Den bortkastade tiden

I dag är det hundra år sedan första bandet av litteraturhistoriens största societetsreportage kom ut. Det är en djupgående studie i svartsjuka och småaktighet, där varken den berättande huvudpersonen eller någon annan i det rika persongalleriet kommer undan.

Berättaren är kändiskåt och föraktfullt nedgörande på samma gång, som en Alex Schulman på morfin, och hans språk är affekterat, hans känslobeskrivningar överspända och dialogerna oändliga och absurt ovidkommande. Därtill är hans textmassa överlång, ojämn, illa strukturerad och oformlig. Som många av vår tids kämpande författare fick också denne bekosta publikationen av första bandet själv; Gallimards lektör, en viss André Gide, tyckte att romanen var alltför snobbig och amatörmässig och avrådde från publicering.

Trots detta har Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” en ohotad plats i vår västerländska kanon. Är man bara någorlunda litteraturintresserad vet man att han räknas till modernismens mest inflytelserika författare.

Man vet också att hans oerhört omfångsrika roman tar avstamp i det tillfälle då berättaren doppar en madeleinekaka i en kopp lindblomste och därmed får ett utsnitt ur det förflutna uppspelat för sig med en detaljrikedom som gör att han förstår ett och annat om förhållandet mellan nu och då. Därför tror vi oss även känna till romanens huvudteman: tiden, minnet, skrivandet. En litteraturälskare som idag tar sig an verket gör det ofrånkomligen med vissa och höga förväntningar; ödmjukt och uppmärksamt börjar hon läsningen.

Problemet är att den allmänna kunskapen om verket verkar vila på hörsägen. Under de två år som vi sysselsatt oss med ”På spaning...” har vi försökt diskutera den här komplexa romanen med vår litteraturvana omgivning, men häpnadsväckande ofta märkt att folk inte läst den. Samtalspartners saknas även bland dem man verkligen haft goda skäl att hoppas på: doktorander i franska varken förväntas eller uppmuntras ta sig igenom hela texten. En docent i franskspråkig litteratur, som under många år använt Swanns värld i sin undervisning, berättade nyligen, utan omsvep, att hon aldrig kommit förbi första bandet. Är det symptomatiskt för Prousts ställning idag att docenten inte bara är okunnig om det verk hon undervisar om, utan även att hon inte, med tanke på sin ställning på ett svenskt universitet, ser det som ett problem? Om personer som sysslar med Proust professionellt inte har läst ”På spaning...”, varför ska då allmänheten göra det?

Liksom texten hela tiden flyttar förväntningarna till något annat än det stycke man just har framför sig är huvudpersonen märkligt diffus. Han kan försvinna som romanfigur under flera hundra sidor, men påstås hela tiden delta i sociala sammanhang. Men är inte detta bara ett sätt att lappa ihop ett verk som inte håller samman, som inte är genomkomponerat? Tvärtom tycks upphovsmannen ha suttit med en mängd disparata texter, med olika avsändare – och utan grepp om sitt hantverk. Det är dessutom omöjligt att helt särskilja den biografiske Marcel Proust från romanens berättare och från dess huvudperson. Det enorma minnesprojektet hade varit meningslöst om det rörde sig om pur fiktion; då funnes det inte längre någon anledning för berättaren att så ofta resonera kring sin egen minnesprocess och dess minutiöst redogjorda resultat.

”På spaning...” kan med goda skäl behäftas med den idag populära termen autofiktion, även om Proust gör sitt bästa för att sopa undan spåren efter sin biografiska existens. Som en av genrens pionjärer må det vara författaren förlåtet att han är valhänt i behandlingen av textens olika nivåer. Men har verkets alla devota kommentatorer helt tappat sin kritiska blick? Eller har de svalt myten som verket bygger om sig själv? För detta är ett av romanens huvudteman: att tala om den stora konsten.

En tendens hos berättaren är att ständigt se världen inte för vad den är, utan för vad den liknar. Han klarar inte av att närma sig det han har framför sig utan måste lägga ett avstånd mellan sig själv och tingen och referera till något annat för att förstå verkligheten runt omkring – och detta andra är allt som oftast Konsten. På samma vis tycks romanen omgiven av en ogenomtränglig lyster.

Bokens faktiska innehåll överraskar därför. Den kallas ”den stora romanen om tiden”, men svartsjuka och kontrollbehov är det dominerande temat, tillsammans med en mossig adels- och societetsvurm. Berättarens maniska svartsjuka, det vill säga hans föreställning om otrohet, omöjliggör ett genuint möte med kärleksföremålet Albertine. Och personer av rätt familj – ju äldre anor desto finare – har ett ojämförligt värde. Den uppmärksamhet de ges påminner om en bloggande tonårings upptagenhet med minsta detalj i sina idolers liv. Berättarens främsta strävan är att få komma nära dem, snarare än sig själv. I längden blir det tomt och trist.

Men det handlar också om tid och minne. Av alla romanens hyllade avsnitt torde inget ha högre anseende än dess avslutning, då allt knyts ihop, då berättaren beskriver det rus av hågkomster som får honom att till sist sätta sig med pennan och inleda skrivandet. Det är också här, på de avslutande tvåhundra sidorna, som Prousts teori om tid och minne utvecklas och madeleinekakans verksamma ingredienser förklaras.

