Skip to main content

LUP Student Papers

LUND UNIVERSITY LIBRARIES

Det allmännas skadeståndsansvar vid överträdelse av direktiv 98/34/EG

Erling, Erik (2009)
Department of Law
Abstract
Som ett led i genomförandet av den gemensamma marknaden i EU har genom informa­tions­direktivet (98/34/EG) införts krav på anmälan av nationella tekniska sär­reg­le­ringar. Genom förfarandet kan EU-kommissionen och andra medlemsstater redan på för­slags­­­­stadiet få kännedom om nya nationella tekniska föreskrifter som kan medföra handels­­­hinder. En överträdelse av direktivet innebär enligt EG-domstolens praxis att föreskrifterna inte får tillämpas mot enskilda. Det åligger därför svenska myndigheter att vägra tillämpning av föreskrifter som antagits utan föreskrivet förfarande enligt direktivet. Stöd härför kan hämtas i lojalitetsprincipen i artikel 10 EG. En bestämmelse som tillkommit utan att informationsdirektivet iakttagits och... (More)
Som ett led i genomförandet av den gemensamma marknaden i EU har genom informa­tions­direktivet (98/34/EG) införts krav på anmälan av nationella tekniska sär­reg­le­ringar. Genom förfarandet kan EU-kommissionen och andra medlemsstater redan på för­slags­­­­stadiet få kännedom om nya nationella tekniska föreskrifter som kan medföra handels­­­hinder. En överträdelse av direktivet innebär enligt EG-domstolens praxis att föreskrifterna inte får tillämpas mot enskilda. Det åligger därför svenska myndigheter att vägra tillämpning av föreskrifter som antagits utan föreskrivet förfarande enligt direktivet. Stöd härför kan hämtas i lojalitetsprincipen i artikel 10 EG. En bestämmelse som tillkommit utan att informationsdirektivet iakttagits och därför ej får tillämpas kan i olika situationer leda till ekonomisk skada för företag och enskilda som vidtar åtgärder till följd av villkoren i bestämmelsen. Skador kan uppkomma såväl om de skadelidande grundar sitt handlande direkt på bestämmelsen eller om de är föremål för individuella ingripanden med stöd av bestämmelsen. De skador som därvid kan uppkomma kan bestå i kostnader till följd av anpassning till nya krav för verksamheten, räntekostnader på grund av tidigarelagda investeringar, förluster på grund av inskränkningar i eller nedläggning av verksamheten samt ombudskostnader för fastställande av överträdelsen av direktivet. Det allmännas ansvar för skador orsakade av felaktiga myndighetsåtgärder vid över­träd­else av informationsdirektivet regleras i två skilda ersättningssystem, Francovich-doktrinen och skade­stånds­lagen. Uppsatsens syfte är att klarlägga under vilka om­ständig­heter det allmänna är skadeståndsskyldigt enligt dessa ersättningssystem. De felaktiga myndighetsåtgärder som behandlas i uppsatsen är antagandet av lag eller för­ordning, meddelandet av tillämpningsföreskrifter riktade mot en snäv krets av en­skilda samt tillämpning av overksamma bestämmelser genom individ­uella beslut mot en­­skilda. Med dessa myndighetsåtgärder som utgångspunkt görs en skadeståndsrättslig an­­alys av fallstudier med tillämp­ning av Francovich-doktrinen och 3 kap. 2 § skadestånds­lag­en. Fallstudierna redovisas i kapitel 4. Ett flertal rekvisit ställs upp i Francovich-doktrinen respektive skadeståndslagen för att få framgång med en skadeståndstalan mot det allmänna. Dessa redovisas var för sig i den skadeståndsrättsliga analysen av fallstudierna i kapitel 5. För skadestånd enligt Francovich-doktrinen krävs att den överträdda regeln skapar rättigheter för enskilda, att överträdelsen är tillräckligt klar och allvarlig samt att det finns ett orsaks­sam­band mellan överträdelsen och den uppkomna skadan. Analysen av rekvisiten i Francovich-doktrinen vid en överträdelse av informations­direk­tivet ger vid handen att enskilda som gör gällan­de att skada uppkommit direkt till följd av att en lag, förordning eller tillämpningsföreskrift felaktigt antagits utan föregående anmälan, torde ha svårt att vinna fram­gång med en skadeståndstalan eftersom informationsdirektivet inte kan anses skapa rättigeter enskilda. I de fall den skade­göran­de myndighets­åtgärden däremot be­stått i ett individuellt beslut som meddelats med stöd av den overk­samma bestämmelsen kan eventuellt förut­sättningarna för skadestånd anses uppfyllda med stöd av att överträdelsen då kan bedömas som ett brott mot artikel 10 EG. Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen krävs för skadestånd att myndigheten gjort sig skyldig till fel eller försummelse, att detta skett vid myndig­hetsutövning, att felet innebär en kränkning av ett skyddat intresse samt att adekvat kausalitet föreligger mellan den skade­görande handlingen och den upp­kom­na skadan. En rättsanalys av villkoren i skadeståndslagen, tillämpade på fallstudierna ger vid handen att enskilda som gör gällan­de att skada uppkommit direkt till följd av att en lag eller förordning felak­tigt antagits utan föregående anmälan, torde ha svårt att vinna fram­gång med en skade­stånds­­talan eftersom de ej anses ha ett skyddsvärt intresse. Om den overksamma bestäm­melsen utgörs av en tillämpningsföreskrift som riktar sig mot en snävt avgränsad krets av en­skilda kan bedömningen bli annorlunda. För enskilda som blivit föremål för individuella myndig­­hets­beslut, är möjligheterna att vinna framgång med en skadeståndstalan regelmässigt stora. Sammanfattningsvis kan således sägas att det i stort är enbart enskilda som drabbats av indi­vidu­ella beslut med stöd av den overksamma bestämmelsen som skyddas av de båda ersättningssystemen. I uppsatsen tas även upp till bedömning hur differensmetoden skall tillämpas när man bestämmer skadans storlek. Denna rättsfråga samt förutsättningarna för medvållande genom underlåtet överklagande av ett skadegörande beslut redovisas i kapitel 6. På grund av EG-domstolens praxis att nationell rätt skall tillämpas för bestämmandet av en skada enligt Francovich-doktrinen behandlas dessa frågor utifrån båda rättssystemen. Uppsatsen avslutas med en översiktlig redovisning av tre pågående mål i svenska domstolar som rör skadeståndsansvar vid överträdelse av anmälningsdirektivet samt med några reflekt­ioner de lege ferenda. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Erling, Erik
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
EG-rätt, Skadeståndsrätt
language
Swedish
id
1557346
date added to LUP
2010-03-08 15:55:20
date last changed
2010-03-08 15:55:20
@misc{1557346,
  abstract     = {{Som ett led i genomförandet av den gemensamma marknaden i EU har genom informa­tions­direktivet (98/34/EG) införts krav på anmälan av nationella tekniska sär­reg­le­ringar. Genom förfarandet kan EU-kommissionen och andra medlemsstater redan på för­slags­­­­stadiet få kännedom om nya nationella tekniska föreskrifter som kan medföra handels­­­hinder. En överträdelse av direktivet innebär enligt EG-domstolens praxis att föreskrifterna inte får tillämpas mot enskilda. Det åligger därför svenska myndigheter att vägra tillämpning av föreskrifter som antagits utan föreskrivet förfarande enligt direktivet. Stöd härför kan hämtas i lojalitetsprincipen i artikel 10 EG. En bestämmelse som tillkommit utan att informationsdirektivet iakttagits och därför ej får tillämpas kan i olika situationer leda till ekonomisk skada för företag och enskilda som vidtar åtgärder till följd av villkoren i bestämmelsen. Skador kan uppkomma såväl om de skadelidande grundar sitt handlande direkt på bestämmelsen eller om de är föremål för individuella ingripanden med stöd av bestämmelsen. De skador som därvid kan uppkomma kan bestå i kostnader till följd av anpassning till nya krav för verksamheten, räntekostnader på grund av tidigarelagda investeringar, förluster på grund av inskränkningar i eller nedläggning av verksamheten samt ombudskostnader för fastställande av överträdelsen av direktivet. Det allmännas ansvar för skador orsakade av felaktiga myndighetsåtgärder vid