Insolvensförordningen - närmare om huvudsakliga intressen
(2006)Department of Law
- Abstract
- Den 31 maj 2002 trädde rådets förordning om insolvensförfaranden (insolvensförordningen) i kraft. Som insolvensförfaranden räknas i svensk rätt konkurs och företagsrekonstruktion. Dagens företag inom EU har en allt mer gränsöverskridande verksamhet och deras eventuella insolvens påverkar den inre marknaden. Syftet med förordningen är att säkra den inre marknadens goda funktion genom en gemenskapsrättsakt som effektivt och ändamålsenligt samordnar de åtgärder som vidtas vid ett gränsöverskridande insolvensförfarande. Bland annat har förordningen till huvudsyfte att motverka motiven för parterna att överföra tillgångar från en medlemsstat till en annan eller välja jurisdiktion för att få en förmånligare ställning (forum shopping).... (More)
- Den 31 maj 2002 trädde rådets förordning om insolvensförfaranden (insolvensförordningen) i kraft. Som insolvensförfaranden räknas i svensk rätt konkurs och företagsrekonstruktion. Dagens företag inom EU har en allt mer gränsöverskridande verksamhet och deras eventuella insolvens påverkar den inre marknaden. Syftet med förordningen är att säkra den inre marknadens goda funktion genom en gemenskapsrättsakt som effektivt och ändamålsenligt samordnar de åtgärder som vidtas vid ett gränsöverskridande insolvensförfarande. Bland annat har förordningen till huvudsyfte att motverka motiven för parterna att överföra tillgångar från en medlemsstat till en annan eller välja jurisdiktion för att få en förmånligare ställning (forum shopping). Förordningen är fortfarande i sin begynnelse men frågan är om den fungerar som det var tänkt med tanke på den framväxande europeiska domstolspraxisen. Förordningen har inneburit förändringar för samtliga medlemsstater vad avser den egna gränsöverskridande insolvensjurisdiktionen. Ett insolvensförfarande som inleds i en medlemsstat har i princip universell verkan och omfattar gäldenärens samtliga tillgångar inom gemenskapen, utom Danmark. Ett beslut om insolvensförfarande skall enligt förordningen ha direkt effekt i övriga medlemsstater utan vidare formaliteter. Det är lagen i inledningsstaten som är tillämplig på insolvensförfaranden i övriga medlemsstater. För att förordningen skall vara tillämplig och för att den nationella domstolen i medlemsstaten skall ha behörighet att inleda ett insolvensförfarande krävs enligt artikel 3 att gäldenärens ''huvudsakliga intressen'' finns inom någon av medlemsstaterna. Förordningen saknar dock en närmare definition av huvudsakliga intressen. Tanken är att de nationella domstolarna ska själva, genom praxis, skapa en definition. Detta har dock lett till skillnader emellan medlemsstaterna i hur man definierar huvudsakliga intressen. En konsekvens härav är att man misstror och ifrågasätter legaliteten av varandras beslut. Förordningens effektivitet är beroende av att domstolarna i medlemsstaterna respekterar och litar på varandras beslut. Koncerner utgör ett eget problem då koncerner är ett okänt fenomen i förordningen. Förordningen förutsätter att dotterbolagen i de olika medlemsstaterna är enskilda rättssubjekt, men vissa domstolar, särskilt de brittiska, utropar nästan godtyckligt jurisdiktion över dotterbolag i andra medlemsstater. Uppsatsen har till syfte att belysa den europeiska och svenska gränsöverskridande insolvensjurisdiktionen som den uttrycks i artikel 3 i förordningen. För att uppnå detta syfte analyseras främst brittiska och svenska rättsfall för att se hur domstolarna resonerar för att bestämma vart de huvudsakliga intressena finns samt vilken inverkan förordningen har haft på forum shopping. Att just brittisk domstolspraxis analyseras beror på att de brittiska domstolarna har en anmärkningsvärd bred tolkning av konceptet ''huvudsakliga intressen'' i artikel 3.1 InsF och bekräftar nästan alltid sin internationella behörighet och ignorerar sätespresumtionen. Storbritannien är klart överrepresenterat i antalet rättsfall med internationell europeisk insolvensjurisdiktion, vilket kan förklaras med att avsaknaden av förutsebarhet av vart de huvudsakliga intressena skall finnas enligt förordningen har lett till att gäldenärer söker sig till brittisk domstol för att man vet att deras tolkning är bredare och generösare samt att den rikliga förekomsten av brittisk jurisprudens underlättar hänvisning till tidigare rättsfall. En intressant observation är att amerikanska bolag under s.k. Chapter 11 i USA har lyckats få med sina dotterbolag i Europa i samma förfarande och med samma förvaltare, allt med hjälp av insolvensförordningen och de brittiska domstolarna. Slutsatsen är att tanken bakom insolvensförordningen är ett steg i rätt riktning men att dess framtid står och faller på hur de nationella domstolarna tillämpar den. Den nuvarande utvecklingen att brittisk rätt ''lägger beslag'' på allt fler insolvensförfaranden skadar den inre marknadens goda funktion gällande insolvensförfaranden. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1557419
