Begränsande faktorer för rekonstruktion av kommersiella avtal med andra normkällor än dispositiv lag

Abstract

Uppsatsen behandlar vilken betydelse olika normkällor kan och får ha vid fastställande av ett avtals rättsverkningar, då detta är behäftat med en avtalsbrist. Med avtalsbrist avses i uppsatsen en lucka i avtalsregleringen som antingen kan konstateras direkt på grund av att avtalet är ofullständigt eller indirekt då den aktuella viljeförklaringen, eventuellt preciserad genom tolkning, inte ger uttömmande besked om vad klausulen går ut på. Framställningen är begränsad till att undersöka betydelsen av normkällorna handelsbruk, standardavtal och allmänna rättsgrundsatser (allmänna rättsprinciper). Slutsatsen dras att handelsbrukets betydelse som utfyllande norm är begränsad. Det beror främst på att bruket sannolikt måste åberopas av part enligt 3 § Köplagen och att denna paragraf äger stor analog tillämpning i svensk rätt. Starka argument, både civilrättsliga och processrättsliga, kan anföras mot ett användande av handelsbruk utan parts åberopande. Praxis ger inte stöd för att ensamt låta ej åberopat handelsbruk lösa problemet avtalsbrist. En ytterligare faktor som torde begränsa handelsbrukets adekvans i sammanhanget är att domstolen även vid åberopat och bevisat handelsbruk kan göra en skönsmässig bedömning av om huruvida handelsbruket bör tillämpas. Vad gäller standardavtalens betydelse är det svårare att dra säkra slutsatser. Av högsta domstolens praxis framgår att det inte är uteslutet att allmänt använda och gemensamt upprättade standardavtal kan utgöra handelsbruk. I enlighet med slutsatsen för handelsbruk torde även standardavtals användningsområde då det gäller att lösa problemet med avtalsbrist vara begränsat. Stöd i högsta domstolens praxis finns emellertid för att existensen Observera skillnaden mellan förekommande d.v.s. existerande standardavtal och allmänt tillämpade sådana d.v.s. standardavtalspraxis. av standardavtal kan ha betydelse som preciserande källa, vid tolkning av ett annat standardavtal. Detta förfarande kan dock inte anses vara en generell lösning på problemet avtalsbrist. Vad gäller standardavtalens betydelse för fastställande av rättsföljderna av ett individuellt upprättat avtal, behäftat med avtalsbrist, tyder det mesta på att allmänt förekommande standardavtal tillsammans med andra rättskällor kan konstituera allmänna rättsprinciper, som i sin tur kan användas för att lösa problemet avtalsbrist. De områden där ett sådant förfarande möjligen kan försvaras är områden där standardavtal har gammal hävd, är agreed documents och har karaktären av massavtal. Sådana områden är försäkringsrätt, krediträtt och transporträtt. Rättspraxis på området är emellertid behäftad med inkoherens, vilket försvårar möjligheterna till säkra slutsatser. Det system som synes gälla kan inte anses acceptabelt ur rättssäkerhetssynpunkt. En första gräns för utfyllning av avtal med ovanstående metoder utgörs av RB 17:3 2p. Avtalsklausuler enligt denna paragraf är rättsfakta som måste åberopas. Av rättspraxis tycks framgå att högsta domstolen inte i denna §: s mening inräknar utfyllning med en del av en avtalsklausul, som återfunnits i allmänt förekommande och gemensamt upprättade standardavtal. Det hävdas i detta sammanhang att utfyllningen bör begränsas så att resultatet blir att endast en mindre del av den rekonstruerade klausulen består av utfyllnad. En absolut och undantagslös regel som 17:3 2p ställer upp är kravet på åberopande av konkreta händelsefakta. Kravet innebär en absolut gräns också för utfyllningsverksamhet då den hindrar domstolen från att utfylla avtalet med en regel vars rekvisit saknar åberopade faktaförhållanden. Det innebär att utfyllning av avtal med hela klausuler inte ofta torde kunna komma ifråga. Ett sådant förfarande skulle strida mot både avtalsfriheten och den processrättsliga dispositionsprincipen. I allmänhet måste också det faktum att parterna valt att upprätta särskilda villkor, som senare visar sig vara bristfälliga, anses utgöra en begränsande faktor för utfyllning. Det beror på att den särskilda, men bristfälliga, regleringen är ett indicium på att parterna velat avvika från vad som annars skulle ha gällt. Gränsen är tydlig när det gäller handelsbrukets betydelse som kompletterande källa. Vad gäller allmänna rättsprinciper och standardavtal har högsta domstolens senaste rättsbildning kommit att sudda ut denna andra möjliga gräns vid förekomst av allmänt använda och gemensamt upprättade standardavtal. En tredje begränsande faktor för utfyllning torde hänga samman med vilken typ av klausul som är behäftad med avtalsbrist. Saken kan också uttryckas så att en mindre benägenhet finns att utfylla avtal med vissa typer av regler. Visst stöd i rättspraxis finns för att högsta domstolen är mindre benägen att utfylla avtal med hävnings- och prisavdragsregler. Det torde bero på att reglerna innebär att avtalet i övrigt, vid företagen utfyllning, då kan bli overksamt helt eller till viss del (s.k. negativ utfyllning).Vad däremot gäller klausuler i vilka parternas förpliktelser (prestationer) regleras är HD villig att gå mycket långt i sin utfyllande verksamhet för att lösa avtalsbristen, i alla fall då det avtal som prövas tillhör en distinkt avtalstyp. Eftersom ett avtals olika delar vanligen hänger samman torde en generell restriktivitet i utfyllningsverksamheten vara att föredra. En ytterligare faktor som kan sägas verka begränsade för utfyllnadsmetodens användningsområde är om det avtal vars rättsverkningar ska fastställas inte kan hänföras till någon distinkt avtalstyp. Med andra ord är det faktum att ett avtal inte kan sägas tillhöra en särskild avtalstyp en begränsamde faktor för utfyllningsverksamhet. Som en allmän reflexion kan sägas att domstolarnas benägenhet att utfylla avtal är beroende på hur parten lägger upp sig talan. Måhända är detta också en förklaring till den inkonsekventa rättsbildningen på området. En annan reflexion av generell natur är att avtalstolkningsmetoderna skiljer sig åt i olika instanser. Ett överklagande kan därför sägas innebära särskilda möjligheter och en risker på detta område. Rättsekonomiska argument används i stort sett inte av svenska domstolar för att lösa problemet med avtalsbrist.

• author: Ehrnford, Fredrik
• supervisor: Peter Westberg
• organization: Department of Law
• year: 2002
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Avtalsrätt, Processrätt
• language: Swedish
• id: 1557043
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:20
• date last changed: 2010-03-08 15:55:20