Anders Mortensen

–

Ett anlag till frihet

Iakttagelser i några noveller av Eva Neander

Eva Neander har vunnit ett visst rykte som bortglömd författare. Då och då publiceras det artiklar med titlar som ”Vem minns Eva Neander?” och ”Eva Neander – en bortglömd diktare”.[1] Samtidigt lyser hon med sin frånvaro i de litteraturhistoriska översiktsverk som nu används. I det femte bandet av Lönnroth-Delblancs Den svenska litteraturen hade det varit rimligt att ägna hennes sällsamma novellistik något stycke, men nej. I Nordisk kvinnolitteraturhistoria är hon inte med. Oron över författarskapets vidare öde anas redan i Bo Strömstedts artikel om Eva Neander i Svensk Litteraturtidskrift 1950, skriven direkt efter hennes död och fortfarande den utförligaste studien som publicerats om hennes författarskap. Strömstedt visar med eftertryck att Neander har ”vad som klichémässigt kallas en egen, litterär profil”, men låter mer besvärjande när han ”gärna vill hålla för troligt att hon – inte bara för älskvärdhetens och dödens skull utan också för den rena tonens och den personliga nyanseringens – skall bli ihågkommen som en särpräglad representant för sin tid.”[2]

Varför har då exempelvis redaktörerna för Den svenska litteraturen och Nordisk kvinnolitteraturhistoria förvisat Eva Neander ut ur historien? Den frågan är nog fel ställd. Den återkommande iakttagelsen om att intressanta författare ofta hamnar i skymundan och blott omhuldas av en handfull aficionados borde inte uppröra någon. Så är det bara. Läsningen är alltid en ensam syssla, och den har ingenting med rättigheter att göra. Den process vi kallar kanonisering sker i långt högre grad genom urval än uteslutning, snarare genom vad somliga lyfter fram än vad andra sållar bort. Sedan länge tillhör Eva Neander den nätt och jämt urskiljbara samlarnivån under minor classics av böcker som är mycket svåra att få tag på antikvariskt, men som till skillnad från finsmakarklassikerna nästan inget kostar när man till slut får tag på dem. Ändå ansågs hon i slutet av 40-talet tillhöra de mycket begåvade; nyss läste jag att Viveca Heyman ”satt Stina Aronson och Eva Neander i särklass bland kvinnliga svenska prosaister”.[3] Låt mig börja med att spekulera något om varför hennes egenart så litet efterfrågas.

Man kunde mena, att glömskan började redan vid Undens norra strand, där hon hittades infrusen den 5 mars 1950 efter att ha varit försvunnen i två veckor. I Svenska Dagbladet kunde man dagen därpå läsa om den polisman Johansson i Finnerödja, som kallats till platsen av ”två lantbrukare, som promenerat utefter sjön Unden”, och

funnit författarinnan liggande död i issörjan omkring en meter från sjöns strand. Platsen ligger cirka en kilometer väster om den gård vid Ramsnäs, dit taxichauffören skjutsade Eva Neander den onsdag hon försvann. I den dödas kläder fann polismannen bl.a. en tub sömnmedel, men hur många tabletter som var tagna ur denna tub kunde han inte avgöra. Polisman Johansson har emellertid fått den uppfattningen, att det lika gärna kan vara en olyckshändelse, som vållat Eva Neanders död och att hon inte själv sökt döden.[4]

Notisens skribent kunde inte gärna veta att gården dit taxin körde Eva Neander var släktens sommarviste, och att de promenerande lantbrukarna var hennes bror och kusin.[5] Eva Neanders död i Undens is är så tragisk, så i hjärtat rörande – och så utpräglat eländig. Hennes självmord har av somliga uppfattats som en följd av ett litterärt tillkortakommande. Bristen på livsvilja tolkas då väsentligen som författarens uppgivenhet – efterlämnande ett ofullgånget, fruset livsverk. Inte heller ”frukten av hennes författarskap är […] helt hunnen till mognad”, står det i Svenska Dagbladets nekrolog samma dag.[6] I en recension av den postumt utgivna samlingsvolymen Lilla bror och lilla syster (1951) kommenterar Bengt Holmqvist Neanders ofullbordade roman ”Vattnet”. Denna ”skulle, av allt att döma, både ge en slutgiltig bild av den hjälplösa människan och teckna en väg ut, till friheten.”[7] Men att romanen inte blev skriven har sin logik; det publicerade fragmentet ”handlar om idyllens död, och om skräcken, men knappast alls om friheten. Eva Neander kunde inte tränga igenom eller bortom sitt huvudtema. Hon kunde inte heller låtsas att hon kunde det.”

