Advanced

Utjämningsproblematiken vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad - vad skiljer teori från praktik?

Jansson, Madeleine (2006)
Department of Law
Abstract
Framställningen har för avsikt att belysa problematiken kring utjämning, d.v.s. den del av lottläggningen som innebär att en make måste avstå från en del av sitt giftorättsgods till förmån för den andra parten. Utjämningen är en direkt följd av principen om likadelning och är inte alltid helt oproblematisk. En hel del frågor av relativt komplicerad art uppkommer när man i detalj studerar reglerna som är kopplade till utjämningen. Uppsatsen fokuserar framförallt på vilka krav respektive part kan framställa när det gäller att avgöra vilken egendom som skall bli föremål för utjämning. När makarnas bo blivit utrett är huvudregeln att en likadelning av det sammanlagda värdet på giftorättsgodset skall genomföras. Likadelningen resulterar i att... (More)
Framställningen har för avsikt att belysa problematiken kring utjämning, d.v.s. den del av lottläggningen som innebär att en make måste avstå från en del av sitt giftorättsgods till förmån för den andra parten. Utjämningen är en direkt följd av principen om likadelning och är inte alltid helt oproblematisk. En hel del frågor av relativt komplicerad art uppkommer när man i detalj studerar reglerna som är kopplade till utjämningen. Uppsatsen fokuserar framförallt på vilka krav respektive part kan framställa när det gäller att avgöra vilken egendom som skall bli föremål för utjämning. När makarnas bo blivit utrett är huvudregeln att en likadelning av det sammanlagda värdet på giftorättsgodset skall genomföras. Likadelningen resulterar i att en make som innehar mer giftorättsgods än vad som motsvarar dennes lott måste avstå egendom till förmån för den andre maken. Man brukar säga att den make som har mindre giftorättsgods har ett anspråk på utjämning. När sedan de faktiska tillgångarna skall fördelas mellan parterna så har en make alltid företrädesrätt till sin egen egendom. Bestämmelsen återfinns i 11 kap. 7 § ÄktB och konstituerar en rättighet för den make som skall avstå ifrån egendom att själv välja vilken egendom han vill avstå ifrån. Utjämning kan dock antingen ske genom att den berörda maken avstår från viss egendom eller att denne lämnar kontanter till ett motsvarande värde. Rätten att lämna pengar istället för egendom stärker på så vis den förmögnare makens möjlighet att få behålla sin egendom om han så önskar. När det däremot gäller den mottagande makens rätt att ställa krav på den egendom som denne tilldelas finns två möjligheter. Den första möjligheten rör den avstående makens enskilda egendom. Enskild egendom eller annan i bodelningen ej ingående egendom kan nämligen bara överlämnas om den mottagande maken går med på det. Den andra möjligheten för den mottagande maken att ställa krav på egendomens art återfinns i 11 kap. 9 § st. 1 p. 3 ÄktB. Bestämmelsen föreskriver att den make som har ett anspråk på utjämning har rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för denne. En individuell bedömning skall göras för att kunna avgöra om viss egendom är att betrakta som uppenbart olämplig för mottagaren. I såväl Finland som Norge och Danmark förekommer utjämning och är en konsekvens av huvudregeln om likadelning. Vad gäller rätten för den mottagande maken att ställa krav på egendomen skiljer sig lagstiftningarna emellertid åt i de olika länderna. I Norge och Danmark har man valt en lösning som bygger på att en make alltid kan kräva att egendom försäljs medan den svenska och finska lagtexten inte medger någon sådan rätt. I Finland blir det istället, precis som i Sverige, upp till bodelningsförrättaren att avgöra huruvida viss egendom är lämplig för utjämning. Lagtillämpningen vid utjämning kan emellanåt kompliceras med anledning av egendomsvärderingens betydelse för en makes villighet att motta egendom vid bodelningen. En viss tillgång kan ju nämligen ha olika värden i den ena respektive den andra makens hand. Det finns dessutom inga lagregler som klart styr värderingen. Lagstiftarens återhållsamhet har emellertid resulterat i att det i praktiken utvecklats en del vägledande principer. Utgångspunkten är att en makes tillgångar skall värderas till dess försäljningsvärde. Ibland kan det emellertid vara mer rättvist att använda ett uppskattat bruksvärde. Det handlar då i regel om bohag som båda makarna behöver. När inte makarna sinsemellan kan komma överens om vilken egendom som skall tillfalla respektive part så krävs att en tredje part slutgiltigt avgör frågan. Det är här bodelningsförrättaren