Skip to main content

LUP Student Papers

LUND UNIVERSITY LIBRARIES

Artikel 230 (4) i EG-fördraget - talerätt för enskilda fysiska och juridiska personer ur en rättsfilosofisk synvinkel

Franzén, Linda (2003)
Department of Law
Abstract
Av en sammanställning av rättsläget angående enskilda fysiska eller juridiska personers möjlighet att föra en ogiltighetstalan mot gemenskaps-rättsakter under artikel 230 (4) i EG-fördraget framgår att rättsläget är obeständigt och inte helt givet. Ett stort utrymme för tolkning av artikeln har lämnats till EG-domstolen och denne har i sin rättspraxis varit vag när det gäller definitionerna av de rekvisit som måste vara uppfyllda för att ett enskilt rättssubjekt skall beviljas talerätt. Riktlinjerna för hur locus standi-rekvisiten personligen och direkt berörd skall uppfattas har varierat från olika tillfällen och beroende på situationen. Även rättspraxis gällande enskilda fysiska och juridiska personers möjlighet att få en rättsakt i form... (More)
Av en sammanställning av rättsläget angående enskilda fysiska eller juridiska personers möjlighet att föra en ogiltighetstalan mot gemenskaps-rättsakter under artikel 230 (4) i EG-fördraget framgår att rättsläget är obeständigt och inte helt givet. Ett stort utrymme för tolkning av artikeln har lämnats till EG-domstolen och denne har i sin rättspraxis varit vag när det gäller definitionerna av de rekvisit som måste vara uppfyllda för att ett enskilt rättssubjekt skall beviljas talerätt. Riktlinjerna för hur locus standi-rekvisiten personligen och direkt berörd skall uppfattas har varierat från olika tillfällen och beroende på situationen. Även rättspraxis gällande enskilda fysiska och juridiska personers möjlighet att få en rättsakt i form av en förordning prövad under artikel 230 (4) EGF är splittrad och oklar. Det som med säkerhet kan utrönas är att den är restriktiv. Även om EG-domstolen i vissa fall väljer att bortse från det abstrakta uttryckstestet måste den sökande fortfarande uppfylla de två övriga locus standi-rekvisiten direkt och personligen berörd, en uppgift som kan vara besvärlig nog. Rättsläget inom den Europeiska Gemenskapen vad gäller enskilda rätts-subjekts möjlighet att föra talan mot en gemenskapsrättsakt är oklart och rättspraxis på området har visat sig vara obeständig. För att få en större förståelse för inställningen till individens rättigheter inom gemenskapsrätten kan rättspraxis betraktas ur olika rättsfilosofiska perspektiv. Den teoretiska ståndpunkt som antas får en avgörande betydelse för värderingen av det skydd som finns för individernas rättigheter och de möjligheter som ges individen att agera inom det rättsliga systemet. Ur en medlemsstatsorienterad synvinkel kan det konstateras att vad gäller ogiltighetstalan förda av enskilda fysiska eller juridiska personer mot gemen-skapsrättsliga rättsakter, har medlemsstaterna i artikel 230 (4) i EG-fördraget kommit överens om en gemensam policy. Medlemsstaterna vill tillåta sina egna invånare att hjälpa dem i bevakandet av att de gemenskaps-rättsliga institutionerna håller sig inom den överenskommelse som medlems-staterna har kommit fram till och dragit upp i EG-fördraget. Eftersom enskilda rättssubjekt inte är de bäst lämpade att sköta denna syssla, har medlemsstaterna upprättat vissa restriktioner om när en sådan talan kan tillåtas. I artikel 230 (4) anges att enskilda fysiska eller juridiska personer får föra talan mot beslut som är riktade till rättssubjektet eller mot beslut, även antagna i formen av en förordning, som riktar sig mot tredje-man men som direkt och personligen berör rättsubjektet. Denna formulering lämnar ett stort tolkningsutrymme för EG-domstolen. För att förstå domstolens rättspraxis på detta område måste beaktas att EG-domstolen enligt det medlemsstatsorienterade perspektivet inte har några skyldigheter gentemot de enskilda individerna, utan dess uppgift är att upp-rätthålla den överenskommelse som medlemsstaterna