Man kunde förstås också med fog hävda att Neanders svartsyn inte utgör någon brist i litterärt avseende. Förutom då att hennes berättelser tydligt brister i uppbygglighet. Behovet av stärkande ord till läsaren bör inte underskattas. Svensk litteraturkritik bygger i stor utsträckning på uppbyggelsekriterier. Men som framgår av Bengt Nirjes karakteristik är Neanders brist på ljust sinnelag djupt meningsfull, och den splittrade erfarenheten i hennes texter är klokt kalkylerad:

På en tavla av Hieronymus Bosch kan man se en människa inspärrad i en fiskliknande frukt eller fruktliknande fisk, och hon ser ut ur sitt fängelse genom ett ansiktsstort rör av glas. I mynningen av det röret har en stor råtta hoppat upp och stirrar på den inspärrade. Men dennes ansikte visar förutom inslaget av skräck också det hos den hypnotiserade välkända uttrycket av fatalistisk likgiltighet. Eva Neanders människor erinrar på många sätt om den individen. […] Hon tar endast vara på för henne betydelsefulla meningar, ansiktsuttryck och detaljer i händelser – den övriga verkligheten består i vaga stämningar av undanglidande och svårfångat, med dess enerverande men oftast sanna brist på entydighet och klara sammanhang. Hennes berättarteknik är därför medvetet splittrad[.][8]

Eva Runefelt är inne på ett liknande spår: Neanders gestalter ”saknar inte klarsynthet men de kan inte bruka den.” [9] Som Majken Johansson klargör, finns det ändå en stark moralisk energi hos de särpräglade gestalterna i Neanders berättelser. Hos dessa kvinnor, för kvinnor är det oftast, ”ligger samlade en mängd anlag som måste irritera the fittest.”[10] Johanssons fortsatta resonemang ”om de ’farliga’ anlagen som hennes människor bär på” är skarpsinnigt:

Man kunde vara benägen att bekvämt sammanfatta svagheterna som ”överkänslighet”. Mindre bekvämt vore att kalla dem ”frihet”. Det är emellertid vad Eva Neander med skiftande framgång försöker arbeta sig fram till: att främlingskapet och uteslutenheten är ett anlag till frihet.

Det är svårt att föreställa sig en mer latent tillförsikt, men Majken Johansson träffar onekligen rätt i sin beskrivning av Neanders integritet.

Det främsta skälet till att Neander ägnas ett så begränsat intresse är nog ändå att hon är en utpräglad novellist. Hennes debutbok är visserligen en roman, Dimman (1946), men den framstår i mycket som en novellcykel och är också en elaborering av prisnovellen ”Vilse”, med vilken hon först framträdde i den eminenta tidskriften All världens berättare 1945.[11] Därpå utgav hon novellsamlingarna Staden (1947) och Nattljus (1949), och en tunn diktsamling, Död idyll (1947); den postumt utgivna volymen med efterlämnad prosa och lyrik, Lilla bror och lilla syster (1951), avslutar raden i bokhyllan. I samlingsvolymerna med periodens främsta kortprosa är Neander med – i Stig Carlssons Moderna svenska noveller (1948), i Bengt Holmqvists 40-tal. En prosaantologi (1964) och i Olle Thörnvalls Historien om Julia och andra noveller från 40-talet (2000).[12] Tyvärr är novellen en perifer genre i svensk bokutgivning och litteraturhistorieskrivning. Under den svenska novellens guldår, låt oss säga från början av 40-talet till mitten av 50-talet, utgavs ett betydande antal verkligt starka novellsamlingar, många av dem skrivna av författare som nu är nästan okända. I den historieskrivningen är Eva Neander en central författare. Men det finns ingen övergripande historieskrivning av novellboomens era. En sådan monografi vore, som man brukar säga, synnerligen välkommen.