kommer in. Bodelningsförrättaren är både behörig och skyldig att ta ställning till alla tvistiga delfrågor mellan makarna. Det kan således handla om frågor om såväl tillämpningen av olika bodelningsregler som prejudiciella frågor som har betydelse för bodelningen. Bodelningsförrättarens uppgift är att åstadkomma en upplösning av makarnas ekonomiska samhörighet. Förrättningen omfattar såväl bouppteckning som bodelning men undantar förvaltning av egendom. Innan bodelningsförrättaren fattar beslut bör han söka förlika parterna i frågor där de är oeniga. Om parterna inte förliks skall bodelningsförrättaren vidtaga de åtgärder som behövs för eventuell erforderlig bouppteckning samt övrig förberedelse för bodelning. Härefter skall bodelningsförrättaren tvångsbodela. Detta innebär att bodelningsförrättaren själv bestämmer delningen samt upprättar handling däröver. Intervjuer har utförts med sju bodelningsförrättare i syfte att nå klarhet i hur bedömningarna kopplat till utjämning i praktiken går till. Trots att samtliga av de tillfrågade någon gång varit med om att egendom utgått i utjämning så har ingen tvingats göra bedömningar kopplade till bestämmelsen om uppenbart olämplig egendom. Flertalet menar att detta torde ha att göra med bodelningsförrättarens medlingsuppdrag. När det gäller frågan om hur värdering av egendom förhåller sig till en makes personliga preferenser går bodelningsförrättarnas meningar isär. Vissa menar att partsvärden överhuvudtaget inte skall beaktas vid värdering av egendom medan andra säger att det i vissa situationer kan vara befogat att se till vilket värde egendomen har i den mottagande makens hand. Även när det gäller frågan om hur egendom som kräver särskild kunskap skall värderas går åsikterna isär. Två stycken menar att sådan egendom kan komma att åsättas ett lägre värde än det motsvarande marknadsvärdet. De resterande fem framhåller dock vikten av att även i dessa fall försöka finna ett marknadsvärde. Analysen tar utgångspunkt i bestämmelsen som föreskriver att egendom som går i utjämning inte får vara uppenbart olämplig för den mottagande maken. Tre olika teorier presenteras till varför bodelningsförrättarna aldrig behövt konfronteras med denna bestämmelse. Dessutom anläggs i denna del det komparativa perspektivet på så sätt att viktiga likheter och skillnader mellan de olika nordiska ländernas lagstiftning lyfts fram. Avslutningsvis diskuteras kopplingen mellan den mottagande makes preferenser och värdering av egendom. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Jansson, Madeleine
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Familjerätt
language
Swedish
id
1558648
date added to LUP
2010-03-08 15:55:22
date last changed
2010-03-08 15:55:22
@misc{1558648,
  abstract     = {Framställningen har för avsikt att belysa problematiken kring utjämning, d.v.s. den del av lottläggningen som innebär att en make måste avstå från en del av sitt giftorättsgods till förmån för den andra parten. Utjämningen är en direkt följd av principen om likadelning och är inte alltid helt oproblematisk. En hel del frågor av relativt komplicerad art uppkommer när man i detalj studerar reglerna som är kopplade till utjämningen. Uppsatsen fokuserar framförallt på vilka krav respektive part kan framställa när det gäller att avgöra vilken egendom som skall bli föremål för utjämning. När makarnas bo blivit utrett är huvudregeln att en likadelning av det sammanlagda värdet på giftorättsgodset skall genomföras. Likadelningen resulterar i att en make som innehar mer giftorättsgods än vad som motsvarar dennes lott måste avstå egendom till förmån för den andre maken. Man brukar säga att den make som har mindre giftorättsgods har ett anspråk på utjämning. När sedan de faktiska tillgångarna skall fördelas mellan parterna så har en make alltid företrädesrätt till sin egen egendom. Bestämmelsen återfinns i 11 kap. 7 § ÄktB och konstituerar en rättighet för den make som skall avstå ifrån egendom att själv välja vilken egendom han vill avstå ifrån. Utjämning kan dock antingen ske genom att den berörda maken avstår från viss egendom eller att denne lämnar kontanter till ett motsvarande värde. Rätten att lämna pengar istället för egendom stärker på så vis den förmögnare makens möjlighet att få behålla sin egendom om han så önskar. När det däremot gäller den mottagande makens rätt att ställa krav på den egendom som denne tilldelas finns två möjligheter. Den första möjligheten rör den avstående makens enskilda egendom. Enskild egendom eller annan i bodelningen ej ingående egendom kan nämligen bara överlämnas om