Skip to main content

LUP Student Papers

LUND UNIVERSITY LIBRARIES

Ränte-/royaltydirektivets tillämplighet på ränteavdragsbegränsningsreglerna i inkomstskattelagen

Johansson, Caroline (2010)
Department of Law
Abstract
Ränte-/royaltydirektivet antogs i juni 2003 i EU. Direktivets syfte är att undvika dubbelbeskattning och fördela beskattningsrätten av betald ränta till det land där mottagaren finns. Direktivet är tillämpligt på gränsöverskridande lån mellan närstående bolag. Tidigare i Sverige var ränta avdragsgill oavsett om den varit en utgift för att förvärva och bibehålla inkomster för ett företag eller inte. Den 1 januari 2009 trädde nya regler i kraft som begränsar avdragsrätten. Reglernas syfte är att motverka skatteplanering genom ränteavdrag. Räntor som har betalats för koncerninterna lån är inte längre avdragsgilla om lånen rör förvärv av delägarrätter i ett bolag inom koncernen. Det finns undantag från begränsningen. Om ränteinkomsten... (More)
Ränte-/royaltydirektivet antogs i juni 2003 i EU. Direktivets syfte är att undvika dubbelbeskattning och fördela beskattningsrätten av betald ränta till det land där mottagaren finns. Direktivet är tillämpligt på gränsöverskridande lån mellan närstående bolag. Tidigare i Sverige var ränta avdragsgill oavsett om den varit en utgift för att förvärva och bibehålla inkomster för ett företag eller inte. Den 1 januari 2009 trädde nya regler i kraft som begränsar avdragsrätten. Reglernas syfte är att motverka skatteplanering genom ränteavdrag. Räntor som har betalats för koncerninterna lån är inte längre avdragsgilla om lånen rör förvärv av delägarrätter i ett bolag inom koncernen. Det finns undantag från begränsningen. Om ränteinkomsten beskattas med minst tio procent hos den som faktiskt har rätt till räntan, är den avdragsgill för räntebetalaren. Det finns också undantag för ränta, om lånet och förvärvet av delägarrätterna är huvudsakligen affärsmässigt motiverade. I förarbetet till den svenska lagstiftningen fördes inte någon diskussion om dess förenlighet med ränte-/royaltydirektivet. Som visas i denna uppsats finns det mycket som tyder på att även avdragsbegränsningar omfattas av artikel 1 i ränte-/royaltydirektivet, som anger att en medlemsstat ska avhålla sig från att ta ut varje form av skatt på räntebetalningar. Att ett avdrag nekas innebär inte i formell mening att en skatt påförs, men medför att bolagets beskattningsbara inkomst blir högre. Även om mycket talar för att avdragsbegränsningar omfattas av direktivet, har medlemsstaterna möjlighet, genom artikel 5, att tillämpa regler som medför att direktivets förmåner inte behöver medges. Inget EU-rättsligt avgörande finns på artikeln, men i doktrin har paralleller dragits till avgörandet Leur-Bloem, där fusionsdirektivets skattflyktsbestämmelse undersöktes. De båda direktivens artiklar är i stort likalydande. EU-domstolen uttalar att medlemsstaters skatteflyktsbestämmelser inte får vara mekaniska och tillämpa redan fastställda kriterier, utan varje fall måste få möjlighet till en enskild prövning av omständigheterna. Det är med hänsyn till Leur-Bloem inte tillräckligt att Sverige tillämpar en presumtion att avdrag medges i fall där räntan beskattats med minst tio procent hos mottagaren. Därför finns en ventilregel där avdrag kan medges om förvärvet av delägarrätterna samt skulden anses huvudsakligen affärsmässigt motiverade även om mottagaren inte beskattas med minst tio procent. Med huvudsakligen avses ett krav på ca 75 procent. Av EU-rättslig praxis framgår dock att regler som har ett syfte att motverka skatteflykt måste vara så specifika att de endast träffar rent konstlade upplägg. Det är mycket tveksamt om kravet på huvudsakligen affärsmässigt motiverat uppfyller EU-rättens krav på rent konstlade upplägg. Det är också osäkert om direktivet är så pass klart att det uppfyller kriterierna för att ha direkt effekt. Det faktum att det inte är klarlagt huruvida även en avdragsbegränsning innefattas av artikel 1(1), medför att villkoret på att en direktivbestämmelse ska vara klar och precis troligen inte uppnås. Trots avsaknaden av direkt effekt ska en nationell domstol vid en prövning av nationella regler tolka dessa i ljuset av direktivet, varför en avdragsbegränsning inte bör kunna motiveras i de fall där direktivet är tillämpligt. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Johansson, Caroline