formulerat. Ur ett individbaserat perspektiv är det istället bäst om varje rättsubjekt har fri och obegränsad tillgång till den gemensamma och opartiska domstolen, som har till uppgift att tolka och utläsa den naturliga lagen. I ett stort och omfattande rättssamhälle som den Europeiska Gemenskapen med miljontals gemenskapsmedborgare kan det dock i ett lockeanskt perspektiv vara acceptabelt att införa vissa begränsningar i talerätten om det behövs för att verksamheten skall fungera. Den gemenskapsrättsliga regleringen i artikel 230 (4) EGF innebär en begränsning i en enskild fysisk eller juridisk persons möjlighet att få tillgång till en opartisk domstol i fall där rätts-subjektet anser att en gemenskapsrättslig åtgärd inkräktar på dennes rättig-heter. Denna begränsning kan anses behövlig eftersom en obegränsad tale-rätt skulle innebära en sådan arbetsbörda att hela det rättsliga systemet troligtvis skulle kollapsa. Begränsningen kan dock aldrig anses acceptabel, hur behövlig den än må vara, om den innebär att individens rättssäkerhet påverkas. I artikel 230 (4) i EG-fördraget anges att enskilda fysiska eller juridiska personer får föra talan mot beslut som är riktade till rättssubjektet eller mot beslut, även antagna i formen av en förordning, som riktar sig mot tredje-man men som direkt och personligen berör rättsubjektet. Denna formulering lämnar ett stort tolkningsutrymme för EG-domstolen. EG-domstolen måste genom sin tolkning av denna artikel ta hänsyn till och upprätthålla de fundamentala rättigheter som kommer till uttryck i den naturliga lagen. Detta måste beaktas för att förstå EG-domstolens rättspraxis på detta område. Det kan konstateras att med beaktande av den aktivitet som skett inom rätts-praxis de senaste åren och den inställning som finns inom både den hobbeanska och den lockeanska läran är det troligt att rättsläget avseende enskilda fysiska eller juridiska personers talerätt mot rättighetskränkande gemenskapsrättsakter kommer att fortsätta att vara vag och obeständig. Vad som krävs för att stabilisera rättspraxis och få till stånd den beständighet och klarhet som är önskvärd ur alla perspektiv är att rättsläget klargörs lagstiftnings-vägen. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Franzén, Linda
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Allmän rättslära, EG-rätt, Processrätt
language
Swedish
id
1557557
date added to LUP
2010-03-08 15:55:21
date last changed
2010-03-08 15:55:21
@misc{1557557,
  abstract     = {Av en sammanställning av rättsläget angående enskilda fysiska eller juridiska personers möjlighet att föra en ogiltighetstalan mot gemenskaps-rättsakter under artikel 230 (4) i EG-fördraget framgår att rättsläget är obeständigt och inte helt givet. Ett stort utrymme för tolkning av artikeln har lämnats till EG-domstolen och denne har i sin rättspraxis varit vag när det gäller definitionerna av de rekvisit som måste vara uppfyllda för att ett enskilt rättssubjekt skall beviljas talerätt. Riktlinjerna för hur locus standi-rekvisiten personligen och direkt berörd skall uppfattas har varierat från olika tillfällen och beroende på situationen. Även rättspraxis gällande enskilda fysiska och juridiska personers möjlighet att få en rättsakt i form av en förordning prövad under artikel 230 (4) EGF är splittrad och oklar. Det som med säkerhet kan utrönas är att den är restriktiv. Även om EG-domstolen i vissa fall väljer att bortse från det abstrakta uttryckstestet måste den sökande fortfarande uppfylla de två övriga locus standi-rekvisiten direkt och personligen berörd, en uppgift som kan vara besvärlig nog. Rättsläget inom den Europeiska Gemenskapen vad gäller enskilda rätts-subjekts möjlighet att föra talan mot en gemenskapsrättsakt är oklart och rättspraxis på området har visat sig vara obeständig. För att få en större förståelse för inställningen till individens rättigheter inom gemenskapsrätten kan rättspraxis betraktas ur olika rättsfilosofiska perspektiv. Den