över­träd­else av informationsdirektivet regleras i två skilda ersättningssystem, Francovich-doktrinen och skade­stånds­lagen. Uppsatsens syfte är att klarlägga under vilka om­ständig­heter det allmänna är skadeståndsskyldigt enligt dessa ersättningssystem. De felaktiga myndighetsåtgärder som behandlas i uppsatsen är antagandet av lag eller för­ordning, meddelandet av tillämpningsföreskrifter riktade mot en snäv krets av en­skilda samt tillämpning av overksamma bestämmelser genom individ­uella beslut mot en­­skilda. Med dessa myndighetsåtgärder som utgångspunkt görs en skadeståndsrättslig an­­alys av fallstudier med tillämp­ning av Francovich-doktrinen och 3 kap. 2 § skadestånds­lag­en. Fallstudierna redovisas i kapitel 4. Ett flertal rekvisit ställs upp i Francovich-doktrinen respektive skadeståndslagen för att få framgång med en skadeståndstalan mot det allmänna. Dessa redovisas var för sig i den skadeståndsrättsliga analysen av fallstudierna i kapitel 5. För skadestånd enligt Francovich-doktrinen krävs att den överträdda regeln skapar rättigheter för enskilda, att överträdelsen är tillräckligt klar och allvarlig samt att det finns ett orsaks­sam­band mellan överträdelsen och den uppkomna skadan. Analysen av rekvisiten i Francovich-doktrinen vid en överträdelse av informations­direk­tivet ger vid handen att enskilda som gör gällan­de att skada uppkommit direkt till följd av att en lag, förordning eller tillämpningsföreskrift felaktigt antagits utan föregående anmälan, torde ha svårt att vinna fram­gång med en skadeståndstalan eftersom informationsdirektivet inte kan anses skapa rättigeter enskilda. I de fall den skade­göran­de myndighets­åtgärden däremot be­stått i ett individuellt beslut som meddelats med stöd av den overk­samma bestämmelsen kan eventuellt förut­sättningarna för skadestånd anses uppfyllda med stöd av att överträdelsen då kan bedömas som ett brott mot artikel 10 EG. Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen krävs för skadestånd att myndigheten gjort sig skyldig till fel eller försummelse, att detta skett vid myndig­hetsutövning, att felet innebär en kränkning av ett skyddat intresse samt att adekvat kausalitet föreligger mellan den skade­görande handlingen och den upp­kom­na skadan. En rättsanalys av villkoren i skadeståndslagen, tillämpade på fallstudierna ger vid handen att enskilda som gör gällan­de att skada uppkommit direkt till följd av att en lag eller förordning felak­tigt antagits utan föregående anmälan, torde ha svårt att vinna fram­gång med en skade­stånds­­talan eftersom de ej anses ha ett skyddsvärt intresse. Om den overksamma bestäm­melsen utgörs av en tillämpningsföreskrift som riktar sig mot en snävt avgränsad krets av en­skilda kan bedömningen bli annorlunda. För enskilda som blivit föremål för individuella myndig­­hets­beslut, är möjligheterna att vinna framgång med en skadeståndstalan regelmässigt stora. Sammanfattningsvis kan således sägas att det i stort är enbart enskilda som drabbats av indi­vidu­ella beslut med stöd av den overksamma bestämmelsen som skyddas av de båda ersättningssystemen. I uppsatsen tas även upp till bedömning hur differensmetoden skall tillämpas när man bestämmer skadans storlek. Denna rättsfråga samt förutsättningarna för medvållande genom underlåtet överklagande av ett skadegörande beslut redovisas i kapitel 6. På grund av EG-domstolens praxis att nationell rätt skall tillämpas för bestämmandet av en skada enligt Francovich-doktrinen behandlas dessa frågor utifrån båda rättssystemen. Uppsatsen avslutas med en översiktlig redovisning av tre pågående mål i svenska domstolar som rör skadeståndsansvar vid överträdelse av anmälningsdirektivet samt med några reflekt­ioner de lege ferenda.}},
  author       = {{Erling, Erik}},
  language     = {{swe}},
  note         = {{Student Paper}},
  title        = {{Det allmännas skadeståndsansvar vid överträdelse av direktiv 98/34/EG}},
  year         = {{2009}},
}