Advanced

Uppsåt - En komparativ studie av uppsåtsformerna i svensk och dansk rätt, särskilt om den nedre gränsen för uppsåt.

Bergdahl, Markus (2001)
Department of Law
Abstract
Arbetet behandlar uppsåtsbegreppet i svensk och dansk rätt. Arbetet fokuserar särskilt på den nedre gränsen för uppsåt i svensk och dansk rätt. Uppsåt kan sägas innebära att någon gör en kriminaliserad gärning med vett och vilja. Domstolar, juridiska praktiker och teoretiker behöver dock ha ett mer preciserat uppsåtsbegrepp. I svensk rätt skiljer man på direkt, indirekt och eventuellt uppsåt, där direkt uppsåt är den högsta formen av uppsåt. Direkt uppsåt innebär att gärningsmannen handlar med avsikt att framkalla en viss följd, t.ex. en människas död. Indirekt uppsåt tar sikte på de fall där gärningsmannen ser följden som en nödvändig bieffekt av huvudgärningen. Det eventuella uppsåtet innebär att gärningsmannen döms för uppsåtligt brott... (More)
Arbetet behandlar uppsåtsbegreppet i svensk och dansk rätt. Arbetet fokuserar särskilt på den nedre gränsen för uppsåt i svensk och dansk rätt. Uppsåt kan sägas innebära att någon gör en kriminaliserad gärning med vett och vilja. Domstolar, juridiska praktiker och teoretiker behöver dock ha ett mer preciserat uppsåtsbegrepp. I svensk rätt skiljer man på direkt, indirekt och eventuellt uppsåt, där direkt uppsåt är den högsta formen av uppsåt. Direkt uppsåt innebär att gärningsmannen handlar med avsikt att framkalla en viss följd, t.ex. en människas död. Indirekt uppsåt tar sikte på de fall där gärningsmannen ser följden som en nödvändig bieffekt av huvudgärningen. Det eventuella uppsåtet innebär att gärningsmannen döms för uppsåtligt brott om han, för det första, insett att en viss följd kan inträffa och, för det andra, att det kan hållas för visst att han inte skulle avhållit sig från att utföra gärningen även om han vetat om följden (hypotetiska provet). Gärningsmannen döms här på ett antagande om hur han skulle agerat om han vetat om en viss omständighet. Det eventuella uppsåtet vann definitivt inträde i svensk rätt genom rättsfallet NJA 1959 s.63 och utgör än idag den nedre gränsen för uppsåt. På senare år har uppsåtsbegreppet modifierats så att om domstolen kan konstatera att om gärningsmannen insett att en viss följd kan inträffa och det kan hållas för visst att han likväl skulle företagit gärningen fastän han vetat om följden eller om han varit likgiltig inför följden så anses han ha begått uppsåtligt brott. Det eventuella uppsåtet kan sägas grundas på en viljeteori. Den onda viljan, som konstateras genom det hypotetiska provet, skall straffas. I dansk rätt skiljer man istället på hensigt, sandsynlighedsforsæt och dolus eventualis. Hensigt kan sägas motsvara vad som ovan betecknats som direkt och indirekt uppsåt. Sandsynlighetsforsæt, eller sannolikhetsuppsåt som det betecknas i svensk rätt, innebär att gärningsmannen har uppsåt om det kan konstateras att gärningsmannen höll det som övervägande sannolikt att hans handlande skulle leda till en viss följd. Sannolikhetsuppsåtet kan sägas grunda på en insiktsteori. Gärningsmannen har insett att en viss följd kan inträffa till följd av hans handlande och likväl begår han gärningen. Detta beteende är straffvärt. I dansk rätt skiljer man på två former av dolus eventualis, hypotetisk forsæt och positiv indvilligelse. Hypotetisk forsæt kan sägas motsvaras av det eventuella uppsåtet enligt svensk rätt medan positiv indvilligelse motsvaras av det s.k. faktiska eventuella uppsåtet. Detta innebär att domstolen skall undersöka om gärningsmannen har insett följden som en möjlighet av sitt handlande och skall dömas för uppsåtlig gärning om han, när han insåg risken eller misstänkte att följden skulle inträffa, psykologiskt accepterat att följden blir resultatet av gärningen. Denna uppsåtsform används inte i svensk rätt. Dolus eventualis är troligen på väg bort från dansk rätt. Höjesteret har uttalat att uppsåtsformen visserligen fortfarande utgör en beståndsdel av dansk rätt men den skall dock användas med försiktighet. Den slutsats författaren har dragit i uppsatsen är att sannolikhetsuppsåtet i första hand används som nedre gräns för uppsåt i dansk rätt samt att positiv indvilligelse har en starkare ställning i dansk rätt än hypotetisk forsæt. Skillnaderna mellan svensk och dansk rätt framträder således framför allt vid den nedre gränsen för uppsåt. Domstolens prövning i Sverige går först ut på att utröna om den tilltalade insett att en viss följd skulle kunna inträffa som en följd av hans handling. Därefter ställer domstolen sig frågan - skulle han ha handlat på samma sätt även om han