Bör svensk rätt tillåta abandonering i konkurs? -en rättsekonomisk perspektivstudie

Abstract

Uppsatsen behandlar frågan om huruvida svensk rätt bör tillåta abandonering i konkurs i de fall konkursgäldenären är ett aktiebolag. Denna fråga analyseras utifrån ett rättsekonomiskt perspektiv. En rättsekonomisk analys är relevant för svenska förhållanden eftersom vår egna konkurslagstiftning till stor del bygger på sådana principer. Abandoneringsinstitutet återfinns inte explicit i den svenska lagstiftningen och det råder osäkerhet om abandonering är tillåten enligt gällande rätt. I rättspraxis har institutet underkänts. I doktrinen råder i stort sett konsensus om att abandonering kan ske de lege lata genom tolkning av olika lagrum i främst KL. En av de grundläggande rättsverkningarna av ett konkursbeslut är att konkursgäldenären förlorar rådigheten över sin egendom, vilken istället går över på konkursboet. Abandonering är en processhandling som innebär att konkursboet avstår från eller överger egendom som är oförmånlig för boet. Genom abandoneringen går rådigheten över den aktuella egendomen åter till konkursgäldenären. Tre typfall av eller grunder för abandonering undersöks. För det första det fall att egendom som konkursboet vinner rådighet över genom konkursbeslutet inte har något förmögenhetsvärde. För det andra det fall att egendom visserligen har ett förmögenhetsvärde, men att det är förbundet med alltför stora kostnader att realisera egendomen. För det tredje fallet att egendom som konkursboet vinner rådighet över genom blotta innehavet grundar ett massaansvar för offentligrättsliga krav, vilka egentligen är hänförliga till konkursgäldenärens tidigare verksamhet. I de fall konkursgäldenären är ett aktiebolag har abandonering potentiellt menliga effekter. I och med att en underskottskonkurs avslutas anses bolaget upplöst. I de fall det under konkursen har abandonerats egendom blir denna i sådana fall herrelös, vilket kan föra med sig kostnader för såväl det allmänna som för enskilda som har sådan egendom i sin besittning. Förekomsten av konkursinstitutet kan med utgångspunkt i rättsekonomisk teori rättfärdigas genom de positiva effekter det kan förmodas ha både på kreditgivningen i stort då insolvens inte föreligger såväl som när insolvens är ett faktum. När insolvens är ett faktum kan insolvensreglerna bidra till att effektivisera den process som innebär att ett antal borgenärer bereder sig betalning ur en egendomsmassa som inte förslår till full betalning av samtliga fordringar. Ett ordnat och någorlunda standardiserat kollektivt förfarande kan förmodas sänka de kostnader som det ordinära utmätningsförfarandet skulle ha resulterat i. För det första behöver inte borgenärerna lägga ned lika stora kostnader på att övervaka gäldenären och varandra under det att krediten löper. En kapplöpning om gäldenärens tillgångar kan på så sätt undvikas. För det andra ger det helhetsgrepp konkursen innebär en möjlighet att hålla ihop gäldenärens egendomsmassa i de fall detta är relevant. På så sätt kan större värden bibehållas och realiseras i ett sammanhang, istället för att vid successiva utmätningar av flera borgenärer slitas isär. För det tredje kan sannolikt administrativa kostnader som är förenade med exekution hållas nere om olika individuella aktioner istället samordnas. Ur rättsekonomisk synvinkel är konkursinstitutet ett instrument för att effektivisera exekution i en insolvenssituation, vilket gynnar borgenärerna och i förlängningen även samhället i stort. Detta sker genom att lagstiftningen i så stor utsträckning som möjligt i konkursen respekterar de rättigheter och skyldigheter som förelåg före konkursen. Sett ur denna synvinkel är konkursinstitutet närmast rent processrättsligt. De fall där egendom inte har något förmögenhetsvärde överhuvudtaget och de fall där den visserligen har ett värde, men det inte är motiverat att realisera den, liknar varandra. Att hindra konkursboet från att kunna abandonera sådan egendom vore liktydigt med att ålägga konkursboet ett ansvar för en avveckling av konkursgäldenärs verksamhet i alla avseenden. En sådan ordning skulle inte stå i överensstämmelse med konkursinstitutets funktion som ett instrument för effektivare exekution. Att i större omfattning ta andra hänsyn än borgenärsintresset skulle dessutom sannolikt påverka kreditgivningen i stort. Abandonering skall således tillåtas då åtgärden syftar till att göra besparingar för framtiden. Den ordning som innebär att svensk rätt idag tillåter att vissa typer av offentligrättsliga krav kan göras gällande på massaplanet trots att de är att hänföra till konkursgäldenärens tidigare verksamhet, är ur rättsekonomisk synvinkel tvivelaktig. Dessa fordringar har fått vad som kan liknas vid en ''dold förmånsrätt'', vilket i sig skapat incitament att försöka abandonera egendom till vilket kravet är kopplat. Genom att exempelvis abandonera ett svartbygge som konkursgäldenären uppfört blir denne den korrekta adressaten av ett föreläggande om att bekosta en rivning. Detta innebär dock att ett konkursbo skulle kunde göra sig av med krav som förelåg redan vid konkursutbrottet genom att abandonera viss egendom till vilket kravet är kopplat, vilket är mindre lyckat. Denna ordning står inte i överensstämmelse med den rättsekonomiska princip som säger att de insolvensrättsliga reglerna inte bör rubba etablerade rättigheter i större utsträckning än nödvändigt. Behandlades denna typ av fordringar istället som vanliga konkursfordringar, skulle motivet för att abandonera egendom till vilket kravet är knutet att bortfalla. Eventuellt är det befogat att göra ett undantag för miljörättsliga fordringar. Konkursbon har i praxis ålagts ett visst handhavandeansvar för miljöfarligt avfall som finns i konkursgäldenärens besittning vid konkursutbrottet. Kostnader för hanteringen har kunnat göras gällande på massaplanet. Detta kan motiveras med den prevention denna ordning kan förmodas resultera i. Prevention är sannolikt att föredra i förhållande till reparation i fråga om miljön. Genom att placera ansvaret på massaplanet skapas det incitament för kreditgivare att på olika sätt hålla gäldenärers verksamhet under uppsikt, vilket i sin tur kan antas resultera i att hanteringen av miljöfarligt avfall sköts på ett ändamålsenligt sätt. Abandonering av miljöfarligt avfall bör inte få förekomma, eftersom den avsedda internaliseringen av kostnaderna för hantering av miljöfarligt avfall skulle omöjliggöras. Slutsatsen är att abandonering bör tillåtas då den syftar till att hålla framtida kostnader nere. En konsekvent linje i fråga om till vilken fordringskategori olika typer av fordringar skall hänföras gör abandonering onödig i de fall det rör sig om fordringar som är knutna till innehavet av viss egendom. Det finns goda skäl för att behålla den ordning som innebär att miljörättsliga fordringar kan göras gällande på massaplanet, eftersom detta möjliggör en internalisering av kostnaderna för hantering av miljöfarligt avfall i konkursen. Detta förutsätter att miljöfarligt avfall inte kan abandoneras.

• author: Isaksson, Christofer
• supervisor: Birgitta Nyström
• organization: Department of Law
• year: 2003
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Kredit- och säkerhetsrätt, Processrätt, Rättsekonomi
• language: Swedish
• id: 1558544
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:22
• date last changed: 2010-03-08 15:55:22