Advanced

DNA som bevis i brottmål

Håkansson, Camilla (2009)
Department of Law
Abstract
Deoxiribonukelinsyra har använts som bevis i brottmål sedan 1980-talet. Syftet med uppsatsen är dels att se till utvecklingen av användningen av DNA inom brottmålsjuridiken och dels att undersöka vilka problem som kan uppkomma vid användningen av DNA som bevis. Dessutom diskuteras användningen av DNA-register. DNA upptäcktes först 1869 men det dröjde fram till 1944 innan en amerikansk forskare lyckades isolera den långa molekylen DNA. Forskaren kunde också konstatera att det vari DNA som cellens genetiska information fanns. År 1953 löstes gåtan om hur DNA ser ut och 1983 uppfanns polymerase chain reaction (PCR) metoden för att analysera DNA. Tekniken används idag av statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). PCR-metoden möjliggör... (More)
Deoxiribonukelinsyra har använts som bevis i brottmål sedan 1980-talet. Syftet med uppsatsen är dels att se till utvecklingen av användningen av DNA inom brottmålsjuridiken och dels att undersöka vilka problem som kan uppkomma vid användningen av DNA som bevis. Dessutom diskuteras användningen av DNA-register. DNA upptäcktes först 1869 men det dröjde fram till 1944 innan en amerikansk forskare lyckades isolera den långa molekylen DNA. Forskaren kunde också konstatera att det vari DNA som cellens genetiska information fanns. År 1953 löstes gåtan om hur DNA ser ut och 1983 uppfanns polymerase chain reaction (PCR) metoden för att analysera DNA. Tekniken används idag av statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). PCR-metoden möjliggör kopiering av en kortare DNA-bit. Egenskaperna som analyseras har såvitt man vet inget att göra med en persons utseende eller personlighet, utan är så kallad nonsens-DNA. DNA användes för första gången vid en svensk rättegång år 1989. DNA, som finns i alla celler i kroppen utom röda blodceller och nervceller, består bland annat av fyra baser - deoxyribonukleotider - som utgör det genetiska alfabetet. Alla celler i kroppen har samma information, men bara en del av alla gener i varje cell är aktiva för att inte alla celler ska bli lika. DNA kan utvinnas ur t ex blod, sperma, hårrötter, saliv och partiklar under naglar. SKL har som huvuduppgift att vara ett opartiskt expertorgan som utför undersökningar i brottmål åt rättsväsendets myndigheter. Vid DNA-analyser använder SKL sig av en skala av sannolikhetssatser som ger uttryck för risken för att en överensstämmelse skall vara slumpmässig. Sannolikhetssambandet är dock inte detsamma som ett bevisvärde för gärningsmannaskap, utan svarar endast på frågan om vad sannolikheten är att det är just den misstänkte som avlämnat det upphittade biologiska spåret. Vid SKL hanteras varje år flera tusen ärenden och det finns brister som skulle kunna påverka kvalitén. Det görs fortlöpande dokumentation och utvärderingar för att minimera risken för fel. DNA används som bevis i brottmål och prövningen sker, som för alla annan bevisning, enligt den fria bevisprövningens princip. Sakkunniga från SKL används ofta när det gäller DNA. Sakkunniga skall anlitas av domstolen om särskild sakkunskap krävs. En sakkunnig kan anlitas av rätten - offentlig - eller av parterna - privat. En offentlig sakkunnig är att föredra, då den offentligt sakkunnige anses mer tillförlitlig. Den sakkunnige skall uttala sig om erfarenhetssatser och omdömen som kräver särskild erfarenhet eller utbildning. Då DNA-prov tas från misstänkta, eller spår hittas på en brottsplats, registreras dessa i olika DNA-register. Sverige har sedan 2006 tre DNA-register - spårregistret, utredningsregistret och DNA-registret. Regler om hur DNA får registreras i dessa register finns i polisdatalagen. Förutom dessa register finns även PKU-biobanken som är en biobank vid Karolinska sjukhuset. År 2003 kom HD med en prejudicerande dom, NJA 2003 s 591. I målet stod M åtalad för bland annat rån. En blodfläck hittades på platsen och DNA-profilen matchades till M. HD tog upp målet eftersom M ifrågasatte förutsättningarna för DNA-analysen med hänsyn till de osäkerhetsfaktorer som fanns. HD tog upp var och en av M:s invändningar och svarade på dessa. Målet är dock inte så klargörande som man hade kunnat önska. DNA används i en mängd andra mål och ett urval av dessa finns refererade i denna uppsats. Sammantaget kan jag konstatera att DNA har sina nackdelar: det är ibland svårt att veta exakt vad DNA bevisar och det finns stora svårigheter i att bedöma vilken styrka DNA har som bevis. Dessutom kan det finnas vissa invändningar mot SKL:s hantering av DNA. Trots detta är fördelarna övervägande. Det krävs en mycket liten mängd DNA för att kunna analyseras, analysen kan göras flera år efter att brottet begåtts, det kan koppla en gärningsman till flera brott och det kan även användas för att fria en person från misstankar. Även användningen av DNA-register är övervägande positiv och förhoppningsvis kan DNA-registren utbyggas för att användas än mer i framtiden. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Håkansson, Camilla