vetat om resultatet av sin handling? Denna prövning görs således i två steg. I dansk rätt är det enbart en prövning med ett steg - kan domstolen hålla det för visst att gärningsmannen vid gärningstillfället med övervägande sannolikhet insåg att hans gärning skulle leda till en viss följd? Båda uppsåtsformerna har vuxit fram genom en växelverkan mellan doktrin och praxis och är inte lagstadgade. Det eventuella uppsåtet är utsatt för stark kritik. I doktrin menas det att det är märkligt att en tilltalad kan dömas för ett uppsåtligt brott, inte på grund av vad som faktiskt hänt, utan på ett antagande om hur den tilltalade agerat i en situation som faktiskt inte förelåg (t.ex. vid försöksbrott). Vidare menas det att uppsåtsformen ger ett utrymme för karaktärsbedömning, något som kan drabba återfallsförbrytare hårdare. Vid en prövning av det hypotetiska provet förskjuts tyngdpunkten till att avse, inte skulden vid tidpunkten för gärningens företagande utan, gärningsmannens personliga egenskaper och om han tidigare gjort sig skyldig till brott. Det menas också att det skulle vara kränkande för den tilltalade att dömas för uppsåtligt brott med hänvisning i domen till hans karaktär. Uppsåtsbegreppet är också svårförståeligt, både för jurister och praktiker, enligt kritikerna. Sannolikhetsuppsåtet är mer uppskattat även om detta också har sina brister. En vanlig invändning är att området för uppsåtligt handlande blir för stort&semic m.a.o. anses det att det är för lätt att uppfylla kravet på uppsåtligt handlande. Vidare anses det att det är förenat med svårigheter att bedöma en viss sannolikhet. Sannolikhet är något opersonligt och människor sällan föreställer sig sannolikheten för en viss följd skall inträffa eller att en omständighet föreligger, när människan företar sig något. Författaren förordar inte någon av uppsåtsformerna och är också kritisk till de båda uppsåtsformerna, särskilt det eventuella uppsåtet som används i svensk rätt. Författaren kritiserar också dolus eventualis enligt dansk rätt och särskilt där positiv indvilligelse. Författaren förespråkar en lösning som, precis som sannolikhetsuppsåtet, bygger på en bedömning av gärningsmannens insikt. Att straffa den onda viljan anser han vara förlegat och vill ha en ordning med ett mer kvalificerat sannolikhetsuppsåt än det danska. Problemet med att uppskatta sannolikhet kvarstår likväl enligt författaren men det är ändå att föredra framför en ordning där den tilltalades karaktär kan få betydelse vid uppsåtsbedömningen. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Bergdahl, Markus
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Straffrätt
language
Swedish
id
1556135
date added to LUP
2010-03-08 15:55:19
date last changed
2010-03-08 15:55:19
@misc{1556135,
  abstract     = {Arbetet behandlar uppsåtsbegreppet i svensk och dansk rätt. Arbetet fokuserar särskilt på den nedre gränsen för uppsåt i svensk och dansk rätt. Uppsåt kan sägas innebära att någon gör en kriminaliserad gärning med vett och vilja. Domstolar, juridiska praktiker och teoretiker behöver dock ha ett mer preciserat uppsåtsbegrepp. I svensk rätt skiljer man på direkt, indirekt och eventuellt uppsåt, där direkt uppsåt är den högsta formen av uppsåt. Direkt uppsåt innebär att gärningsmannen handlar med avsikt att framkalla en viss följd, t.ex. en människas död. Indirekt uppsåt tar sikte på de fall där gärningsmannen ser följden som en nödvändig bieffekt av huvudgärningen. Det eventuella uppsåtet innebär att gärningsmannen döms för uppsåtligt brott om han, för det första, insett att en viss följd kan inträffa och, för det andra, att det kan hållas för visst att han inte skulle avhållit sig från att utföra gärningen även om han vetat om följden (hypotetiska provet). Gärningsmannen döms här på ett antagande om hur han skulle agerat om han vetat om en viss omständighet. Det eventuella uppsåtet vann definitivt inträde i svensk rätt genom rättsfallet NJA 1959 s.63 och utgör än idag den nedre gränsen för uppsåt. På senare år har uppsåtsbegreppet modifierats så att om domstolen kan konstatera att om gärningsmannen insett att en viss följd kan inträffa och det kan hållas för visst att han likväl skulle företagit gärningen fastän han vetat om följden eller om han varit likgiltig inför följden så anses han ha begått uppsåtligt brott. Det eventuella uppsåtet kan sägas grundas på en viljeteori. Den onda viljan, som konstateras genom det hypotetiska provet, skall straffas. I dansk rätt skiljer man istället på hensigt, sandsynlighedsforsæt och dolus eventualis. Hensigt kan sägas motsvara vad som ovan betecknats som direkt och indirekt