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
EG-rätt, Skatterätt
language
Swedish
id
1558749
date added to LUP
2010-03-08 15:55:23
date last changed
2010-03-08 15:55:23
@misc{1558749,
  abstract     = {{Ränte-/royaltydirektivet antogs i juni 2003 i EU. Direktivets syfte är att undvika dubbelbeskattning och fördela beskattningsrätten av betald ränta till det land där mottagaren finns. Direktivet är tillämpligt på gränsöverskridande lån mellan närstående bolag. Tidigare i Sverige var ränta avdragsgill oavsett om den varit en utgift för att förvärva och bibehålla inkomster för ett företag eller inte. Den 1 januari 2009 trädde nya regler i kraft som begränsar avdragsrätten. Reglernas syfte är att motverka skatteplanering genom ränteavdrag. Räntor som har betalats för koncerninterna lån är inte längre avdragsgilla om lånen rör förvärv av delägarrätter i ett bolag inom koncernen. Det finns undantag från begränsningen. Om ränteinkomsten beskattas med minst tio procent hos den som faktiskt har rätt till räntan, är den avdragsgill för räntebetalaren. Det finns också undantag för ränta, om lånet och förvärvet av delägarrätterna är huvudsakligen affärsmässigt motiverade. I förarbetet till den svenska lagstiftningen fördes inte någon diskussion om dess förenlighet med ränte-/royaltydirektivet. Som visas i denna uppsats finns det mycket som tyder på att även avdragsbegränsningar omfattas av artikel 1 i ränte-/royaltydirektivet, som anger att en medlemsstat ska avhålla sig från att ta ut varje form av skatt på räntebetalningar. Att ett avdrag nekas innebär inte i formell mening att en skatt påförs, men medför att bolagets beskattningsbara inkomst blir högre. Även om mycket talar för att avdragsbegränsningar omfattas av direktivet, har medlemsstaterna möjlighet, genom artikel 5, att tillämpa regler som medför att direktivets förmåner inte behöver medges. Inget EU-rättsligt avgörande finns på artikeln, men i doktrin har paralleller dragits till avgörandet Leur-Bloem, där fusionsdirektivets skattflyktsbestämmelse undersöktes. De båda direktivens artiklar är i stort likalydande. EU-domstolen uttalar att medlemsstaters skatteflyktsbestämmelser inte får vara mekaniska och tillämpa redan fastställda kriterier, utan varje fall måste få möjlighet till en enskild prövning av omständigheterna. Det är med hänsyn till Leur-Bloem inte tillräckligt att Sverige tillämpar en presumtion att avdrag medges i fall där räntan beskattats med minst tio procent hos mottagaren. Därför finns en ventilregel där avdrag kan medges om förvärvet av delägarrätterna samt skulden anses huvudsakligen affärsmässigt motiverade även om mottagaren inte beskattas med minst tio procent. Med huvudsakligen avses ett krav på ca 75 procent. Av EU-rättslig praxis framgår dock att regler som har ett syfte att motverka skatteflykt måste vara så specifika att de endast träffar rent konstlade upplägg. Det är mycket tveksamt om kravet på huvudsakligen affärsmässigt motiverat uppfyller EU-rättens krav på rent konstlade upplägg. Det är också osäkert om direktivet är så pass klart att det uppfyller kriterierna för att ha direkt effekt. Det faktum att det inte är klarlagt huruvida även en avdragsbegränsning innefattas av artikel 1(1), medför att villkoret på att en direktivbestämmelse ska vara klar och precis troligen inte uppnås. Trots avsaknaden av direkt effekt ska en nationell domstol vid en prövning av nationella regler tolka dessa i ljuset av direktivet, varför en avdragsbegränsning inte bör kunna motiveras i de fall där direktivet är tillämpligt.}},
  author       = {{Johansson, Caroline}},
  language     = {{swe}},
  note         = {{Student Paper}},
  title        = {{Ränte-/royaltydirektivets tillämplighet på ränteavdragsbegränsningsreglerna i inkomstskattelagen}},
  year         = {{2010}},
}