- author
- Faivre, Rickard
- supervisor
- organization
- year
- 2006
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- EG-rätt
- language
- Swedish
- id
- 1557419
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:21
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:21
@misc{1557419,
abstract = {{Den 31 maj 2002 trädde rådets förordning om insolvensförfaranden (insolvensförordningen) i kraft. Som insolvensförfaranden räknas i svensk rätt konkurs och företagsrekonstruktion. Dagens företag inom EU har en allt mer gränsöverskridande verksamhet och deras eventuella insolvens påverkar den inre marknaden. Syftet med förordningen är att säkra den inre marknadens goda funktion genom en gemenskapsrättsakt som effektivt och ändamålsenligt samordnar de åtgärder som vidtas vid ett gränsöverskridande insolvensförfarande. Bland annat har förordningen till huvudsyfte att motverka motiven för parterna att överföra tillgångar från en medlemsstat till en annan eller välja jurisdiktion för att få en förmånligare ställning (forum shopping). Förordningen är fortfarande i sin begynnelse men frågan är om den fungerar som det var tänkt med tanke på den framväxande europeiska domstolspraxisen. Förordningen har inneburit förändringar för samtliga medlemsstater vad avser den egna gränsöverskridande insolvensjurisdiktionen. Ett insolvensförfarande som inleds i en medlemsstat har i princip universell verkan och omfattar gäldenärens samtliga tillgångar inom gemenskapen, utom Danmark. Ett beslut om insolvensförfarande skall enligt förordningen ha direkt effekt i övriga medlemsstater utan vidare formaliteter. Det är lagen i inledningsstaten som är tillämplig på insolvensförfaranden i övriga medlemsstater. För att förordningen skall vara tillämplig och för att den nationella domstolen i medlemsstaten skall ha behörighet att inleda ett insolvensförfarande krävs enligt artikel 3 att gäldenärens ''huvudsakliga intressen'' finns inom någon av medlemsstaterna. Förordningen saknar dock en närmare definition av huvudsakliga intressen. Tanken är att de nationella domstolarna ska själva, genom praxis, skapa en definition. Detta har dock lett till skillnader emellan medlemsstaterna i hur man definierar huvudsakliga intressen. En konsekvens härav är att man misstror och ifrågasätter legaliteten av varandras beslut. Förordningens effektivitet är beroende av att domstolarna i medlemsstaterna respekterar och litar på varandras beslut. Koncerner utgör ett eget problem då koncerner är ett okänt fenomen i förordningen. Förordningen förutsätter att dotterbolagen i de olika medlemsstaterna är enskilda rättssubjekt, men vissa domstolar, särskilt de brittiska, utropar nästan godtyckligt jurisdiktion över dotterbolag i andra medlemsstater. Uppsatsen har till syfte att belysa den europeiska och svenska gränsöverskridande insolvensjurisdiktionen som den uttrycks i artikel 3 i förordningen. För att uppnå detta syfte analyseras främst brittiska och svenska rättsfall för att se hur domstolarna resonerar för att bestämma vart de huvudsakliga intressena finns samt vilken inverkan förordningen har haft på forum shopping. Att just brittisk domstolspraxis analyseras beror på att de brittiska domstolarna har en anmärkningsvärd bred tolkning av konceptet ''huvudsakliga intressen'' i artikel 3.1 InsF och bekräftar nästan alltid sin internationella behörighet och ignorerar sätespresumtionen. Storbritannien är klart överrepresenterat i antalet rättsfall med internationell europeisk insolvensjurisdiktion, vilket kan förklaras med att avsaknaden av förutsebarhet av vart de huvudsakliga intressena skall finnas enligt förordningen har lett till att gäldenärer söker sig till brittisk domstol för att man vet att deras tolkning är bredare och generösare samt att den rikliga förekomsten av brittisk jurisprudens underlättar hänvisning till tidigare rättsfall. En intressant observation är att amerikanska bolag under s.k. Chapter 11 i USA har lyckats få med sina dotterbolag i Europa i samma förfarande och med samma förvaltare, allt med hjälp av insolvensförordningen och de brittiska domstolarna. Slutsatsen är att tanken bakom insolvensförordningen är ett steg i rätt riktning men att dess framtid står och faller på hur de nationella domstolarna tillämpar den. Den nuvarande utvecklingen att brittisk rätt ''lägger beslag'' på allt fler insolvensförfaranden skadar den inre marknadens goda funktion gällande insolvensförfaranden.}},
author = {{Faivre, Rickard}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Insolvensförordningen - närmare om huvudsakliga intressen}},
year = {{2006}},
}