För att förstå vikten av ”madeleinekake-effekten” måste man börja i andra änden: det falska minnet. Författaren gör en analogi mellan 1800-talets realistiska roman och de minnen var och en presenterar, för sig själva och andra. Dessa är tillrättalagda och felaktiga och fångar inte ögonblickets sanning. Mot dem ställs det ofrivilliga minnet som ”På spaning...” påstås bygga på, och som återger förflutna tider och platser oförvanskat. Den självtvivlande författaraspiranten har skjutit upp arbetet i 3300 sidor, hela sitt liv, när en serie benådade erinringar av detta slag får honom att förlora alla tvivel på sig själv och litteraturen. De är försvunna som genom ett trollslag:

Var det bara ett ögonblick ur det förflutna? Kanske något mycket mer, gemensamt såväl för det svunna som för nuet och mycket mer väsentligt för bådadera. [...] genom denna fint hade mitt väsen i ett blixtlikt ögonblick kunnat utvinna, isolera och kvarhålla något som det aldrig får grepp om: ett litet mått ren och oblandad tid. (7:206)

Berättaren lämnar inga högstämda ord i fred för att få läsaren att förstå det oskattbara värdet av det ofrivilliga minnet. Han kommer i kontakt med ”tingens innersta väsen” och befinner sig ”utanför tiden”. I synnerhet det sista är en oprecis och missledande beskrivning av vad som sker när en person upplever två skilda tidpunkter samtidigt. Erfarenheten är stark och märklig, de flesta har haft den i någon form, men snarare än ”utanför” tiden går upplevelsen inte att förstå på annat sätt än innanför densamma, och snarare än ”evighet”, som författaren laborerar med, finns samtidighet och en förhöjd känsla av tid som flytt och flyr, då man i ett ögonblick tangerar två olika identiteter, två olika åldrar, i ens eget livs kontinuum. Tiden är inte oblandad utan blandad. Om inte upplevelsen är förmäld med inlevelse i just de båda tidpunkter som förenas vore den meningslös. Dessa saker är givetvis svårt att hantera med god precision, men berättaren är ogenomtänkt och tar i alltför kraftigt.

Kanske kommer huvudpersonen verkligen ihåg den exakta färgen på himlen en särskild dag tjugo år tidigare, men då är han en udda begåvning med fotografiskt minne. I sig är det inget problem – det gör bara att fenomenet inte är allmängiltigt. Mer problematiskt är den strikta åtskillnad som görs mellan de två typerna av minne. Det ena är fattigt och falskt medan det andra är ”äkta”, av fullkomligt annorlunda kvalitet. På vilka grunder kallas denna andra typ för ”den enda sanna”? Falskheten i det ena gör inte det andra sant.

Men just det godtyckliga och oundvikliga i hur själva förnimmelsen uppstått utgjorde en garanti för äktheten i det förflutna ögonblick den väckte till liv och de bilder den framkallade... (7:214)

Om man vill skingra mystiken runt berättarens överjordiska erfaringar, denna ”himmelska föda”, kan man titta på de aktuella minnesbilderna. Enligt verkets logik är utfallet nämligen berättelsen om hans liv och dess miljöskildringar. Ett exempel är festligheten hos x som upptar hundra sidor. Det är en relativt realistisk och detaljrik beskrivning av en flott middagsbjudning helt utan dramatik eller särskilt djupsinne. Det är bedövande tråkigt men modigt att kräva att en läsare ska lägga tid på. Partyt hos y tar fler sidor i anspråk men övertrumfas av de ändlösa spekulationerna om Albertines böjelser. Detta är de friska och äkta minnesbilderna. Det är inget särskilt med dem.

Till sist: ”På spaning efter den tid som flytt” har sina vackra stunder. Men diskrepansen mellan det som skrivs om den och själva verket är skriande. Prousts föråldrade banaliteter tas för intellektuella små underverk jämfört med samtida banaliteter som är just banaliteter.

Atmosfären som omger Proust och ”På spaning efter den tid som flytt” är respektfull in till förnekelse. Proust anses vara motsatsen till ett nutida ytlighetsfixerat tomt babblande; han är kuren, ordmagikern, friskheten, filosofen. ”Europas sista stora författare”, klämmer någon i med. Ingenstans erkänns bokens främsta kännetecken: sövande longörer av evigt pladdrande om och av dumma människor, och det bloggartade skvallret om dem. Proust påstår sig inte vara kejsare, men hovet runt verket håller upp en textväv med många uppenbara brister och exklamerar: Utsökt! Inte ett ord kan tas bort! Varje rad är noga övervägd!

Inte ens dess kärna håller för en kritisk granskning. Men ryktbarheten i kombination med längden gör ”På spaning..” till ett självspelande piano, en ointaglig fästning. Att ifrågasätta dess storhet är av nödvändighet förenat med att det egna omdömets trovärdighet minskar.

Då man läser om tillkomstsituationen för verkets andra hälft, om den maniske författaren som isolerade sig och skrev och skrev, jagad av dödlig sjuklighet och som inte gavs möjlighet att redigera den enorma textmassan, faller mycket på plats. Det är därför texten är full av skönhetsfläckar, upprepningar och inkonsekvenser som inte rimligen kan vara avsiktliga.

”På spaning efter den tid som flytt” är ett grandiost haveri.