Återfallets betydelse vid påföljdsbestämningen

Abstract

Syftet med föreliggande uppsats är att se vilken verkan återfall i brott (recidiv) har vid påföljdsbestämningen (d.v.s. vid straffmätning och påföljdsval) i svensk rätt. I vissa fall kan återfall i brott bedömas strängare än ett förstagångsbrott. Jag kommer i uppsatsen att redogöra för vad som räknas som återfall i brott, hur gällande svensk rätt ser ut på området, vad som ligger bakom de gällande bestämmelserna och hur dessa förhåller sig till påföljdssystemet som helhet. De frågeställningar som jag försöker besvara i uppsatsen är: · Varför kan återfallsförbrytare dömas till strängare straff än förstagångsförbrytare? · Är detta en lösning som är förenlig med de ideologier som ligger bakom påföljdsbestämningen? · Vilka kriterier är lämpliga att beakta vid påföljdsbestämningen vid återfall i brott? · Varför kan den som återfaller i brott dömas till ett strängare straff medan den som döms för flera brott vid ett tillfälle (flerfaldig brottslighet) får ''rabatt'' genom att det gemensamma straffet blir lägre än summan av de straff som skulle ha dömts ut för var och en av brotten? Svaren försöker jag utröna utifrån förarbeten, lagtext, praxis och juridisk doktrin. Ett skärpt straff vid återfall kan motiveras på flera olika sätt. Ett synsätt är att återfallet har betydelse för det nya brottets skadlighet eller gärningsmannens skuld mätt utifrån det nya brottet. Ett skärpt straff kan också vara påkallat utifrån olika individual- och allmänpreventiva ideologier. Uppsatsen tar upp vad den kriminologiska forskningen säger om recidiv och gör en rättshistorisk tillbakablick på återfallets betydelse i straffrätten. Det finns historiskt sätt ett starkt stöd för att återfall skall beaktas strängare är förstagångsbrott. Uppsatsen beskriver vidare de straffideologier som ligger bakom det svenska påföljdssystemet och hur de gällande återfallsreglerna är utformade. Utgångspunkten för påföljdsbestämningen i svensk rätt är nyklassiskt, d.v.s. straffet skall stå i proportion till brottet. Återfallsreglerna utgår dock inte från brottets straffvärde utan från gärningsmannens straffvärdighet. Bestämmelserna är alltså inte helt förenliga med det nyklassiska synsättet. Man kan dock inte heller vänta sig att ett påföljdssystem är helt enhetligt. Återfallsreglerna kan främst ses som en eftergift till det allmänna rättsmedvetandet. Utifrån detta borde det vara naturligt och rättvist att beakta recidiv. De olika kriterier, brottens svårhet, likhet och omfattning samt tiden mellan dem, som skall beaktas enligt de olika återfallsbestämmelserna kan inte heller motiveras utifrån en enskild straffideologi. Syftet med dessa borde främst vara att det skall finnas ett samband mellan den aktuella och den tidigare brottsligheten. Detta är också en faktor som har en begränsande effekt på återfallets skärpande verkan. Bestämmelserna stämmer dock inte överens med verkligheten. T.ex. gynnas ''mångkonstnärer'' till brottslingar framför dem som är specialiserade på en viss brottslighet. När det gäller skillnaden mellan återfall i brott och flerfaldig brottslighet verkar det inte vara gärningsmannens ökade skuld som är avgörande för att återfall skall leda till strängare straff, utan det avgörande verkar vara trotset - att han inte rättat sig efter det att han dömts. Det är inte det faktum att någon begår flera brott som är farligt (flerfaldiga brottslingar får ju rabatt), utan det är att gärningsmannen inte tar intryck av domen eller påföljden. Det borde främst vara domen som är det avgörande kriteriet, påföljden behöver ju inte vara till fullo verkställd då återfallsreglerna tillämpas. Mot detta talar dock att gärningsmannens primära syfte med den fortsatta brottslighet i de flesta fall inte borde vara att trotsa rättsordningen och dess sanktioner. En straffrättslig skuld skall alltid vara en moralisk skuld, likväl verkar det vara det faktum att gärningsmannen inte anammat domen eller påföljden som är grunden till ett strängare straff. Om återfallsreglerna skall vara förenliga med ett nyklassiskt synsätt måste de ändras. Det viktigaste borde ändå vara att reglerna är begränsade så att straffskärpningen vid recidiv inte blir orimlig och orättvis. Straffvärdet skall vara det primära, men om återfall överhuvudtaget skall beaktas måste även faktorer hänförliga till gärningsmannen beaktas. Det är dock viktigt att bestämmelserna begränsas så att gärningsmannens person och vandel i stort inte beaktas. Det är alltså bäst om återfall beaktas &quot&semiclagom&quot&semic mycket. Att i allt mindre utsträckning beakta återfall skulle förmodligen leda till att fängelse snabbare dömdes ut. Detta skulle i och för sig kunna ha en avskräckande effekt, men ett fängelsestraff fungerar ofta som en inkörsport i brottslighet vilket ökar risken för återfall. Genom att påföljden gradvis skärps vid återfall kan ett fängelsestraff undvikas i högre grad. Detta borde ha en positiv effekt på den straffades fortsatta kriminella karriär.

• author: Edelsvärd, Torbjörn
• supervisor: Per Ole Träskman
• organization: Department of Law
• year: 2002
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt
• language: Swedish
• id: 1557008
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:20
• date last changed: 2010-03-08 15:55:20