*

I samlingen Nattljus kan man läsa den sällsamma berättelsen ”Råttan”.[13] Den är avfattad i knappa, korta meningar, och hållen i en svalt saklig stil som bitvis påminner om H.C. Andersens sagor. Den värme i orden man förknippar med Andersen har dock kylts ut genom expressionistiska effekter av 40-talssnitt. Novellen handlar om en kunskapstörstande, något patetisk yngling som lämnar versskrivandet, kvinnorna och småstaden bakom sig för ett liv av siffror, lärdom och vetenskap. Flitigt studerar han på sin kammare i universitetsstaden. Men så inträffar något,

[…] en natt. Fram emot våren. Det var då allt började.

Han visste att där fanns något. Plötsligt såg han henne. Det var en råtta. En stor, lugn, fet råtta.

Då blev han lite obehagligt berörd. Rummet var billigt och kallt. Ute fanns en bakgård med tunnor.

Han ville jaga ut den. Men råttan föreföll nästan tam. Hon var ett vidrigt djur.

Till sin fasa såg han, hur hon åt ur högen med tabeller. Flera års möda. Han slog hetsigt till. Men råttan stannade. Hon växte och blev större. Det skulle vara löjligt att försöka jaga ut henne.

Det är knappast någon vanlig råtta, inser läsaren när berättelsen effektfullt byter växel i själva ordet ”stannade” – från det hetsiga slagets ögonblick, till psykosens vagt beständiga tidsperspektiv. Det är ungefär samma förskjutning som sker i slutet av Poes berömda dikt om korpen: när det olycksbådande djuret stannar kvar hos protagonisten, övergår dess konkreta gestalt i symbol och hjärnspöke.

Berättelsens expressionistiska karaktär tilltar ytterligare, när råttan efter att ha förtärt varje papper övergår till att äta tankar, s.a.s. direkt ur skålen:

Han tog sin penna. Ville börja på nytt utan att låtsas märka. Men såg till sin rädsla, att ingen tanke nådde fram. De hann se ljuset bara. Och sen åts de upp av den giriga, feta råttan.

Härpå flyr ynglingen lärdomsstaden och återvänder till föräldrahemmet. Oförmögen att arbeta, eftersom all tankeproduktion omedelbart förintas, försöker han svälta ut råttan, genom att asketiskt avstå den mentala verksamhet som föder den:

Hela tiden följde råttan. Han tänkte aldrig på det, han älskade. Just det ville hon äta.

Läsaren har så långt uppfattat råttan som något slag av psykotisk projicering – men nu avancerar novellens expressionism till en kafkaesk nivå, där fysiska och psykiska realiteter inte kan skiljas från varandra. Råttan visar sig nämligen existera även för den unge mannens syster: ”Å, den vidriga råttan, tänkte hon. Kunde han inte ta mig i stället.”

I sagor bör folk akta sig noga för att göra dylika utfästelser. Och sagolik är också berättelsens fortsättning. I skogen möter systern en kamrat, som snart blir broderns brud. Här sker, i välavvägt suggestiva antydningar, något slags överföring av en förtrollning. Till följd av den blivande hustruns inträde i handlingen, blir brodern ”plötsligt” fri från sitt mörker, medan systerns tankar övergår till att upptas av ”dy”. Men hustrun tycks vara ett gestaltskiftande väsen, sprunget ur samma element som nu fyller systerns sinne.

Paret bildar familj. Mannen arbetar på bank med blygsam lön. Äktenskapet är kallt. Tio år förflyter. Men så sker åter något:

Han tänkte ibland på sin ungdom. På dess dygn av välbehag och mening.

En gång gick han upp på vinden. Han tog några häften ur en kista. Smög dem likt en tjuv till sitt arbetsrum. Innan han öppnat dem knackade någon.

Hustrun stod vid hans sida.

– Dylikt hinner du, skrek hon. Men din familj kan svälta. Ditt ansvar rör dej inte.

Skräckeffekten är skickligt iscensatt. Hustrun är omedelbart där, i ögonblicket innan han börjar återuppväcka sina gamla forskarambitioner. Uppenbarligen bevakar hon hans tankar. Likheten med Strindbergs vampyrkvinnor är påtaglig. Det är också klart att berättelsens värld även till det yttre är psykisk.

På nytt grep vanmakt honom. Mer outhärdlig än förr. Han mindes plötsligt Råttan. I tio år hade den inte synts till. Ändå hade den inte lämnat honom ett ögonblick.

