Advanced

Medverkansansvar - en studie

Ahmedova, Cuneyt (2001)
Department of Law
Abstract
Det som från början fick mig intresserad av detta ämne var nyfikenhet om det verkligen var så att domstolarna börjat dela ut kollektiv bestraffning. Jag var också intresserad av att se vad medverkansansvarsbestämmelsen gick ut på och hur den var tänkta att tillämpas. Lite längre in i arbetets gång blev jag också intresserad av om huruvida domstolarna blivit så påverkade av Lindome-fallet att de började tillämpa kollektiv bestraffning utan något lagstöd alls. Till viss del blev jag också nyfiken på om Lindome-fallet verkligen är så annorlunda att den stora uppståndelsen den fick var berättigad. För att börja med Lindome-fallet så tycker jag inte att domslutet är så annorlunda att det är värt all den uppståndelsen som den fick. Som jag... (More)
Det som från början fick mig intresserad av detta ämne var nyfikenhet om det verkligen var så att domstolarna börjat dela ut kollektiv bestraffning. Jag var också intresserad av att se vad medverkansansvarsbestämmelsen gick ut på och hur den var tänkta att tillämpas. Lite längre in i arbetets gång blev jag också intresserad av om huruvida domstolarna blivit så påverkade av Lindome-fallet att de började tillämpa kollektiv bestraffning utan något lagstöd alls. Till viss del blev jag också nyfiken på om Lindome-fallet verkligen är så annorlunda att den stora uppståndelsen den fick var berättigad. För att börja med Lindome-fallet så tycker jag inte att domslutet är så annorlunda att det är värt all den uppståndelsen som den fick. Som jag tidigare sagt är det olyckligt att ett mord förblir ostraffat men inte mer olyckligt än de fall med en gärningsman som inte kan dömas. Man kan kanske påstå att skillnaden här är att endera av två män måste vara skyldig men det finns antagligen fall där åklagaren och polisen är helt övertygade om att en person med säkerhet är skyldig men att detta inte går att bevisa. Jag kan inte nämna något fall men är ganska säker på att det finns sådana. Det är alltså, enligt mig, inte medverkansbestämmelsens fel att domslutet blev sådant som det blev. Det har ju också funnits liknande fall med liknande domslut, som NJA 1986 s. 802, innan Lindome-fallet. Jag undrar om det fallet fick lika stor uppmärksamhet och blev lika omskrivet men tvivlar på det. Man kan ju undra varför för jag tror inte, eller anser själv inte, att det faktum att en person blev dömd för medhjälp till misshandel och medhjälp till vållande till annans död gör det här domslutet mindre olyckligt än det andra. Även här måste ju endera av två personer vara mördaren. Vad är det då som är skillnaden, varför blev det ena mer omskrivet än det andra? Som jag tidigare sagt tror jag att detta beror på att redaktörerna vet vilka rubriker som kommer att sälja tidningen. Detta är inte menat som någon kritik mot tidningarna, de är ju affärsrörelser och måste vara vinstbärande. Det är juristerna som ibland uttalar sig utan att tänka på att allmänhetens tro på rättsväsendet lider skada som jag är kritisk mot. Istället för att försöka påverka allmänheten och därigenom försöka få rätten på sin sida vore det bättre om de försökte påverka domarna. Samma uppmärksamhet som Lindome hade fick Malexander-målet. Även i det här fallet finns det sedan innan liknande domslut, som NJA 1980 s. 606, men i Malexander-målet är omständigheterna sådana att det antagligen är förståeligt att det får så stor uppmärksamhet. Det intressanta är att medan det efter Lindome-fallet protesterades att ingen blev dömd så gick efter Malexander-målet jurister ut och talade om fara för rättssäkerheten eftersom de tilltalade bestraffades kollektivt och att det snart skulle räcka med att man befinner sig på platsen för att bli dömd. Av kollektiv bestraffning förstår jag att alla döms helt och hållet endast för att de befunnit sig på platsen där ett brott begåtts, utan att andra omständigheter och frågan om personligt ansvar läggs till grund för beslutet. I Malexander-målet tas ju omständigheterna runt händelsen i beaktande och det prövas om de har uppsåt. Om någon, knappast troligt med tanke på omständigheterna, hade befunnit sig på platsen bara som oskyldig åskådare tror jag inte att han hade kunnat bli dömd bara för detta. Det hade inte gått att döma en åskådare med den reglering vi har men utgången för de tre tilltalade har stöd i förarbetena och praxis så det är inte ett så förvånande domslut som det kunde verka på artiklarna i media. Allt som allt tycker jag att