Balans i genpatenten - kan kriteriet på industriell användbarhet lindra de negativa effekterna för forskning och sjukvård?
(2005)Department of Law
- Abstract
- I ett flertal decennier har det varit möjligt att patentera gensekvenser och andra biotekniska uppfinningar. Bioteknikdirektivet, som antogs år 1998, medför inte några större förändringar. Avsikten är att harmonisera det rättsliga skyddet för biotekniska uppfinningar i de europeiska länderna i syfte att underlätta för handeln och den inre marknadens funktion. Den nationella patenträtten förblir den huvudsakliga grundvalen för skyddet men reglerna har i och med direktivet anpassats eller kompletterats så att hänsyn kan tas till den tekniska utvecklingen på bioteknikområdet. Få länder implementerade direktivet inom föreskriven tid. En av anledningarna till förseningarna är det starka motstånd mot patent på gener som uttryckts från flera håll... (More)
- I ett flertal decennier har det varit möjligt att patentera gensekvenser och andra biotekniska uppfinningar. Bioteknikdirektivet, som antogs år 1998, medför inte några större förändringar. Avsikten är att harmonisera det rättsliga skyddet för biotekniska uppfinningar i de europeiska länderna i syfte att underlätta för handeln och den inre marknadens funktion. Den nationella patenträtten förblir den huvudsakliga grundvalen för skyddet men reglerna har i och med direktivet anpassats eller kompletterats så att hänsyn kan tas till den tekniska utvecklingen på bioteknikområdet. Få länder implementerade direktivet inom föreskriven tid. En av anledningarna till förseningarna är det starka motstånd mot patent på gener som uttryckts från flera håll i Europa. En stor del av kritiken har kretsat kring temat att gener inte bör vara möjliga att patentera eftersom det inte kan anses vara fråga om en uppfinning. Eftersom gener finns i alla levande celler skulle de endast vara att betrakta som icke patenterbara upptäckter. Det har dock fastslagits att gener som identifierats och isolerats kan vara att anse som uppfinningar, som därmed är möjliga att patentera, om övriga förutsättningar för patentskydd uppfylls. I och med detta har fokus för debatten angående genpatent förflyttats till hur det skydd som medges bör vara utformat för att i största möjliga mån undvika negativa konsekvenser. En av anledningarna till att det ansågs önskvärt att bevilja patent på gener var att samhället skulle få snabbare tillgång till uppfinningar som skulle förbättra hälso- och sjukvården. Patent anses vara en nödvändig förut-sättning för att investeringar skall göras i en så riskutsatt bransch som bioteknikindustrin. Utan dessa investeringar skulle det inte vara möjligt att ta fram och förbättra botemedel och behandlingar för våra sjukdomar. Det har dock uttryckts en rädsla för att ensamrätter på gensekvenser snarare än att främja utvecklingen istället kan få negativa konsekvenser för forskning och sjukvård. Det är särskilt två problem som har uppmärksammats: patentansökningar på gener vars funktion inte klarlagts samt patent vars skyddsomfång är alltför breda. Båda dessa företeelser kan leda till att forskning och utveckling hindras istället för att främjas. Alltför breda skyddsomfång ger uppfinnaren en ensamrätt som sträcker sig utöver hans bidrag till samhällsnyttan. Geners särskilda karaktär gör att det är svårt att ta sig runt ensamrätten, vilket kan leda till att framförallt den kommersiella forskningen hämmas. Transaktionskostnader och licensavgifter kan resultera i att det inte är ekonomiskt försvarbart att fortsätta forskning inom ett område som täcks av ett flertal breda patent. Höga kostnader kan också leda till att den forskning som utförs blir för kostsam för samhället i stort. De utvecklingskostnader företagen har kommer senare att vältras över till slutanvändaren, patienten. Sjukvården riskerar då att bli en klassfråga. Mediciner och behandlingar kommer att förbehållas dem som har råd att betala. Samhället kommer därmed att lida skada. En sådan utveckling skulle strida mot patenträttens grundtanke i och med att uppfinnaren skulle bli överkompenserad i förhållande till samhället. Ett balanserat system är eftersträvansvärt. Även patent som meddelas på gensekvenser vars funktioner endast kan sägas vara spekulativa kan leda till hämmad utveckling. Endast uppfinningar som har en verklig, praktisk funktion bör belönas med en ensamrätt. I annat fall blir patenthavaren överkompenserad, samtidigt som ensamrätten blockerar forskning som skulle kunna leda till användbara