Skip to main content

LUP Student Papers

LUND UNIVERSITY LIBRARIES

Användande av annans varumärke - inskränkningar i den varumärkesrättsliga ensamrätten och användningsbegreppets omfattning

Cehlinder, Andreas (2003)
Department of Law
Abstract
Varumärkesrätten är ett dynamiskt rättsområde som förändras i takt med att samhällets syn på varumärket och dess funktioner förändras. Tendensen har under de senaste decennierna varit att varumärkesinnehavarens ställning har stärkts, t ex genom att dennes möjligheter att erhålla skydd för sina kännetecken har utvidgats och att skyddet för befintliga varumärken har stärkts. Ensamrätten till ett varumärke är dock på intet sätt absolut. På flera områden har varumärkesinnehavarens ensamrätt inskränkts på så sätt att annan än innehavaren, under vissa förutsättningar, har rätt att använda det registrerade varumärket utan tillstånd av innehavaren. Varumärkesrättens omfattning regleras främst i varumärkeslagens 4 § 1 st där det stadgas att ingen... (More)
Varumärkesrätten är ett dynamiskt rättsområde som förändras i takt med att samhällets syn på varumärket och dess funktioner förändras. Tendensen har under de senaste decennierna varit att varumärkesinnehavarens ställning har stärkts, t ex genom att dennes möjligheter att erhålla skydd för sina kännetecken har utvidgats och att skyddet för befintliga varumärken har stärkts. Ensamrätten till ett varumärke är dock på intet sätt absolut. På flera områden har varumärkesinnehavarens ensamrätt inskränkts på så sätt att annan än innehavaren, under vissa förutsättningar, har rätt att använda det registrerade varumärket utan tillstånd av innehavaren. Varumärkesrättens omfattning regleras främst i varumärkeslagens 4 § 1 st där det stadgas att ingen annan än innehavaren i näringsverksamhet får använda ett med innehavarens märke identiskt eller förväxlingsbart kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet också muntlig användning. Den som handlar i strid med detta stadgande begår varumärkesintrång och innehavaren kan då förbjuda fortsatt användning av varumärket. Detta är huvudregeln och de allra flesta bruk av innehavarens varumärke omfattas av bestämmelsen. Redan ur denna bestämmelses lydelse framträder dock ett undantag från innehavarens ensamrätt&semic stadgandet omfattar endast användning i näringsverksamhet. Privat bruk av märket omfattas således inte av ensamrätten. Det finns flera andra, och praktiskt betydligt viktigare, inskränkningar i ensamrätten. Ett av dessa är tredje mans rätt att använda innehavarens varumärke vid försäljning av tillbehör och reservdelar och vid marknadsföring av service med anknytning till den vara varumärket används för. Detta är som huvudregel tillåtet. Användandet får dock inte ske på ett sätt som kan leda till att förväxling av produkternas kommersiella ursprung kan ske, och inte heller får den antyda att det finns någon kommersiell koppling mellan företagen. Höga krav ställs således på att marknadsföringen är tydlig. Detta undantag, och flera andra undantag som t ex rätten att använda sin firma eller adress eller angivelser om varans art eller beskaffenhet, återfinns i varumärkesdirektivets artikel 6 som har implemen-terats i den svenska varumärkeslagen. Ett annat område där tredje mans användning av ett skyddat varumärke är undantaget från ensamrätten, och principiellt är tillåten, är jämförande reklam. Traditionellt har denna typ av reklam ansetts vara förkastlig, men är nu tillåten under förutsättning att den uppfyller förhållandevis stränga krav på vederhäftighet. Inte heller i dessa fall får risk för förväxling mellan annonsörens och innehavarens produkter finnas. Nyligen infördes även ett specialstadgande angående jämförande reklam i marknadsföringslagens 8 a §, och vanligen sker bedömningen av varumärkesanvändningens tillåtlighet enligt MFL:s bestämmelser. Parallellimport och konsumtion är ytterligare viktiga områden där varumärkesinnehavaren i viss mån har fått se sin ensamrätt inskränkas till förmån för tredje man. Parallellimportören har enligt konsumtionsreglerna rätt att vidareförsälja de varumärkta varorna, men han har även rätt att använda varumärket i marknadsföring av dessa produkter, inklusive figurmärken och logotyper om detta är allmänt vedertaget i branschen. På detta område har den EG-rättsliga regleringen medfört omfattande förändringar av det svenska