Advanced

Det syndikerade låneavtalets strutsklausul

Glimberg, Marcus (2010)
Department of Law
Abstract
De syndikerade lånen går att härleda ända tillbaka till 1800-talet då de uppstod i USA för att underlätta finansieringen av stora investeringar. Sedan dess har den syndikerade lånemarknaden expanderat explosionsartat och år 2007 omsatte marknaden ca 2115 billioner US $. En syndikerad låneprocess inleds av ett en blivande låntagare kontaktar en större internationellt agerande bank för att utreda huruvida denna är intresserad av att agera arrangörsbank vid upprättandet av syndikatet. Om banken accepterar detta erbjudande blir dess första uppgift att söka upp potentiella långivare för att sälja in lånet. När ett erforderligt antal långivare funnits förhandlar och upprättar arrangörsbanken det grundläggande låneavtalet och när detta dokument... (More)
De syndikerade lånen går att härleda ända tillbaka till 1800-talet då de uppstod i USA för att underlätta finansieringen av stora investeringar. Sedan dess har den syndikerade lånemarknaden expanderat explosionsartat och år 2007 omsatte marknaden ca 2115 billioner US $. En syndikerad låneprocess inleds av ett en blivande låntagare kontaktar en större internationellt agerande bank för att utreda huruvida denna är intresserad av att agera arrangörsbank vid upprättandet av syndikatet. Om banken accepterar detta erbjudande blir dess första uppgift att söka upp potentiella långivare för att sälja in lånet. När ett erforderligt antal långivare funnits förhandlar och upprättar arrangörsbanken det grundläggande låneavtalet och när detta dokument är färdigställt betalas lånekapitalet ut. Efter lånets utbetalning övertar en agentbank syndikatets centrala roll. Agentbanken kan främst beskrivas som syndikatets administratör och dess uppgifter inkluderar bland annat intygande av att låneavtalets conditions precedent är uppfyllda och betalningsförmedling. När hela lånet återbetalats upplöses syndikatet och den syndikerade låneprocessen är därmed avslutad. Denna uppsats fokuserar på agentbankens roll i syndikatet och koncentreras runt agentens skyldighet att meddela syndikatbankerna om att låntagaren inte längre kan uppfylla de krav som låneavtalet ställer. Det är i detta sammanhang som låneavtalets strutsklausul kan komma att bli aktuell och att utreda denna klausuls giltighet är uppsatsens huvudsyfte. Strutsklausulen stadgar att agentbanken inte ska tillräknas faktisk vetskap om att låntagaren begått ett allvarligt avtalsbrott förrän agenten mottar ett, av en syndikatbank avsänt, skriftligt meddelande som stadgar att så är fallet. Strutsklausulen utgör därmed ett av flera viktiga instrument som används för att hantera agentbankens informationsrelaterade problem. Denna typ av klausul är ingen ny företeelse och den engelsk/amerikanska termen ostrich clause har diskuterats länge. Det som gjort att strutsklausulens giltighet debatterats genom åren är dels den begränsning av ansvar som klausulen innebär för syndikatets agentbank och dels de långtgående följder en strikt tillämpning av klausulen kan medföra. Sammantaget kan sägas att doktrin och praxis vittnar om att rättsläget rörande strutsklausulens giltighet är oklart. I uppsatsens analys diskuteras strutsklausulens giltighet utifrån engelsk och svensk rätt. Den slutsats som presenteras menar sammanfattningsvis att strutsklausulen inte bör ses som ett absolut skydd för en agentbank med faktisk vetskap om att låntagaren är i default. Klausulen bör istället tolkas som ett hjälpmedel för stora agentbanker med många avdelningar vilka annars riskerar att på legal väg tilldelas faktisk vetskap om att en event of default - situation föreligger trots att detta egentligen inte är fallet. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Glimberg, Marcus
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Bankrätt
language
Swedish
id
1557750
date added to LUP
2010-03-08 15:55:21
date last changed
2010-03-08 15:55:21
@misc{1557750,
  abstract     = {De syndikerade lånen går att härleda ända tillbaka till 1800-talet då de uppstod i USA för att underlätta finansieringen av stora investeringar. Sedan dess har den syndikerade lånemarknaden expanderat explosionsartat och år 2007 omsatte marknaden ca 2115 billioner US $. En syndikerad låneprocess inleds av ett en blivande låntagare kontaktar en större internationellt agerande bank för att utreda huruvida denna är intresserad av att agera arrangörsbank vid upprättandet av syndikatet. Om banken accepterar detta erbjudande blir dess första uppgift att söka upp potentiella långivare för att sälja in lånet. När ett erforderligt antal långivare funnits förhandlar och upprättar arrangörsbanken det grundläggande låneavtalet och när detta dokument är färdigställt betalas lånekapitalet ut. Efter lånets utbetalning övertar en agentbank syndikatets centrala roll. Agentbanken kan främst beskrivas som syndikatets administratör och dess uppgifter inkluderar bland annat intygande av att låneavtalets conditions precedent är uppfyllda och betalningsförmedling. När hela lånet återbetalats upplöses syndikatet och den syndikerade låneprocessen är därmed avslutad. Denna uppsats fokuserar på agentbankens roll i syndikatet och koncentreras runt agentens skyldighet att meddela syndikatbankerna om att låntagaren inte längre kan uppfylla de krav som låneavtalet ställer. Det är i detta sammanhang som låneavtalets strutsklausul kan komma att bli aktuell och att utreda denna klausuls giltighet är uppsatsens huvudsyfte. Strutsklausulen stadgar att agentbanken inte ska tillräknas faktisk vetskap om att låntagaren begått ett allvarligt avtalsbrott förrän agenten mottar ett, av en syndikatbank avsänt, skriftligt meddelande som stadgar att så är fallet. Strutsklausulen utgör därmed ett av flera viktiga instrument som används för att hantera agentbankens informationsrelaterade problem. Denna typ av klausul är ingen ny företeelse och den engelsk/amerikanska termen ostrich clause har diskuterats länge. Det som gjort att strutsklausulens giltighet debatterats genom åren är dels den begränsning av ansvar som klausulen innebär för syndikatets agentbank och dels de långtgående följder en strikt tillämpning av klausulen kan medföra. Sammantaget kan sägas att doktrin och praxis vittnar om att rättsläget rörande strutsklausulens giltighet är oklart. I uppsatsens analys diskuteras strutsklausulens giltighet utifrån engelsk och svensk rätt. Den slutsats som presenteras menar sammanfattningsvis att strutsklausulen inte bör ses som ett absolut skydd för en agentbank med faktisk vetskap om att låntagaren är i default. Klausulen bör istället tolkas som ett hjälpmedel för stora agentbanker med många avdelningar vilka annars riskerar att på legal väg tilldelas faktisk vetskap om att en event of default - situation föreligger trots att detta egentligen inte är fallet.},
  author       = {Glimberg, Marcus},
  keyword      = {Bankrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Det syndikerade låneavtalets strutsklausul},
  year         = {2010},
}