medverkansansvarsbestämmelsen vi har nu är acceptabla, inte perfekta kanske men ganska bra. Om de skall ändras tycker jag att förändringarna borde vara sådana att de flesta remissinstanser borde vara nöjda med de flesta ändringsförslagen och inte som vad gäller SOU 1996:185. I och för sig verkar alla instanser vara överens om att ändringar behövs men de är inte lika överens om vilka dessa borde vara. Jag tror inte att det går att lagstifta en ofelbar medverkansansvarsbestämmelse eftersom den inte är som de enskilda straffbuden där lagstiftaren kan slå fast någonting exakt. Medverkansregleringen måste vara lite flytande och komplettera de enskilda straffbuden och lagstiftaren har två möjligheter: att tillåta en viss frihet åt rättstillämparen och tillåta en viss grad av tänjande av reglerna eller införa en reglering som inte tillåter någon frihet och bortse ifrån att vissa straffvärda handlingar går fria eftersom de inte hamnar inom ramarna för regleringen. Jag har redan sagt att jag tycker att systemet med frihet är bättre. Oavsett vilken av dessa två regleringar lagstiftaren väljer verkar det inte som om fall liknande Lindome där två personer skyller på varandra och den tekniska bevisningen inte ger någon ledning om vem som är gärningsman går att lösa. Det verkar som om riktig kollektiv bestraffning eller felony-murder regel kan lösa detta problem. Trots att det ibland kan komma domslut som inte riktigt går att förstå, såsom NJA 1992 s. 474, så är inte detta heller anledning till att ändra reglerna. Jag anser att många frågetecken skulle skingras om domarna skrev sina domslut klarare och motiverade dem bättre. Vad jag alltså anser är att det främst är medias uppmärksamhet och den syn på bestämmelsen som ges där som återspeglar sig i allmänhetens uppfattning om bestämmelsen. Om media hela tiden gav en positiv bild av den skulle allmänhetens också vara positiv tror jag, men om den utmålas som tvivelaktig och orättvis så kommer synen på den att vara sådan också. Som en slutsats vill jag säga att allt inte är som det verkar vara i media och att kollektiv bestraffning inte tillämpas och antagligen aldrig kommer att tillämpas i Sverige. Medverkansansvarsbestämmelsen är acceptabel men det skulle vara bra om man kunde få domarna att motivera och skriva sina domslut bättre. Massmedia kan man inte göra något åt. De kan vinkla sina artiklar som de vill men detta får man acceptera eftersom det lika gärna kan vara positivt som negativt. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Ahmedova, Cuneyt
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Straffrätt
language
Swedish
id
1555536
date added to LUP
2010-03-08 15:55:15
date last changed
2010-03-08 15:55:15
@misc{1555536,
  abstract     = {Det som från början fick mig intresserad av detta ämne var nyfikenhet om det verkligen var så att domstolarna börjat dela ut kollektiv bestraffning. Jag var också intresserad av att se vad medverkansansvarsbestämmelsen gick ut på och hur den var tänkta att tillämpas. Lite längre in i arbetets gång blev jag också intresserad av om huruvida domstolarna blivit så påverkade av Lindome-fallet att de började tillämpa kollektiv bestraffning utan något lagstöd alls. Till viss del blev jag också nyfiken på om Lindome-fallet verkligen är så annorlunda att den stora uppståndelsen den fick var berättigad. För att börja med Lindome-fallet så tycker jag inte att domslutet är så annorlunda att det är värt all den uppståndelsen som den fick. Som jag tidigare sagt är det olyckligt att ett mord förblir ostraffat men inte mer olyckligt än de fall med en gärningsman som inte kan dömas. Man kan kanske påstå att skillnaden här är att endera av två män måste vara skyldig men det finns antagligen fall där åklagaren och polisen är helt övertygade om att en person med säkerhet är skyldig men att detta inte går att bevisa. Jag kan inte nämna något fall men är ganska säker på att det finns sådana. Det är alltså, enligt mig, inte medverkansbestämmelsens fel att domslutet blev sådant som det blev. Det har ju också funnits liknande fall med liknande domslut, som NJA 1986 s. 802, innan Lindome-fallet. Jag undrar om det fallet fick lika stor uppmärksamhet och blev lika omskrivet men tvivlar på det. Man kan ju undra varför för jag tror inte, eller anser själv inte, att det faktum att en person blev dömd för medhjälp till misshandel och medhjälp till vållande till annans död gör det här domslutet mindre olyckligt än det andra. Även här måste ju endera av två personer vara mördaren. Vad är det