Advanced

Rätten till tystnad kontra upplysningsplikt i svensk speciallagstiftning

Ivarson, Maria (1999)
Department of Law
Abstract
Syftet med uppsatsen är att utreda rätten till tystnad, främst i ljuset av EMRK, för att därefter jämföra resultatet med den upplysningsplikt som finns i svensk speciallagstiftning och undersöka om det förekommer konflikter. Rätten till tystnad finns i svensk rätt. En person som är misstänkt för brott har rätt att förbli tyst. Däremot finns det i Sverige ingen plikt för polisen att upplysa den misstänkte om hans rättighet såsom i angloamerikanska länder. Jag anser att man borde införa en sådan informationsplikt för polisen så att den misstänkte kan göra ett medvetet val mellan att vara tyst eller tala. Den tilltalades tystnad torde få tillmätas för vederbörande negativt bevisvärde i en brottmålsrättegång, dock med stor försiktighet. Rätten... (More)
Syftet med uppsatsen är att utreda rätten till tystnad, främst i ljuset av EMRK, för att därefter jämföra resultatet med den upplysningsplikt som finns i svensk speciallagstiftning och undersöka om det förekommer konflikter. Rätten till tystnad finns i svensk rätt. En person som är misstänkt för brott har rätt att förbli tyst. Däremot finns det i Sverige ingen plikt för polisen att upplysa den misstänkte om hans rättighet såsom i angloamerikanska länder. Jag anser att man borde införa en sådan informationsplikt för polisen så att den misstänkte kan göra ett medvetet val mellan att vara tyst eller tala. Den tilltalades tystnad torde få tillmätas för vederbörande negativt bevisvärde i en brottmålsrättegång, dock med stor försiktighet. Rätten till tystnad och skyddet mot självinkriminering följer av artikel 6 i EMRK, som gäller för både fysiska och juridiska personer. För att artikel 6 i sin helhet ska aktualiseras krävs att det autonoma rekvisitet ''criminal charge'' är uppfyllt. Detta begrepp omfattar förutom straffrättsliga även administrativa, skatterättsliga och disciplinära förfaranden. Det är min bestämda uppfattning att de svenska skattetilläggen faller under detta begrepp. Vad gäller de svenska konkurrensskadeavgifterna är det möjligt att även de faller under begreppet ''criminal charge''. Därmed omfattar artikel 6 även områden där svensk rätt inte tillerkänt den enskilde rätt till tystnad, utan tvärtom stipulerar upplysningsplikt. Detta medför att vissa lagändringar torde krävas. Det betyder dock inte att Sverige måste göra om de svenska skattetilläggs- och konkurrensskadeavgiftsförfarandena till straffrättsliga förfaranden, utan det räcker att Skattemyndigheten respektive Konkurrensverket uppfyller rättssäkerhetskraven i artikel 6. Vad gäller upplysningsplikt i andra delar av förvaltningsrätten som faller utanför ''criminal charge'' i artikel 6 EMRK kan följande anföras. Upplysningsplikten på dessa områden är förenlig med EMRK, då dessa områden faller utanför artikel 6 och rätten till tystnad således inte aktualiseras. Dock kan problem uppstå om förvaltningsmyndigheten, utifrån de uppgifter den enskilde lämnar under tvång, misstänker brott och anmäler ärendet till polisen. Därmed uppfylls rekvisitet ''criminal charge'' och rätten till tystnad inträder både gentemot polismyndigheten och förvaltnings-myndigheten. Polisen kan använda den upplysning som den enskilde lämnat under tvång men dessa upplysningar får inte utgöra den huvudsakliga bevisningen vid en påföljande brottmålsrättegång. Detta fastslogs i Saundersfallet. Polisen får i det aktuella läget försöka säkra annan bevisning genom t.ex. husrannsakan och vittnen. Avvisning av bevis kan bli aktuellt dels om en domstol ställs inför bevisning som den anklagade lämnat under tvång efter det att ''charge'' uppfyllts, dels om bevisningen huvudsakligen utgörs av bevis som den anklagade tvingats lämna på ett tidigare stadium. I annat fall riskerar domstolen att hela processen i efterhand kan förklaras strida mot artikel 6. De konflikter som förekommer mellan svensk rätt och EMRK bör lagstiftaren snarast avhjälpa. Fram till detta sker anser jag att det åligger myndigheter och domstolar att tolka lagarna så fördragskonformt som möjligt. Om det ej anses vara möjligt anser jag att artikel 6 borde ha företräde framför de svenska lagarna. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Ivarson, Maria