uppsåt. Sandsynlighetsforsæt, eller sannolikhetsuppsåt som det betecknas i svensk rätt, innebär att gärningsmannen har uppsåt om det kan konstateras att gärningsmannen höll det som övervägande sannolikt att hans handlande skulle leda till en viss följd. Sannolikhetsuppsåtet kan sägas grunda på en insiktsteori. Gärningsmannen har insett att en viss följd kan inträffa till följd av hans handlande och likväl begår han gärningen. Detta beteende är straffvärt. I dansk rätt skiljer man på två former av dolus eventualis, hypotetisk forsæt och positiv indvilligelse. Hypotetisk forsæt kan sägas motsvaras av det eventuella uppsåtet enligt svensk rätt medan positiv indvilligelse motsvaras av det s.k. faktiska eventuella uppsåtet. Detta innebär att domstolen skall undersöka om gärningsmannen har insett följden som en möjlighet av sitt handlande och skall dömas för uppsåtlig gärning om han, när han insåg risken eller misstänkte att följden skulle inträffa, psykologiskt accepterat att följden blir resultatet av gärningen. Denna uppsåtsform används inte i svensk rätt. Dolus eventualis är troligen på väg bort från dansk rätt. Höjesteret har uttalat att uppsåtsformen visserligen fortfarande utgör en beståndsdel av dansk rätt men den skall dock användas med försiktighet. Den slutsats författaren har dragit i uppsatsen är att sannolikhetsuppsåtet i första hand används som nedre gräns för uppsåt i dansk rätt samt att positiv indvilligelse har en starkare ställning i dansk rätt än hypotetisk forsæt. Skillnaderna mellan svensk och dansk rätt framträder således framför allt vid den nedre gränsen för uppsåt. Domstolens prövning i Sverige går först ut på att utröna om den tilltalade insett att en viss följd skulle kunna inträffa som en följd av hans handling. Därefter ställer domstolen sig frågan - skulle han ha handlat på samma sätt även om han vetat om resultatet av sin handling? Denna prövning görs således i två steg. I dansk rätt är det enbart en prövning med ett steg - kan domstolen hålla det för visst att gärningsmannen vid gärningstillfället med övervägande sannolikhet insåg att hans gärning skulle leda till en viss följd? Båda uppsåtsformerna har vuxit fram genom en växelverkan mellan doktrin och praxis och är inte lagstadgade. Det eventuella uppsåtet är utsatt för stark kritik. I doktrin menas det att det är märkligt att en tilltalad kan dömas för ett uppsåtligt brott, inte på grund av vad som faktiskt hänt, utan på ett antagande om hur den tilltalade agerat i en situation som faktiskt inte förelåg (t.ex. vid försöksbrott). Vidare menas det att uppsåtsformen ger ett utrymme för karaktärsbedömning, något som kan drabba återfallsförbrytare hårdare. Vid en prövning av det hypotetiska provet förskjuts tyngdpunkten till att avse, inte skulden vid tidpunkten för gärningens företagande utan, gärningsmannens personliga egenskaper och om han tidigare gjort sig skyldig till brott. Det menas också att det skulle vara kränkande för den tilltalade att dömas för uppsåtligt brott med hänvisning i domen till hans karaktär. Uppsåtsbegreppet är också svårförståeligt, både för jurister och praktiker, enligt kritikerna. Sannolikhetsuppsåtet är mer uppskattat även om detta också har sina brister. En vanlig invändning är att området för uppsåtligt handlande blir för stort&semic m.a.o. anses det att det är för lätt att uppfylla kravet på uppsåtligt handlande. Vidare anses det att det är förenat med svårigheter att bedöma en viss sannolikhet. Sannolikhet är något opersonligt och människor sällan föreställer sig sannolikheten för en viss följd skall inträffa eller att en omständighet föreligger, när människan företar sig något. Författaren förordar inte någon av uppsåtsformerna och är också kritisk till de båda uppsåtsformerna, särskilt det eventuella uppsåtet som används i svensk rätt. Författaren kritiserar också dolus eventualis enligt dansk rätt och särskilt där positiv indvilligelse. Författaren förespråkar en lösning som, precis som sannolikhetsuppsåtet, bygger på en bedömning av gärningsmannens insikt. Att straffa den onda viljan anser han vara förlegat och vill ha en ordning med ett mer kvalificerat sannolikhetsuppsåt än det danska. Problemet med att uppskatta sannolikhet kvarstår likväl enligt författaren men det är ändå att föredra framför en ordning där den tilltalades karaktär kan få betydelse vid uppsåtsbedömningen.},
  author       = {Bergdahl, Markus},
  keyword      = {Straffrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Uppsåt - En komparativ studie av uppsåtsformerna i svensk och dansk rätt, särskilt om den nedre gränsen för uppsåt.},
  year         = {2001},
}