då som är skillnaden, varför blev det ena mer omskrivet än det andra? Som jag tidigare sagt tror jag att detta beror på att redaktörerna vet vilka rubriker som kommer att sälja tidningen. Detta är inte menat som någon kritik mot tidningarna, de är ju affärsrörelser och måste vara vinstbärande. Det är juristerna som ibland uttalar sig utan att tänka på att allmänhetens tro på rättsväsendet lider skada som jag är kritisk mot. Istället för att försöka påverka allmänheten och därigenom försöka få rätten på sin sida vore det bättre om de försökte påverka domarna. Samma uppmärksamhet som Lindome hade fick Malexander-målet. Även i det här fallet finns det sedan innan liknande domslut, som NJA 1980 s. 606, men i Malexander-målet är omständigheterna sådana att det antagligen är förståeligt att det får så stor uppmärksamhet. Det intressanta är att medan det efter Lindome-fallet protesterades att ingen blev dömd så gick efter Malexander-målet jurister ut och talade om fara för rättssäkerheten eftersom de tilltalade bestraffades kollektivt och att det snart skulle räcka med att man befinner sig på platsen för att bli dömd. Av kollektiv bestraffning förstår jag att alla döms helt och hållet endast för att de befunnit sig på platsen där ett brott begåtts, utan att andra omständigheter och frågan om personligt ansvar läggs till grund för beslutet. I Malexander-målet tas ju omständigheterna runt händelsen i beaktande och det prövas om de har uppsåt. Om någon, knappast troligt med tanke på omständigheterna, hade befunnit sig på platsen bara som oskyldig åskådare tror jag inte att han hade kunnat bli dömd bara för detta. Det hade inte gått att döma en åskådare med den reglering vi har men utgången för de tre tilltalade har stöd i förarbetena och praxis så det är inte ett så förvånande domslut som det kunde verka på artiklarna i media. Allt som allt tycker jag att medverkansansvarsbestämmelsen vi har nu är acceptabla, inte perfekta kanske men ganska bra. Om de skall ändras tycker jag att förändringarna borde vara sådana att de flesta remissinstanser borde vara nöjda med de flesta ändringsförslagen och inte som vad gäller SOU 1996:185. I och för sig verkar alla instanser vara överens om att ändringar behövs men de är inte lika överens om vilka dessa borde vara. Jag tror inte att det går att lagstifta en ofelbar medverkansansvarsbestämmelse eftersom den inte är som de enskilda straffbuden där lagstiftaren kan slå fast någonting exakt. Medverkansregleringen måste vara lite flytande och komplettera de enskilda straffbuden och lagstiftaren har två möjligheter: att tillåta en viss frihet åt rättstillämparen och tillåta en viss grad av tänjande av reglerna eller införa en reglering som inte tillåter någon frihet och bortse ifrån att vissa straffvärda handlingar går fria eftersom de inte hamnar inom ramarna för regleringen. Jag har redan sagt att jag tycker att systemet med frihet är bättre. Oavsett vilken av dessa två regleringar lagstiftaren väljer verkar det inte som om fall liknande Lindome där två personer skyller på varandra och den tekniska bevisningen inte ger någon ledning om vem som är gärningsman går att lösa. Det verkar som om riktig kollektiv bestraffning eller felony-murder regel kan lösa detta problem. Trots att det ibland kan komma domslut som inte riktigt går att förstå, såsom NJA 1992 s. 474, så är inte detta heller anledning till att ändra reglerna. Jag anser att många frågetecken skulle skingras om domarna skrev sina domslut klarare och motiverade dem bättre. Vad jag alltså anser är att det främst är medias uppmärksamhet och den syn på bestämmelsen som ges där som återspeglar sig i allmänhetens uppfattning om bestämmelsen. Om media hela tiden gav en positiv bild av den skulle allmänhetens också vara positiv tror jag, men om den utmålas som tvivelaktig och orättvis så kommer synen på den att vara sådan också. Som en slutsats vill jag säga att allt inte är som det verkar vara i media och att kollektiv bestraffning inte tillämpas och antagligen aldrig kommer att tillämpas i Sverige. Medverkansansvarsbestämmelsen är acceptabel men det skulle vara bra om man kunde få domarna att motivera och skriva sina domslut bättre. Massmedia kan man inte göra något åt. De kan vinkla sina artiklar som de vill men detta får man acceptera eftersom det lika gärna kan vara positivt som negativt.},
  author       = {Ahmedova, Cuneyt},
  keyword      = {Straffrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Medverkansansvar - en studie},
  year         = {2001},
}