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Processrätt
language
Swedish
id
1558568
date added to LUP
2010-03-08 15:55:22
date last changed
2010-03-08 15:55:22
@misc{1558568,
  abstract     = {Syftet med uppsatsen är att utreda rätten till tystnad, främst i ljuset av EMRK, för att därefter jämföra resultatet med den upplysningsplikt som finns i svensk speciallagstiftning och undersöka om det förekommer konflikter. Rätten till tystnad finns i svensk rätt. En person som är misstänkt för brott har rätt att förbli tyst. Däremot finns det i Sverige ingen plikt för polisen att upplysa den misstänkte om hans rättighet såsom i angloamerikanska länder. Jag anser att man borde införa en sådan informationsplikt för polisen så att den misstänkte kan göra ett medvetet val mellan att vara tyst eller tala. Den tilltalades tystnad torde få tillmätas för vederbörande negativt bevisvärde i en brottmålsrättegång, dock med stor försiktighet. Rätten till tystnad och skyddet mot självinkriminering följer av artikel 6 i EMRK, som gäller för både fysiska och juridiska personer. För att artikel 6 i sin helhet ska aktualiseras krävs att det autonoma rekvisitet ''criminal charge'' är uppfyllt. Detta begrepp omfattar förutom straffrättsliga även administrativa, skatterättsliga och disciplinära förfaranden. Det är min bestämda uppfattning att de svenska skattetilläggen faller under detta begrepp. Vad gäller de svenska konkurrensskadeavgifterna är det möjligt att även de faller under begreppet ''criminal charge''. Därmed omfattar artikel 6 även områden där svensk rätt inte tillerkänt den enskilde rätt till tystnad, utan tvärtom stipulerar upplysningsplikt. Detta medför att vissa lagändringar torde krävas. Det betyder dock inte att Sverige måste göra om de svenska skattetilläggs- och konkurrensskadeavgiftsförfarandena till straffrättsliga förfaranden, utan det räcker att Skattemyndigheten respektive Konkurrensverket uppfyller rättssäkerhetskraven i artikel 6. Vad gäller upplysningsplikt i andra delar av förvaltningsrätten som faller utanför ''criminal charge'' i artikel 6 EMRK kan följande anföras. Upplysningsplikten på dessa områden är förenlig med EMRK, då dessa områden faller utanför artikel 6 och rätten till tystnad således inte aktualiseras. Dock kan problem uppstå om förvaltningsmyndigheten, utifrån de uppgifter den enskilde lämnar under tvång, misstänker brott och anmäler ärendet till polisen. Därmed uppfylls rekvisitet ''criminal charge'' och rätten till tystnad inträder både gentemot polismyndigheten och förvaltnings-myndigheten. Polisen kan använda den upplysning som den enskilde lämnat under tvång men dessa upplysningar får inte utgöra den huvudsakliga bevisningen vid en påföljande brottmålsrättegång. Detta fastslogs i Saundersfallet. Polisen får i det aktuella läget försöka säkra annan bevisning genom t.ex. husrannsakan och vittnen. Avvisning av bevis kan bli aktuellt dels om en domstol ställs inför bevisning som den anklagade lämnat under tvång efter det att ''charge'' uppfyllts, dels om bevisningen huvudsakligen utgörs av bevis som den anklagade tvingats lämna på ett tidigare stadium. I annat fall riskerar domstolen att hela processen i efterhand kan förklaras strida mot artikel 6. De konflikter som förekommer mellan svensk rätt och EMRK bör lagstiftaren snarast avhjälpa. Fram till detta sker anser jag att det åligger myndigheter och domstolar att tolka lagarna så fördragskonformt som möjligt. Om det ej anses vara möjligt anser jag att artikel 6 borde ha företräde framför de svenska lagarna.},
  author       = {Ivarson, Maria},
  keyword      = {Processrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Rätten till tystnad kontra upplysningsplikt i svensk speciallagstiftning},
  year         = {1999},
}