Det korta avbrottet före giftermålet bara. Sen dess… hade den inte följt honom i varje ögonblick. Osynlig nu… listig… ständigt gnagande.

Den måste finnas i rummet. Han kände lukten, hörde den. Och han ville åter jaga ut den. Slänga vad som helst på detta grymma, vidriga djur.

Men i rummet stod bara hustrun.

Novellen slutar med att mannen på natten får se hustrun skifta hamn: ”I sängen andades en lugn, fet råtta.” Därmed utvecklar sig berättelsen till en tämligen dyster replik till H.C. Andersens saga om Dykungens dotter, som om dagarna är en vacker flicka med vilt och elakt sinnelag, och om nätterna är en ful padda med gott hjärta. Hos Andersen sker en försoning: en godhjärtad flicka befrias ur förtrollningen. I Neanders saga sker också en viss ljusning – genom resignation. Före kvällen har mannen ingetts lugn och svalka av att se sin lilla dotter plocka blommor ur dyn vid stadens kanal, kärrvioler, som nu står i ett glas. Associationerna går till den helande ”hälsoblomman” i kärret som spelar en så viktig roll i Andersens saga. Neanders läkeväxt tycks ha en svagare kurativ verkan:

Där luktade råtta i hans rum. Men blommor också.

… Dess lukt och gnagningar. Han fick lära sig.

Och han måste finna kärrvioler vackra.

När han sålunda tycks redo att förlika sig med sin lott, den att som människa leva i en värld av dy,[14] sluts cirkeln om en mångbottnad berättelse. Mörka allegorier med mångskiftande innebörder är något av den Kafkainspirerade 40-talsprosans signum. ”Råttan” tycks handla om många saker. Om idealens tillkortakommande mot verkligheten, om normalitetens förtryck, för att ta några exempel, eller – varför inte – om det fenomen vi idag kallar utbrändhet. Berättelsen är också en allegori om karriären – den som inte blir av. Som sådan erinrar novellen om Johannes V. Jensens mästerliga novell om förspillda möjligheter, ”Jens”, som också handlar om en begåvad yngling vars bana som vetenskapsman uppskjuts och förrinner i ett lönlöst liv.[15]

Uppenbarligen har Eva Neander i novellen gjort ett porträtt av sin far, som dog tidigt, redan innan hon börjat skolan. Bo Strömstedt visar intressanta exempel på hur den förlorade fadern spökar i flera av hennes berättelser.[16] I den självbiografiska artikeln ”Kaleidoskop” från 1948 skriver hon så här om Albin Neander:

Periodvis led han av svår melankoli och jag tror att han då ansåg sitt liv ganska förfelat. Ursprungligen hade han inte tänkt sig någon annan framtid än som vetenskapsman och tanken att han skulle sluta sitt liv som illa betald tjänsteman i en småstad var honom nog främmande.[17]

Oavsett vilket intresse man som läsare hyser för den personliga innebörd som berättelsen haft för sin författare, har man att grubbla över den misogyna fantasi som däri gestaltas, och som snarare tycks knuten till berättelsens protagonist än dess författarröst. I en tidigare novell, ”Med tulpaner” som först publicerades i tidskriften 40-tal, följs tankeflödet hos en depressiv kvinna som ”vädrar råttor överallt”, men heller inte har mycket till övers för de glättigt glada medborgarna eller de mondänt ”överspända och tragiska”. [18] Hon grips dock av medkänsla om en berusad man som vinglar förbi utanför hennes fönster, och föreställer sig honom på flykt undan ett äktenskapligt inferno – som samtidigt utspelar sig bak andra nerdragna gardiner:

Någon letar ännu sin tanke, som en gång strövade omkring bland stjärnorna på vinterhimlen och var tusen världars kamrat. Men råttan vid hans sida är rädd för tanken. Natt efter natt gnager hon dess vingar. Hon droppar gift i hans öra och viskar likt en besvärjerska, ”bli råtta, bli råtta”. Han ligger helt stilla och doften från bordets tulpaner är en liklukt. Hans vingar har gnagts av och han duger inte till råtta. Kvar finns ångestens sjukrum, dit livet kastar en. Där får han dricka sig redlös och minnas sin tankes fåglar.