teoretiska ståndpunkt som antas får en avgörande betydelse för värderingen av det skydd som finns för individernas rättigheter och de möjligheter som ges individen att agera inom det rättsliga systemet. Ur en medlemsstatsorienterad synvinkel kan det konstateras att vad gäller ogiltighetstalan förda av enskilda fysiska eller juridiska personer mot gemen-skapsrättsliga rättsakter, har medlemsstaterna i artikel 230 (4) i EG-fördraget kommit överens om en gemensam policy. Medlemsstaterna vill tillåta sina egna invånare att hjälpa dem i bevakandet av att de gemenskaps-rättsliga institutionerna håller sig inom den överenskommelse som medlems-staterna har kommit fram till och dragit upp i EG-fördraget. Eftersom enskilda rättssubjekt inte är de bäst lämpade att sköta denna syssla, har medlemsstaterna upprättat vissa restriktioner om när en sådan talan kan tillåtas. I artikel 230 (4) anges att enskilda fysiska eller juridiska personer får föra talan mot beslut som är riktade till rättssubjektet eller mot beslut, även antagna i formen av en förordning, som riktar sig mot tredje-man men som direkt och personligen berör rättsubjektet. Denna formulering lämnar ett stort tolkningsutrymme för EG-domstolen. För att förstå domstolens rättspraxis på detta område måste beaktas att EG-domstolen enligt det medlemsstatsorienterade perspektivet inte har några skyldigheter gentemot de enskilda individerna, utan dess uppgift är att upp-rätthålla den överenskommelse som medlemsstaterna formulerat. Ur ett individbaserat perspektiv är det istället bäst om varje rättsubjekt har fri och obegränsad tillgång till den gemensamma och opartiska domstolen, som har till uppgift att tolka och utläsa den naturliga lagen. I ett stort och omfattande rättssamhälle som den Europeiska Gemenskapen med miljontals gemenskapsmedborgare kan det dock i ett lockeanskt perspektiv vara acceptabelt att införa vissa begränsningar i talerätten om det behövs för att verksamheten skall fungera. Den gemenskapsrättsliga regleringen i artikel 230 (4) EGF innebär en begränsning i en enskild fysisk eller juridisk persons möjlighet att få tillgång till en opartisk domstol i fall där rätts-subjektet anser att en gemenskapsrättslig åtgärd inkräktar på dennes rättig-heter. Denna begränsning kan anses behövlig eftersom en obegränsad tale-rätt skulle innebära en sådan arbetsbörda att hela det rättsliga systemet troligtvis skulle kollapsa. Begränsningen kan dock aldrig anses acceptabel, hur behövlig den än må vara, om den innebär att individens rättssäkerhet påverkas. I artikel 230 (4) i EG-fördraget anges att enskilda fysiska eller juridiska personer får föra talan mot beslut som är riktade till rättssubjektet eller mot beslut, även antagna i formen av en förordning, som riktar sig mot tredje-man men som direkt och personligen berör rättsubjektet. Denna formulering lämnar ett stort tolkningsutrymme för EG-domstolen. EG-domstolen måste genom sin tolkning av denna artikel ta hänsyn till och upprätthålla de fundamentala rättigheter som kommer till uttryck i den naturliga lagen. Detta måste beaktas för att förstå EG-domstolens rättspraxis på detta område. Det kan konstateras att med beaktande av den aktivitet som skett inom rätts-praxis de senaste åren och den inställning som finns inom både den hobbeanska och den lockeanska läran är det troligt att rättsläget avseende enskilda fysiska eller juridiska personers talerätt mot rättighetskränkande gemenskapsrättsakter kommer att fortsätta att vara vag och obeständig. Vad som krävs för att stabilisera rättspraxis och få till stånd den beständighet och klarhet som är önskvärd ur alla perspektiv är att rättsläget klargörs lagstiftnings-vägen.},
  author       = {Franzén, Linda},
  keyword      = {Allmän rättslära,EG-rätt,Processrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Artikel 230 (4) i EG-fördraget - talerätt för enskilda fysiska och juridiska personer ur en rättsfilosofisk synvinkel},
  year         = {2003},
}