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Processrätt, Straffrätt
language
Swedish
id
1558437
date added to LUP
2010-03-08 15:55:22
date last changed
2010-03-08 15:55:22
@misc{1558437,
  abstract     = {Deoxiribonukelinsyra har använts som bevis i brottmål sedan 1980-talet. Syftet med uppsatsen är dels att se till utvecklingen av användningen av DNA inom brottmålsjuridiken och dels att undersöka vilka problem som kan uppkomma vid användningen av DNA som bevis. Dessutom diskuteras användningen av DNA-register. DNA upptäcktes först 1869 men det dröjde fram till 1944 innan en amerikansk forskare lyckades isolera den långa molekylen DNA. Forskaren kunde också konstatera att det vari DNA som cellens genetiska information fanns. År 1953 löstes gåtan om hur DNA ser ut och 1983 uppfanns polymerase chain reaction (PCR) metoden för att analysera DNA. Tekniken används idag av statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). PCR-metoden möjliggör kopiering av en kortare DNA-bit. Egenskaperna som analyseras har såvitt man vet inget att göra med en persons utseende eller personlighet, utan är så kallad nonsens-DNA. DNA användes för första gången vid en svensk rättegång år 1989. DNA, som finns i alla celler i kroppen utom röda blodceller och nervceller, består bland annat av fyra baser - deoxyribonukleotider - som utgör det genetiska alfabetet. Alla celler i kroppen har samma information, men bara en del av alla gener i varje cell är aktiva för att inte alla celler ska bli lika. DNA kan utvinnas ur t ex blod, sperma, hårrötter, saliv och partiklar under naglar. SKL har som huvuduppgift att vara ett opartiskt expertorgan som utför undersökningar i brottmål åt rättsväsendets myndigheter. Vid DNA-analyser använder SKL sig av en skala av sannolikhetssatser som ger uttryck för risken för att en överensstämmelse skall vara slumpmässig. Sannolikhetssambandet är dock inte detsamma som ett bevisvärde för gärningsmannaskap, utan svarar endast på frågan om vad sannolikheten är att det är just den misstänkte som avlämnat det upphittade biologiska spåret. Vid SKL hanteras varje år flera tusen ärenden och det finns brister som skulle kunna påverka kvalitén. Det görs fortlöpande dokumentation och utvärderingar för att minimera risken för fel. DNA används som bevis i brottmål och prövningen sker, som för alla annan bevisning, enligt den fria bevisprövningens princip. Sakkunniga från SKL används ofta när det gäller DNA. Sakkunniga skall anlitas av domstolen om särskild sakkunskap krävs. En sakkunnig kan anlitas av rätten - offentlig - eller av parterna - privat. En offentlig sakkunnig är att föredra, då den offentligt sakkunnige anses mer tillförlitlig. Den sakkunnige skall uttala sig om erfarenhetssatser och omdömen som kräver särskild erfarenhet eller utbildning. Då DNA-prov tas från misstänkta, eller spår hittas på en brottsplats, registreras dessa i olika DNA-register. Sverige har sedan 2006 tre DNA-register - spårregistret, utredningsregistret och DNA-registret. Regler om hur DNA får registreras i dessa register finns i polisdatalagen. Förutom dessa register finns även PKU-biobanken som är en biobank vid Karolinska sjukhuset. År 2003 kom HD med en prejudicerande dom, NJA 2003 s 591. I målet stod M åtalad för bland annat rån. En blodfläck hittades på platsen och DNA-profilen matchades till M. HD tog upp målet eftersom M ifrågasatte förutsättningarna för DNA-analysen med hänsyn till de osäkerhetsfaktorer som fanns. HD tog upp var och en av M:s invändningar och svarade på dessa. Målet är dock inte så klargörande som man hade kunnat önska. DNA används i en mängd andra mål och ett urval av dessa finns refererade i denna uppsats. Sammantaget kan jag konstatera att DNA har sina nackdelar: det är ibland svårt att veta exakt vad DNA bevisar och det finns stora svårigheter i att bedöma vilken styrka DNA har som bevis. Dessutom kan det finnas vissa invändningar mot SKL:s hantering av DNA. Trots detta är fördelarna övervägande. Det krävs en mycket liten mängd DNA för att kunna analyseras, analysen kan göras flera år efter att brottet begåtts, det kan koppla en gärningsman till flera brott och det kan även användas för att fria en person från misstankar. Även användningen av DNA-register är övervägande positiv och förhoppningsvis kan DNA-registren utbyggas för att användas än mer i framtiden.},
  author       = {Håkansson, Camilla},
  keyword      = {Processrätt,Straffrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {DNA som bevis i brottmål},
  year         = {2009},
}