synsättet, bl a vad gäller den s k märkningsexklusiviteten och vilka marknadsföringsåtgärder som är tillåtna. En speciell varumärkesrättslig fråga som nyligen har aktualiserats i EG-domstolen rör användningsbegreppets omfattning och innebörd. I 4 § 1 st varumärkeslagen, och motsvarande artikel 5 i varumärkesdirektivet, uppställs ett krav på att varumärket används för att varumärkesinnehavaren skall kunna stoppa bruket. Begreppet &quot&semicanvända&quot&semic har här en annan innebörd än i det vardagliga språkbruket. Sedan länge har i Sverige, och många andra länder, uppställts ett krav på att varumärket skall användas såsom ett varumärke för att omfattas av förbudsparagrafen. För att ett bruk av varumärket skall anses utgöra sådant användande krävs det att det har använts för att ange varans kommersiella ursprung. Inga andra funktioner har beaktats i bedömningen. Detta kan leda till att varumärken som representerar stora ekonomiska värden inte åtnjuter ett adekvat skydd. Varumärkets primära funktion har traditionellt ansetts vara att ange varans ursprung. Med tiden har dock ett flertal andra funktioner framträtt som allt viktigare. Varumärkets garantifunktion är en av dessa funktioner. En annan, allt mer betydelsefull, funktion är varumärkets funktion som goodwillsymbol. Varumärken som sådana kan idag också representera ansenliga ekonomiska värden. Frågan har således varit huruvida utnyttjande av dessa funktioner utgör användning som kan hindras av varumärkesinnehavaren. Det ovan nämnda rättsfallet, vilket hänskjutits från den engelska High Court of Justice till EG-domstolen ställer denna fråga på sin spets. En försäljare av fotbollssouvenirer hade i detta fall sålt produkter som var identiska med fotbollsklubben Arsenals produkter av samma slag, Produkterna innefattade varumärken vilka Arsenal ägde rätten till. Användandet av varumärkena skedde dock inte i syfte att ange det kommersiella ursprunget, varför bruket inte enligt ovan nämnda synsätt var otillåtet. EG-domstolen ändrar, och tydliggör, i sin dom användningsbegreppet så att det står i bättre samklang med varumärkets funktioner på dagens marknad. Domstolen konstaterar att innehavaren måste skyddas från annans obehöriga utnyttjande av varumärkets funktioner, i synnerhet den särskiljande och ursprungsangivande funktionen, men även anseende och ställning. Utnyttjande av dessa funktioner har tidigare inte ingått i bedömningen. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Cehlinder, Andreas
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Immaterialrätt
language
Swedish
id
1556723
date added to LUP
2010-03-08 15:55:20
date last changed
2010-03-08 15:55:20
@misc{1556723,
  abstract     = {Varumärkesrätten är ett dynamiskt rättsområde som förändras i takt med att samhällets syn på varumärket och dess funktioner förändras. Tendensen har under de senaste decennierna varit att varumärkesinnehavarens ställning har stärkts, t ex genom att dennes möjligheter att erhålla skydd för sina kännetecken har utvidgats och att skyddet för befintliga varumärken har stärkts. Ensamrätten till ett varumärke är dock på intet sätt absolut. På flera områden har varumärkesinnehavarens ensamrätt inskränkts på så sätt att annan än innehavaren, under vissa förutsättningar, har rätt att använda det registrerade varumärket utan tillstånd av innehavaren. Varumärkesrättens omfattning regleras främst i varumärkeslagens 4 § 1 st där det stadgas att ingen annan än innehavaren i näringsverksamhet får använda ett med innehavarens märke identiskt eller förväxlingsbart kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet också muntlig användning. Den som handlar i strid med detta stadgande begår varumärkesintrång och innehavaren kan då förbjuda fortsatt användning av varumärket. Detta är huvudregeln och de allra flesta bruk av innehavarens varumärke omfattas av bestämmelsen. Redan ur denna bestämmelses lydelse framträder dock ett undantag från innehavarens ensamrätt&semic stadgandet omfattar endast användning i näringsverksamhet. Privat bruk av märket omfattas således inte av ensamrätten. Det finns flera andra, och praktiskt betydligt viktigare, inskränkningar i ensamrätten. Ett av dessa är tredje mans rätt att använda innehavarens varumärke vid försäljning av tillbehör och reservdelar och vid marknadsföring av service med anknytning till den vara varumärket används för. Detta är som huvudregel tillåtet. Användandet får dock inte ske på ett sätt som kan leda till att förväxling av produkternas kommersiella ursprung kan ske, och inte heller får den antyda att det finns någon kommersiell koppling mellan företagen. Höga krav ställs således på att marknadsföringen är tydlig. Detta undantag, och flera andra undantag som t ex rätten att använda sin firma eller adress eller angivelser om varans art eller beskaffenhet, återfinns i varumärkesdirektivets artikel 6 som har implemen-terats i den svenska varumärkeslagen. Ett annat område där tredje mans användning av ett skyddat varumärke är undantaget från ensamrätten, och principiellt är tillåten, är jämförande reklam. Traditionellt har denna typ av reklam ansetts vara förkastlig, men är nu tillåten under förutsättning att den uppfyller förhållandevis stränga krav på vederhäftighet. Inte heller i dessa fall får risk för förväxling mellan annonsörens och innehavarens produkter finnas. Nyligen infördes även ett specialstadgande angående jämförande reklam i marknadsföringslagens 8 a §, och vanligen sker bedömningen av varumärkesanvändningens tillåtlighet enligt MFL:s bestämmelser. Parallellimport och konsumtion är ytterligare viktiga områden där varumärkesinnehavaren i viss mån har fått se sin ensamrätt inskränkas till förmån för tredje man. Parallellimportören har enligt konsumtionsreglerna rätt att vidareförsälja de varumärkta varorna, men han har även rätt att använda varumärket i marknadsföring av dessa produkter, inklusive figurmärken och logotyper om detta är allmänt vedertaget i branschen. På detta område har den EG-rättsliga regleringen medfört omfattande förändringar av det svenska synsättet, bl a vad gäller den s k märkningsexklusiviteten och vilka marknadsföringsåtgärder som är tillåtna. En speciell varumärkesrättslig fråga som nyligen har aktualiserats i EG-domstolen rör användningsbegreppets omfattning och innebörd. I 4 § 1 st varumärkeslagen, och motsvarande artikel 5 i varumärkesdirektivet, uppställs ett krav på att varumärket används för att varumärkesinnehavaren skall kunna stoppa bruket. Begreppet &quot&semicanvända&quot&semic har här en annan innebörd än i det vardagliga språkbruket. Sedan länge har i Sverige, och många andra länder, uppställts ett krav på att varumärket skall användas såsom ett varumärke för att omfattas av förbudsparagrafen. För att ett bruk av varumärket skall anses utgöra sådant användande krävs det att det har använts för att ange varans kommersiella ursprung. Inga andra funktioner har beaktats i bedömningen. Detta kan leda till att varumärken som representerar stora ekonomiska värden inte åtnjuter ett adekvat skydd. Varumärkets primära funktion har traditionellt ansetts vara att ange varans ursprung. Med tiden har dock ett flertal andra funktioner framträtt som allt viktigare. Varumärkets garantifunktion är en av dessa funktioner. En annan, allt mer betydelsefull, funktion är varumärkets funktion som goodwillsymbol. Varumärken som sådana kan idag också representera ansenliga ekonomiska värden. Frågan har således varit huruvida utnyttjande av dessa funktioner utgör användning som kan hindras av varumärkesinnehavaren. Det ovan nämnda rättsfallet, vilket hänskjutits från den engelska High Court of Justice till EG-domstolen ställer denna fråga på sin spets. En försäljare av fotbollssouvenirer hade i detta fall sålt produkter som var identiska med fotbollsklubben Arsenals produkter av samma slag, Produkterna innefattade varumärken vilka Arsenal ägde rätten till. Användandet av varumärkena skedde dock inte i syfte att ange det kommersiella ursprunget, varför bruket inte enligt ovan nämnda synsätt var otillåtet. EG-domstolen ändrar, och tydliggör, i sin dom användningsbegreppet så att det står i bättre samklang med varumärkets funktioner på dagens marknad. Domstolen konstaterar att innehavaren måste skyddas från annans obehöriga utnyttjande av varumärkets funktioner, i synnerhet den särskiljande och ursprungsangivande funktionen, men även anseende och ställning. Utnyttjande av dessa funktioner har tidigare inte ingått i bedömningen.},
  author       = {Cehlinder, Andreas},
  keyword      = {Immaterialrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Användande av annans varumärke - inskränkningar i den varumärkesrättsliga ensamrätten och användningsbegreppets omfattning},
  year         = {2003},
}