Misantropin är ett återkommande tema hos Eva Neander. Den utgör ena sidan av det mynt, vars andra sida är omsorgen om ett speciellt och oglamoröst slag av outsiders: de vilsna, brustna och ensamma människorna. För 40-talslitteraturens ”patenterade litterära ångest” (Strömstedt) kände sig Neander främmande, som framgår av följande barska markering i ”Med tulpaner” – strategiskt placerad i tidskriften 40-tal:

De hade en kokett kärlek till denna ångest. Han byggde sig karriär på den och även hon var som sagt mycket ångestfull. [- - -] Människorna går ensamma på andra sidan gardinerna i januarikvällens snömodd. Alla äro de sin ”ångest trogen” som någon troskyldigt skrev. Vem är inte sin lungsot trogen, när sjukrummet begär inte mer än sjukdomen…[19]

I diktsamlingen Död idyll har Neander antagit misantropens emblem: ”Der Rattenfänger”, råttfångaren i Hameln, främlingen som räddar människorna från råttorna men inte får sin belöning. Och ändå: ”bäst helt utan bojor/ man vandrar, vandringsman” –

så lätt, min död, att bränna

mej som ensam går

ty den som intet äger

ju intet återstår[20]

Här, i de ensamma stundernas ”välbehag och mening”, i den ”tanke, som en gång strövade omkring bland stjärnorna på vinterhimlen och var tusen världars kamrat”, ligger den bejakelse som Majken Johansson så fint urskiljer hos Eva Neander: ”att främlingskapet och uteslutenheten är ett anlag till frihet.” Och kanske även så i förmågan att ”finna kärrvioler vackra”.

Ett anlag till frihet. Iakttagelser om ett svartsynt motiv hos Eva Neander”, i Bibi Jonsson m.fl. (red.), Från Eden till damavdelningen. En vänbok till Christina Sjöblad, Lund 2004, s. 217–224

---

[1] Leif Risberg, ”Eva Neander – en bortglömd diktare”, Östgöta Correspondenten 24/4 1980. Sten Furhammar, ”Vem minns Eva Neander?”, Borås Tidning 19/6 2000. Båda artiklarna är läsvärda, i likhet med övriga texter om Neander som tagits med som källor i den här uppsatsen.

[2] Bo Strömstedt ”Eva Neander”, SLT nr 4 1950, s. 176–189.

[3] Bengt Widehag, ”Sensibel novellistik”, GP 29/7 1949.

[4] ”Eva Neander funnen död i sjön Unden”, SvD 6/3 1950.

[5] Sten Furhammar, ”Eva Neander – fyrtiotalist från Borås”, Borås Tidning 20/6 2000 – artikeln är en fortsättning på ”Vem minns Eva Neander?”, som publicerades dagen före.

[6] Sign. V.N., ”Eva Neander in memoriam”, SvD 6/3 1950.

[7] Bengt Holmquist, ”Eva Neander”, StT 18/6 1951

[8] Bengt Nirje, ”Om ensamhet som fiskare”, Arbetaren 13/5 1949, rec. av Nattljus

[9] Eva Runefelt, ”Eva Neander” i Författarnas litteraturhistoria III, samutgåvan s. 379

[10] Majken Johansson, ”Friheten att dö”, KvP 4/6 1951

[11] Se Heidi von Borns artikel om Eva Neander i Svenskt biografiskt lexikon, band 26, Stockholm 1987–1989, s. 483.

[12] Därtill även i Svensk Decamerone. Tio amorösa historier, Stockholm 1949, med bl.a. Bengt Anderberg, Stig Dagerman och Moa Martinson.

[13] Neander, ”Råttan”, Nattljus, Stockholm 1949, s.149–161.

[14] Här går en tradition till Birgitta Trotzigs Dykungens dotter.

[15] Novellen är en av Johannes V. Jensens Himmerlandshistorier.

[16] Strömstedt, a.a., s. 186 f.

[17] Neander, ”Kaleidoskop”, först tryckt i All världens berättare 1948, omtryckt i Lilla bror och lilla syster, s 17.

[18] Se Strömstedt, s. 184; Neanders ”Med tulpaner” citeras ur Staden, s. 84.

[19] Strömstedt s. 184, Staden s. 81 f., 85 f.

[20] Neander, ”Der Rattenfänger”, ur sviten ”En råttfångares visor”, Död idyll, s. 46 f.