resultat. För att patentsystemets innovationsfrämjande syfte skall uppfyllas bör endast verklig uppfinningsrikedom belönas. För att komma till rätta med nämnda problem och därmed minska de negativa effekter genpatent kan få för forskning och sjukvård, bör i första hand de redskap som finns tillgängliga i patentsystemet användas. Ett av dessa redskap är kriteriet på industriell användbarhet. I och med bioteknikdirektivets ikraftträdande har detta krav skärpts och fått en mer betydelsefull roll att spela. Gensekvensens industriella användning, dess funktion, måste numera tydligt framgå av patentansökan. EPO har tolkat detta krav som innebärande att den funktion som anges måste vara specifik, substantiell och trovärdig. Det får alltså inte röra sig om enbart spekulationer. Den tolkning som förut gjorts av kravet på industriell användbarhet - att uppfinningen endast skall vara möjlig att tillverka eller använda i någon form av industri - verkar inte längre vara gällande när det rör sig om biotekniska uppfinningar. EPO tycks numera ställa högre krav på att uppfinningen skall ha en konkret och praktisk användning för att ett patent skall vara motiverat. Ett mer restriktivt synsätt på det industriella tillgodogörandet, begränsar skyddet till den i patentansökan särskilt angivna funktionen. Om kriteriet på industriell användbarhet tillämpas strikt, kan resultatet bli att det oinskränkta produktskydd som idag normalt meddelas för gensekvenser ersätts av ett användningsbundet produktpatent. På detta sätt skulle patentskydd endast meddelas för faktiska bidrag till vetenskapen under det att fortsatt forskning kan ske på övrig materia utan hinder av en omotiverad ensamrätt. Kravet på visad industriell användbarhet skapar förutsättningar för en balanserad utveckling. Att förbjuda patent på gener är inte ett realistiskt alternativ. En sådan lösning skulle troligtvis skapa fler problem snarare än att reducera dem. Även att införa en särreglering tycks vara ett sämre alternativ än att använda sig av de redan befintliga verktyg som patentsystemet tillhandahåller. Med beaktande av att skyddstiden i normalfallet endast är tjugo år samt att experimentundantaget garanterar att grundläggande forskning inte hindras, tycks den reglering som finns, om den tillämpas korrekt, vara fullt kapabel att hantera de negativa effekter för forskning och sjukvård som patent på gener kan leda till. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1556620
- author
- Börjesson, Cecilia
- supervisor
- organization
- year
- 2005
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Förmögenhetsrätt, Immaterialrätt, Marknadsrätt
- language
- Swedish
- id
- 1556620
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:19
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:19
@misc{1556620,
abstract = {{I ett flertal decennier har det varit möjligt att patentera gensekvenser och andra biotekniska uppfinningar. Bioteknikdirektivet, som antogs år 1998, medför inte några större förändringar. Avsikten är att harmonisera det rättsliga skyddet för biotekniska uppfinningar i de europeiska länderna i syfte att underlätta för handeln och den inre marknadens funktion. Den nationella patenträtten förblir den huvudsakliga grundvalen för skyddet men reglerna har i och med direktivet anpassats eller kompletterats så att hänsyn kan tas till den tekniska utvecklingen på bioteknikområdet. Få länder implementerade direktivet inom föreskriven tid. En av anledningarna till förseningarna är det starka motstånd mot patent på gener som uttryckts från flera håll i Europa. En stor del av kritiken har kretsat kring temat att gener inte bör vara möjliga att patentera eftersom det inte kan anses vara fråga om en uppfinning. Eftersom gener finns i alla levande celler skulle de endast vara att betrakta som icke patenterbara upptäckter. Det har dock fastslagits att gener som identifierats och isolerats kan vara att anse som uppfinningar, som därmed är möjliga att patentera, om övriga förutsättningar för patentskydd uppfylls. I och med detta har fokus för debatten angående genpatent förflyttats till hur det skydd som medges bör vara utformat för att i största möjliga mån undvika negativa konsekvenser. En av anledningarna till att det ansågs önskvärt att bevilja patent på gener var att samhället skulle få snabbare tillgång till uppfinningar som skulle förbättra hälso- och sjukvården. Patent anses vara en nödvändig förut-sättning för att investeringar skall göras i en så riskutsatt bransch som bioteknikindustrin. Utan