The Rule of Reason, konkurrensbegränsande syften och accessoriska begränsningar
(2006)Department of Law
- Abstract
- Den gemenskapsrättsliga konkurrensrätten har sedan Romfördragets ikraftträdande varit föremål för en diskussion huruvida den kan sägas innehålla en rule of reason, skälighetsregel. Främst har diskussionen rört frågan om en sådan förekommer i artikel 81.1 och det är den diskussionen som den här uppsatsen bygger på. Syftet är att undersöka och visa att EG-domstolen och förstainstansrätten har använt sig en the rule of reason och att de har fortsatt med det under senare år. Undersökningen har byggts på tre huvudsakliga frågor, där den första frågan gäller huruvida the rule of reason över huvud taget förekommer när ett avtals förenlighet med artikel 81.1 undersöks. Efter en genomgång av den utveckling som har pågått ända sedan mitten av... (More)
- Den gemenskapsrättsliga konkurrensrätten har sedan Romfördragets ikraftträdande varit föremål för en diskussion huruvida den kan sägas innehålla en rule of reason, skälighetsregel. Främst har diskussionen rört frågan om en sådan förekommer i artikel 81.1 och det är den diskussionen som den här uppsatsen bygger på. Syftet är att undersöka och visa att EG-domstolen och förstainstansrätten har använt sig en the rule of reason och att de har fortsatt med det under senare år. Undersökningen har byggts på tre huvudsakliga frågor, där den första frågan gäller huruvida the rule of reason över huvud taget förekommer när ett avtals förenlighet med artikel 81.1 undersöks. Efter en genomgång av den utveckling som har pågått ända sedan mitten av 1960-talet och de båda avgöranden STM och Consten Grundig råder det inget tvivel om att EG-domstolen använt sig av the rule of reason, med den begränsningen att den framträtt i ett otal skepnader och varianter. Det har därför inte funnits bara en the rule of reason, utan begreppet skall ses som en mångsidig metod som domstolen har använt sig av i sin strävan efter en konkurrensrätt där hänsyn tagits till målet om den gemensamma marknaden. Den utveckling och metodik som EG-domstolen startade i och med de ovan nämnda fallen kom emellertid att få ett abrupt avbrott 2001 när förstainstansrätten avkunnade sin dom i Métropole. Där tog rätten kraftigt avstånd från användandet av the rule of reason och gjorde klart att någon sådan skälighetsregel inte hade funnits i gemenskapsrätten och därför inte kunde användas i Métropole. Utvecklingen som hade pågått fram till dess avfärdades av förstainstansrätten som förvisso ett icke-teoretiskt synsätt men inte därför innehållandes någon skälighetsregel. Vidare vore en eventuell förekomst av the rule of reason oförenlig med hur artikel 81 till sin helhet är uppbyggd, och särskilt förhållandet mellan artikel 81.1 och 81.3. Året efter Métropole, 2002, avkunnades Wouters från EG-domstolen, vars innehåll och innebörd i sin helhet strider mot det synsätt som förstainstansrätten anlade i det förra fallet. Med EG-domstolens dom framträder en metod som i allt väsentligt återknyter till den utveckling som pågick fram till Métropole, vilket gör att prejudikatvärdet av Métropole kan ifrågasättas starkt. Den utveckling som hade kunnat skönjas fram till Métropole och som senare fått en renässans i Wouters kan även ses i en annan dager, beroende på hur man väljer att tolka EG-domstolens avgöranden. Det finns de som anser att en av metoderna som EG-domstolen använt när den har gjort en rule of reason-bedömning, istället skall ses som en motsvarighet till det amerikanska begreppet ancillary restraints, läran om accessoriska begränsningar. Enligt den skall konkurrensbegränsande avtal tillåtas om de spelar en accessorisk roll i förhållande till huvudavtalet. Det är emellertid inte alldeles klart utefter vilka kriterier en sådan bedömning skall göras, och därför blir det givetvis svårt att se hur väl Wouters kan fogas in i den aktuella utvecklingen. Men troligtvis, utefter de krav som kan utläsas ur praxis och doktrin, är Wouters ett exempel över hur domstolen använt sig av läran om accessoriska begränsningar och härigenom tillåtit ett avtal, trots dess konkurrensbegränsningar. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1556978