den mottagande maken går med på det. Den andra möjligheten för den mottagande maken att ställa krav på egendomens art återfinns i 11 kap. 9 § st. 1 p. 3 ÄktB. Bestämmelsen föreskriver att den make som har ett anspråk på utjämning har rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för denne. En individuell bedömning skall göras för att kunna avgöra om viss egendom är att betrakta som uppenbart olämplig för mottagaren. I såväl Finland som Norge och Danmark förekommer utjämning och är en konsekvens av huvudregeln om likadelning. Vad gäller rätten för den mottagande maken att ställa krav på egendomen skiljer sig lagstiftningarna emellertid åt i de olika länderna. I Norge och Danmark har man valt en lösning som bygger på att en make alltid kan kräva att egendom försäljs medan den svenska och finska lagtexten inte medger någon sådan rätt. I Finland blir det istället, precis som i Sverige, upp till bodelningsförrättaren att avgöra huruvida viss egendom är lämplig för utjämning. Lagtillämpningen vid utjämning kan emellanåt kompliceras med anledning av egendomsvärderingens betydelse för en makes villighet att motta egendom vid bodelningen. En viss tillgång kan ju nämligen ha olika värden i den ena respektive den andra makens hand. Det finns dessutom inga lagregler som klart styr värderingen. Lagstiftarens återhållsamhet har emellertid resulterat i att det i praktiken utvecklats en del vägledande principer. Utgångspunkten är att en makes tillgångar skall värderas till dess försäljningsvärde. Ibland kan det emellertid vara mer rättvist att använda ett uppskattat bruksvärde. Det handlar då i regel om bohag som båda makarna behöver. När inte makarna sinsemellan kan komma överens om vilken egendom som skall tillfalla respektive part så krävs att en tredje part slutgiltigt avgör frågan. Det är här bodelningsförrättaren kommer in. Bodelningsförrättaren är både behörig och skyldig att ta ställning till alla tvistiga delfrågor mellan makarna. Det kan således handla om frågor om såväl tillämpningen av olika bodelningsregler som prejudiciella frågor som har betydelse för bodelningen. Bodelningsförrättarens uppgift är att åstadkomma en upplösning av makarnas ekonomiska samhörighet. Förrättningen omfattar såväl bouppteckning som bodelning men undantar förvaltning av egendom. Innan bodelningsförrättaren fattar beslut bör han söka förlika parterna i frågor där de är oeniga. Om parterna inte förliks skall bodelningsförrättaren vidtaga de åtgärder som behövs för eventuell erforderlig bouppteckning samt övrig förberedelse för bodelning. Härefter skall bodelningsförrättaren tvångsbodela. Detta innebär att bodelningsförrättaren själv bestämmer delningen samt upprättar handling däröver. Intervjuer har utförts med sju bodelningsförrättare i syfte att nå klarhet i hur bedömningarna kopplat till utjämning i praktiken går till. Trots att samtliga av de tillfrågade någon gång varit med om att egendom utgått i utjämning så har ingen tvingats göra bedömningar kopplade till bestämmelsen om uppenbart olämplig egendom. Flertalet menar att detta torde ha att göra med bodelningsförrättarens medlingsuppdrag. När det gäller frågan om hur värdering av egendom förhåller sig till en makes personliga preferenser går bodelningsförrättarnas meningar isär. Vissa menar att partsvärden överhuvudtaget inte skall beaktas vid värdering av egendom medan andra säger att det i vissa situationer kan vara befogat att se till vilket värde egendomen har i den mottagande makens hand. Även när det gäller frågan om hur egendom som kräver särskild kunskap skall värderas går åsikterna isär. Två stycken menar att sådan egendom kan komma att åsättas ett lägre värde än det motsvarande marknadsvärdet. De resterande fem framhåller dock vikten av att även i dessa fall försöka finna ett marknadsvärde. Analysen tar utgångspunkt i bestämmelsen som föreskriver att egendom som går i utjämning inte får vara uppenbart olämplig för den mottagande maken. Tre olika teorier presenteras till varför bodelningsförrättarna aldrig behövt konfronteras med denna bestämmelse. Dessutom anläggs i denna del det komparativa perspektivet på så sätt att viktiga likheter och skillnader mellan de olika nordiska ländernas lagstiftning lyfts fram. Avslutningsvis diskuteras kopplingen mellan den mottagande makes preferenser och värdering av egendom.},
  author       = {Jansson, Madeleine},
  keyword      = {Familjerätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Utjämningsproblematiken vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad - vad skiljer teori från praktik?},
  year         = {2006},
}