dessa investeringar skulle det inte vara möjligt att ta fram och förbättra botemedel och behandlingar för våra sjukdomar. Det har dock uttryckts en rädsla för att ensamrätter på gensekvenser snarare än att främja utvecklingen istället kan få negativa konsekvenser för forskning och sjukvård. Det är särskilt två problem som har uppmärksammats: patentansökningar på gener vars funktion inte klarlagts samt patent vars skyddsomfång är alltför breda. Båda dessa företeelser kan leda till att forskning och utveckling hindras istället för att främjas. Alltför breda skyddsomfång ger uppfinnaren en ensamrätt som sträcker sig utöver hans bidrag till samhällsnyttan. Geners särskilda karaktär gör att det är svårt att ta sig runt ensamrätten, vilket kan leda till att framförallt den kommersiella forskningen hämmas. Transaktionskostnader och licensavgifter kan resultera i att det inte är ekonomiskt försvarbart att fortsätta forskning inom ett område som täcks av ett flertal breda patent. Höga kostnader kan också leda till att den forskning som utförs blir för kostsam för samhället i stort. De utvecklingskostnader företagen har kommer senare att vältras över till slutanvändaren, patienten. Sjukvården riskerar då att bli en klassfråga. Mediciner och behandlingar kommer att förbehållas dem som har råd att betala. Samhället kommer därmed att lida skada. En sådan utveckling skulle strida mot patenträttens grundtanke i och med att uppfinnaren skulle bli överkompenserad i förhållande till samhället. Ett balanserat system är eftersträvansvärt. Även patent som meddelas på gensekvenser vars funktioner endast kan sägas vara spekulativa kan leda till hämmad utveckling. Endast uppfinningar som har en verklig, praktisk funktion bör belönas med en ensamrätt. I annat fall blir patenthavaren överkompenserad, samtidigt som ensamrätten blockerar forskning som skulle kunna leda till användbara resultat. För att patentsystemets innovationsfrämjande syfte skall uppfyllas bör endast verklig uppfinningsrikedom belönas. För att komma till rätta med nämnda problem och därmed minska de negativa effekter genpatent kan få för forskning och sjukvård, bör i första hand de redskap som finns tillgängliga i patentsystemet användas. Ett av dessa redskap är kriteriet på industriell användbarhet. I och med bioteknikdirektivets ikraftträdande har detta krav skärpts och fått en mer betydelsefull roll att spela. Gensekvensens industriella användning, dess funktion, måste numera tydligt framgå av patentansökan. EPO har tolkat detta krav som innebärande att den funktion som anges måste vara specifik, substantiell och trovärdig. Det får alltså inte röra sig om enbart spekulationer. Den tolkning som förut gjorts av kravet på industriell användbarhet - att uppfinningen endast skall vara möjlig att tillverka eller använda i någon form av industri - verkar inte längre vara gällande när det rör sig om biotekniska uppfinningar. EPO tycks numera ställa högre krav på att uppfinningen skall ha en konkret och praktisk användning för att ett patent skall vara motiverat. Ett mer restriktivt synsätt på det industriella tillgodogörandet, begränsar skyddet till den i patentansökan särskilt angivna funktionen. Om kriteriet på industriell användbarhet tillämpas strikt, kan resultatet bli att det oinskränkta produktskydd som idag normalt meddelas för gensekvenser ersätts av ett användningsbundet produktpatent. På detta sätt skulle patentskydd endast meddelas för faktiska bidrag till vetenskapen under det att fortsatt forskning kan ske på övrig materia utan hinder av en omotiverad ensamrätt. Kravet på visad industriell användbarhet skapar förutsättningar för en balanserad utveckling. Att förbjuda patent på gener är inte ett realistiskt alternativ. En sådan lösning skulle troligtvis skapa fler problem snarare än att reducera dem. Även att införa en särreglering tycks vara ett sämre alternativ än att använda sig av de redan befintliga verktyg som patentsystemet tillhandahåller. Med beaktande av att skyddstiden i normalfallet endast är tjugo år samt att experimentundantaget garanterar att grundläggande forskning inte hindras, tycks den reglering som finns, om den tillämpas korrekt, vara fullt kapabel att hantera de negativa effekter för forskning och sjukvård som patent på gener kan leda till.}},
author = {{Börjesson, Cecilia}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Balans i genpatenten - kan kriteriet på industriell användbarhet lindra de negativa effekterna för forskning och sjukvård?}},
year = {{2005}},
}