- author
- Dryselius, David
- supervisor
- organization
- year
- 2006
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Konkurrensrätt, EG-rätt
- language
- Swedish
- id
- 1556978
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:20
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:20
@misc{1556978,
abstract = {{Den gemenskapsrättsliga konkurrensrätten har sedan Romfördragets ikraftträdande varit föremål för en diskussion huruvida den kan sägas innehålla en rule of reason, skälighetsregel. Främst har diskussionen rört frågan om en sådan förekommer i artikel 81.1 och det är den diskussionen som den här uppsatsen bygger på. Syftet är att undersöka och visa att EG-domstolen och förstainstansrätten har använt sig en the rule of reason och att de har fortsatt med det under senare år. Undersökningen har byggts på tre huvudsakliga frågor, där den första frågan gäller huruvida the rule of reason över huvud taget förekommer när ett avtals förenlighet med artikel 81.1 undersöks. Efter en genomgång av den utveckling som har pågått ända sedan mitten av 1960-talet och de båda avgöranden STM och Consten Grundig råder det inget tvivel om att EG-domstolen använt sig av the rule of reason, med den begränsningen att den framträtt i ett otal skepnader och varianter. Det har därför inte funnits bara en the rule of reason, utan begreppet skall ses som en mångsidig metod som domstolen har använt sig av i sin strävan efter en konkurrensrätt där hänsyn tagits till målet om den gemensamma marknaden. Den utveckling och metodik som EG-domstolen startade i och med de ovan nämnda fallen kom emellertid att få ett abrupt avbrott 2001 när förstainstansrätten avkunnade sin dom i Métropole. Där tog rätten kraftigt avstånd från användandet av the rule of reason och gjorde klart att någon sådan skälighetsregel inte hade funnits i gemenskapsrätten och därför inte kunde användas i Métropole. Utvecklingen som hade pågått fram till dess avfärdades av förstainstansrätten som förvisso ett icke-teoretiskt synsätt men inte därför innehållandes någon skälighetsregel. Vidare vore en eventuell förekomst av the rule of reason oförenlig med hur artikel 81 till sin helhet är uppbyggd, och särskilt förhållandet mellan artikel 81.1 och 81.3. Året efter Métropole, 2002, avkunnades Wouters från EG-domstolen, vars innehåll och innebörd i sin helhet strider mot det synsätt som förstainstansrätten anlade i det förra fallet. Med EG-domstolens dom framträder en metod som i allt väsentligt återknyter till den utveckling som pågick fram till Métropole, vilket gör att prejudikatvärdet av Métropole kan ifrågasättas starkt. Den utveckling som hade kunnat skönjas fram till Métropole och som senare fått en renässans i Wouters kan även ses i en annan dager, beroende på hur man väljer att tolka EG-domstolens avgöranden. Det finns de som anser att en av metoderna som EG-domstolen använt när den har gjort en rule of reason-bedömning, istället skall ses som en motsvarighet till det amerikanska begreppet ancillary restraints, läran om accessoriska begränsningar. Enligt den skall konkurrensbegränsande avtal tillåtas om de spelar en accessorisk roll i förhållande till huvudavtalet. Det är emellertid inte alldeles klart utefter vilka kriterier en sådan bedömning skall göras, och därför blir det givetvis svårt att se hur väl Wouters kan fogas in i den aktuella utvecklingen. Men troligtvis, utefter de krav som kan utläsas ur praxis och doktrin, är Wouters ett exempel över hur domstolen använt sig av läran om accessoriska begränsningar och härigenom tillåtit ett avtal, trots dess konkurrensbegränsningar.}},
author = {{Dryselius, David}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{The Rule of Reason, konkurrensbegränsande syften och accessoriska begränsningar}},
year = {{2006}},
}