utredningen i högskolefrågan — Resurser för kvalitet (SOU 207:81) — kommer förmodligen lärosätena att få större autonomi i förhållande till statsmakten. Samtidigt finns det inget som talar för att kraven på studenternas anställningsbarhet och forskningens omedelbara nytta kommer att minska.
Under sådana krav är risken stor att grundläggande egenskaper som självständigt, kritiskt och kreativt tänkande hamnar utanför syftet med de kurser och program som ges. Och därmed har också en av vetenskapens grundvalar förhandlats bort i strävan att vara nyttig.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar