Det är svårt att låta bli att fascineras av scenen i kön till uttagsautomaten: den lilla kanske 80-åriga damen i finkappa som letar i handväskan efter sitt bankkort, bakom henne en stor man med mc-väst och tatueringar på svällande biceps, tålmodigt väntande. Han kunde ha trängt sig före, hon hade inte kunnat hindra honom och andra skulle sannolikt inte ha gripit in. Men de står där fredligt, väntande på sin tur och låter sig styras av en social samspelsordning som bygger på hänsynsfull ouppmärksamhet. Det är en ordning som vi kan iaktta på offentliga platser där okända, ”osignifikanta andra”, kommer kroppsligt nära varandra i flyktiga möten och den trotsar ofta ordningar som bygger på makt i olika former. Varje gång den i situationen starke inte tar för sig på bekostnad av den svagare i alla de köer och människoströmmar som kännetecknar offentliga platser, bekräftas denna ordning.
Nordamerikanska forskare har intresserat sig för den offentliga platsens sociala samspel och många har gjort det inspirerade av den tyske sociologen Georg Simmel, verksam kring 1900, i synnerhet hans tankar om hur en idealsfär omger individen och anger en gräns för det privata rummet bland såväl kända som okända andra, men också hur den sociala intensiteten i urbana miljöer möjliggörs av att individen stänger av sina känslor och samspelar med andra som om de vore cyklar, papperskorgar eller lyktstolpar. I den amerikanska sociologins Chicagoskola kom detta att bli viktiga drag i den urbansociologi som utvecklades under första halvan av 1900-talet, till exempel av Louis Wirth i artikeln ”Urbanism as a way of life” från 1938. Där beskriver Wirth en livsform baserad på anonymitet, heterogenitet och social täthet.
Samtida urbansociologer har undersökt denna livsform på olika sätt. Carol Brooks Gardner har visat hur det sociala samspelet på offentliga platser varierar med kön, Lyn Lofland har kritiserat den arkitektoniska agorafobi som kan utgöra ett hot mot den oreglerade offentliga platsen och den urbane etnografen Elijah Anderson har i decennier gjort deltagande observationer på offentliga platser i hudfärgsperspektiv. Dessa forskare är inspirerade av den kanadensisk-amerikanske sociologen Erving Goffman (1922–1982) som i en rad fascinerande studier undersökte hur människor gör när de möts i olika sociala sammanhang. Han utvecklade i runda tal 900 begrepp för att skärpa analysen av den sociala interaktionsordningen, bland dem det ovan nämnda ”hänsynsfull ouppmärksamhet”.
Erving Goffmans övergripande idé var att den sociala interaktionsordningen kunde ses som en sårbar ritual, lätt för individen att upprätthålla genom rutiniserade normalitetsuppvisningar inför de andra men också känslig för minsta störning. Simmels urbansociologi och den franske sociologen Émile Durkheims religionssociologi, där såväl samhället som individen ses som heliga objekt som är föremål för ritualer, kombinerades av Goffman på ett alldeles eget och fascinerande sätt.
Offentliga och halvoffentliga platser ses av dessa forskare som platser med sociala interaktionsliv som har en karaktär som skiljer dem från institutioner som exempelvis familjen och organisationer som till exempel företaget. Det speciella med offentliga och halvoffentliga platser ur ett socialt samspelsperspektiv är att främlingar i större utsträckning möts där. En del forskare har på senare tid försökt utveckla analysen av dessa möten mellan främlingar i riktning mot ett slags senmodern utopi.
Vi finner perspektivet i sin kanske mest utvecklade form hos den amerikanske sociologen Elijah Anderson. I boken The Cosmopolitan canopy. Race and civility in everyday life (2011) beskriver han platser som ses som synnerliga uttryck för idén att olika etniska grupper beger sig till samma ställe och där blandas och då kan ge upphov till ett slags pluralistisk anda som Anderson kallar kosmopolitisk i motsats till etnocentrisk. Dessa platser erbjuder ett andrum från det segregerade urbana livets spänningar och därmed skapas möjligheter för människor som är olika att mötas.
Det är inte alla offentliga platser som uppvisar denna anda, de som gör det kallar Anderson för c osmopolitan canopies, baldakiner eller himlavalv eller huvar, som innesluter den speciella kosmopolitiska anda som gör det möjligt för olika etniska grupper att mötas under respektfulla och fredliga former.
En sådan plats är the Reading Terminal Market i Philadelphia, en gång ett lokstall men nu saluhall och plats för många olika slags restauranger och affärer. Av Andersons detaljerade etnografiska studier får man intrycket att Reading Terminal som ingenmansland förvisso är en helt avgörande förutsättning för mestadels fredlig samvaro, men också att den positiva känslomässiga laddning som ligger i att visa upp denna fredliga samvaro på scenen Reading Terminal är minst lika viktig.
I starkt segregerade samhällen ställs nog förr eller senare frågan: var ska vi lära oss att umgås socialt med dem som inte är som vi, de andra? I vårt och flera andra länder har svaret på frågan ofta varit att det är i skolan som individer från olika hemförhållanden, klasser, etniska grupper och så vidare ska blandas.
I Sverige väcktes frågan redan i 1918 års skolkommission i och med att man ansåg att en för alla gemensam skola skulle ge bidrag till nationell samhörighet, och i läroplaner från 1960-talet och framöver talas det om ett slags samhällsgemensamma, grundläggande värden som skolan ska lära eleverna. I diskussionen om den segregation som friskolor bidrar till finns ofta den nämnda frågan med som ett slags konkret kritik av friskolor.
Elijah Anderson formulerar en liknande politisk utopi om att människor behöver lära sig socialt samspel över gränser mellan svart och vit och olika sociala klasser, men det är inte skolan som pekas ut som det redskap som ska realisera utopin utan snarare den kosmopolitiska anda som kan infinna sig på vissa offentliga platser. Han skriver att det fredliga sociala samspel som utvecklas under kosmopolitiska baldakiner som Reading Terminal Market, inte endast ska ses som ett slags time out från det vanliga livet, utan som en modell för hur socialt samspel skulle kunna utvecklas också på andra platser, hur inkluderande och hänsynsfulla sociala relationer skulle kunna vara: ”Det vi lär under den kosmopolitiska baldakinen kan tas med hem till bostadsområden överallt i staden.”
I två färska sociologiska studier från University of Chicago som publicerats i tidskriften Symbolic Interaction 2012 respektive 2013 projiceras också frågan om social, ekonomisk och etnisk segregation på offentliga platser, eller kanske snarare halvoffentliga platser eftersom det rör sig om kollektivtrafik där tillträdet inte är helt oreglerat. De två forskarna har liksom Elijah Anderson använt deltagande observation som metod och ställer liknande frågor om hur och under vilka omständigheter människor med olika hudfärg möts i kollektivtrafiken, närmare bestämt på L-train (L står för elevated därför att tåget går på spår ovanför markplanet) i USA:s mest segregerade stad Chicago. De visar att tågen inte är kosmopolitiska, utan snarare etnocentriska, platser genom att hudfärgssegregation kvarstår, men deras tolkningar av detta förhållande skiljer sig åt.
I artikeln ”Race and interactions on public transportation: Social cohesion and the production of common norms and a collective black identity” intresserar sig Danielle T Raudenbush för social sammanhållning och svart identitet i relation till hudfärgskodad social interaktion i kollektivtrafiken. Utgångspunkten är andra forskares enkätundersökningar som visat att den sociala sammanhållningen är större bland vita i välbärgade bostadsområden än bland svarta i fattiga områden.
Raudenbush använder en helt annan metod genom att hon studerar i vilken mån social sammanhållning uppvisas i faktisk social interaktion på två olika L-trainlinjer, den gröna linjen där majoriteten av passagerarna är svarta och den röda linjen där majoriteten består av vita. Hon undersöker således social interaktion mellan svarta på den ena linjen och vita på den andra och på vilket sätt social sammanhållning kommer till uttryck.
I stark sammanfattning visar Raudenbush att stämningen på den gröna linjen (mest svarta resenärer) är mer kollektiv, inkluderande och stundtals hjälpsam än vad den är på den röda linjen. Detta är i sig mycket spännande resultat som författaren tyvärr drar alltför långtgående politiska slutsatser av. Hennes konklusion har liksom Andersons utopiska drag, men där den senare beskriver ett slags gemensam anda som överskrider bland annat hudfärgsgränser ser Raudenbush den segregerade kollektivtrafiken som en plats för politisk organisering av afrikanamerikaner som kollektiv, och en plats där det kommuniceras gemensamma upplevelser, normer och svart identitet. Om Andersons utopi mer har drag av skola, tycks Raudenbush mer hämta sin inspiration från industriarbetsplatser med ett stort underordnat kollektiv som utvecklar gemensamma erfarenheter och sammansvetsas i kamp.
Eva Swyngedouw har också gjort deltagande observationer på Chicagos L-train men endast på den röda linjen (där passagerarna i större utsträckning är vita) och de resultat hon presenterar i artikeln ”The segregation of social interactions in the red line L-train in Chicago” är inte det minsta utopiska: människor förefaller undvika olikhet och mest interagera med andra som liknar dem själva och bor i samma bostadsområde. De verkar inte utveckla kosmopolitisk social samspelsförmåga, utan lär sig snarare att undvika olikhet. Den hudfärgsbaserade segregationen i kollektivtrafiken som var så starkt symboliskt laddad i den amerikanska medborgarrättskampen, inte minst sedan Rosa Parks trotsade segregationen på en buss 1955, förbjöds de jure 1964 men existerar således i praktiken fortfarande genom individers egna val, om vi får tro Swyngedouw. Detta är liksom Raudenbushs resultat säkert sant, givet respektive sammanhang, men man vill hoppas att Elijah Andersons hoppfulla forskningsresultat om kosmopolitisk blandning och respektfull samvaro också äger sin giltighet.
