Ta av dig skorna, medge att det känns skönt!
För en vecka sedan invigdes den nya strandpromenaden i Helsingborg. Lars-Eric Jönsson recenserar den nya skapelsen — ett offentligt rum med många besökare i dessa strålande försommardagar.
KULTUR.
Helsingborg växer. Jag promenerar på den senaste landvinningen, Gröningens nya trädäck som sträcker sig mellan Kallis i norr och Norra hamnen i söder. Vi är faktiskt ganska få som är ute denna nationaldags förmiddag. Men så överraskas vi också av en kort regnskur som kyler den kvava luften och den redan varma, röda asfalten.
I upplevelsen ligger inte bara promenaden vid havet utan också närvaron av andra människor som åker skateboard eller inlines, spelar boule eller basket, leker och gungar, solar och badar, håller varandra i handen eller bara går fram och tillbaka utmed vattnet.
När jag var liten var Gröningen en plats på ungefär nuvarande Stadsteaterns tomt. Det som nu kallas Gröningen var en rangerbangård. Man kunde då liksom nu gå utmed kustremsan, fast då hela vägen ut till Parapeten. Man passerade en rad verksamheter. Järnvägen och hamnen var ganska stökiga platser som hörde industrisamhället till.
Nya Gröningen är ett offentligt rum ägnat fritiden. Den arbetande människan lyser med sin frånvaro. Järnvägsmännens brygga finns inte längre utan är ersatt med tre nya broar ut i vattnet. Namnet finns kvar som ett rop från det förflutna, liksom en överväxt betongbrygga som pekar snett sydväst ut i sundet strax söder om Kallis..
Gröningen är verkligen ny och tilltalande. Den röda promenaden, det gröna gräset och det bruna däcket bildar en klassisk strandpromenad. Det röda är en aorta för långsam rörelse. Gräsmattan kan förstås användas till vad som helst. Här löper dessutom en upptrampad stig, som ett slags spontant motstånd mot en eventuellt alltför regisserad miljö.
Däcket är plats för lathet och vila. De fastskruvade solstolarnas svängda profil motsvarar och väntar på den vilande kroppens anatomi. De öppna omklädningsrummen är i sin slingrande form till och med inbjudande även om jag personligen föredrar badbryggornas yttre betongfundament när jag byter om för ett provdopp. Frågan är hur möblerna kommer att stå emot vandalism och allmän nedbrytning. Skyltarna om att grillning på soldäcket är förbjuden är illavarslande, liksom det mikroklotter några av stolarna redan har blivit utsatta för.
De danska landskapsarkitekterna Kathrine Brandt och Rasmus Dragenberg har onekligen skickligt utnyttjat kustremsans möjligheter. Men hur enhetlig måste strandpromenaden vara. Måste hela sträckan, från Norra hamnen till Vikingstrand, se likadan ut? Måste varje kiosk och småhus var klätt med horisontell gles panel? Roddklubbens gamla svartmålade byggnader känns redan som en frisk fläkt.
Den röda asfalten är stark nog som sammanbindning. Fria bad har redan sin identitet med de låga, utsträckta funkisbyggnaderna och långa betongbryggorna. Och Pålsjöbaden är en plats i sig själv.
Nya Gröningen är ett steg i en process som inleddes i det sena 1800-talets Helsingborg. Stadens industrier förlades av olika orsaker huvudsakligen till dess södra delar medan dess norra bestämdes av gränsen till Pålsjö och Öresund. Även om industristaden Helsingborg knappast är ett överspelat kapitel renodlas denna uppdelning i norr och söder med den nya Gröningen. Här har sedan ett par år skapats ett av stadens viktigaste offentliga vardagsrum, åtminstone på sommarhalvåret, samtidigt som industrisamhället håller på att släppa taget om Helsingborgs centrum och norra delar.
Det är en viktig poäng. Fungerande offentliga rum manar till försiktighet när de ska förändras. Bejakar en konferensanläggning på Färjestationens tomt och ett spa istället för Kallis den offentliga tillgängligheten till staden, sundet och promenaden? Det är så vitt jag förstår en av grundfrågorna för den fortsatta omdaningen av denna del av Helsingborg. Och då bortser jag för en stund från den kärlek och omsorg som jag tror att många helsingborgare känner för Ångfärjestationen och Kallis.
