Advanced

Om skyldigheten att begränsa skadan i köprätten

Johnson, Ingrid (2006)
Department of Law
Abstract
I svensk rätt gäller som en allmän avtalsrättslig princip, att en part som drabbats av ett avtalsbrott är skyldig att försöka begränsa den skada som avtalsbrottet medför, så att det skadestånd som den avtalsbrytande parten kan bli skyldig att betala inte blir större än vad situationen påkallar. Denna rättsprincip har fått uttryckligt lagstöd på köprättens område. Såväl i 70 § 1 st. KöpL (nationella köp) som i art. 77 CISG (internationella köp) stadgas att den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Som framgår av andra ledet i dessa bestämmelser blir rättsföljden av att den skadelidande försummar sin skadebegränsningsplikt, att skadeståndet sätts ned i motsvarande mån. Skadebegränsningsregeln i 70 §... (More)
I svensk rätt gäller som en allmän avtalsrättslig princip, att en part som drabbats av ett avtalsbrott är skyldig att försöka begränsa den skada som avtalsbrottet medför, så att det skadestånd som den avtalsbrytande parten kan bli skyldig att betala inte blir större än vad situationen påkallar. Denna rättsprincip har fått uttryckligt lagstöd på köprättens område. Såväl i 70 § 1 st. KöpL (nationella köp) som i art. 77 CISG (internationella köp) stadgas att den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Som framgår av andra ledet i dessa bestämmelser blir rättsföljden av att den skadelidande försummar sin skadebegränsningsplikt, att skadeståndet sätts ned i motsvarande mån. Skadebegränsningsregeln i 70 § 1st. KöpL (art. 77 CISG) har endast gjorts direkt tillämplig på skadeståndspåföljden. Detta innebär att bestämmelsen i princip inte kan åberopas för att inskränka parts rätt till prisavdrag, vårdkostnader, avhjälpandeersättning etc. eftersom dessa ersättningsformer inte utgör skadestånd i KöpL:s mening. Inte heller vite eller annat normerat skadestånd omfattas av bestämmelsen. Av 70 § 1 st. KöpL (resp. art. 77 CISG) framgår inte när skyldigheten att begränsa skadan inträder. I doktrinen råder dock samstämmighet om att skyldigheten inträder när en part fått vetskap om, eller borde ha fått vetskap om, motpartens avtalsbrott. Det torde emellertid inte krävas att det föreligger ett fullbordat avtalsbrott, utan skyldigheten kan även inträda när det föreligger överhängande risk för att ett avtalsbrott kommer att inträffa, dvs. vid ett anteciperat avtalsbrott. Gränsen för vilka åtgärder den skadelidande är skyldig att vidta går vid kravet på ''skäliga åtgärder''. Den plikt som kan utläsas av skadebegränsningsregeln i 70 § 1 st. KöpL är således ytterst diffus. Framställningen syftar därför till att precisera detta skälighetskrav genom att fastställa den måttstock enligt vilken den skadelidandes agerande bör bedömas samt utreda hur långt skadebegränsningskravet sträcker sig. Såväl i KöpL som CISG återkommer skälighetsbegreppet som ett rekvisit. Trots detta finns inte någon uttrycklig definition av begreppet. I uppsatsen konstateras att bedömningen av vad som är ''skäliga åtgärder'' måste göras utifrån en samlad bedömning där alla relevanta faktorer vägs in. Hänsyn bör tas såväl till den skadelidandes finansiella som hans ekonomiska möjligheter att vidta lämpliga skadebegränsande åtgärder. Även avtalets karaktär, typen av skada, parternas ställning etc. måste tillmätas betydelse. Kravet på skäliga åtgärder uttrycks i generella termer så att den skadelidande parten måste handla ekonomiskt förnuftigt och på samma sätt som om han inte kunde räkna med att få ersättning av motparten för sin förlust. Han behöver emellertid inte vidta åtgärder som strider mot normal affärsetik eller som hotar hans anseende på marknaden. Han behöver inte heller inleda komplicerade rättsliga processer eller vidta åtgärder som försämrar hans kreditvärdighet eller utsätter hans pengar för risk. Den skadelidande parten har rätt till ersättning för de förluster som han ådrar sig vid sin skadebegränsning. Så länge de åtgärder som vidtas är skäliga, föreligger rätt till ersättning även om det i efterhand kan konstateras att åtgärderna inte fått önskat resultat eller att de till och lett till en ökad skada. I uppsatsen ges en rad olika exempel på skadebegränsande åtgärder som kan tänkas aktualiseras vid köparens respektive säljarens kontraktsbrott. Eftersom bedömningen av vilka åtgärder som kan anses vara skäliga måste utgå från omständigheterna i det enskilda fallet, är emellertid uppräckningen långt ifrån uttömmande. Såväl köparen som säljaren anses i många situationer vara skyldig att försöka vidta en täckningstransaktion, för köparens del ett täckningsköp och för säljarens del en täckningsförsäljning, för att försöka minska konsekvenserna av motpartens avtalsbrott. I skadebegränsningsplikten ligger även att täckningstransaktionen måste vidtas på ett sådant sätt och inom en sådan tid att skadan begränsas. Detta framgår också uttryckligen av 68 § KöpL där det stadgas att täckningstransaktionen måste vidtas ''med omsorg'' samt inom ''skälig tid''. Som konstateras finns det dock även en rad olika situationer i vilka en täckningstransaktion varken är en möjlig eller lämplig skadebegränsande åtgärd. Det finns dock även en rad andra exempel på åtgärder som kan tänkas falla inom ramen för skälighetskravet, såsom t.ex. köparen skyldighet att avstå från att fortsätta använda en felaktig vara eller att själv försöka avhjälpa ett fel i varan och säljarens skyldighet och säljarens skyldighet att ta vård om varan trots att vårdplikt enligt 72-78 §§ KöpL inte föreligger. En särskild fråga är om den skadelidande parten kan tänkas vara skyldig att avstå från att kräva att motparten fullgör avtalet och istället häva avtalet i syfte att begränsa skadan. I specialmotiveringen till 70 § 1 st. KöpL antyds att en sådan skyldighet kan föreligga i vissa situationer. På visst håll i doktrinen har det dock ifrågasatts om propositionsuttalandet kan anses förenlig med gällande rätt eftersom det strider mot köparens respektive säljarens principiella rätt enligt KöpL att kräva fullgörelse av avtalet. Det är därför oklart i vad mån en skadelidande part kan anses vara skyldig enligt 70 § 1 st. KöpL att avstå från att kräva fullgörelse. Så länge den skadelidande handlat ekonomiskt förnuftigt och som en normalt person i branschen skulle ha agerat under samma förutsättningar torde dock skadebegränsningsplikten vara uppfylld. Det förutsätts i allmänhet att den skadelidande parten tar kontakt med motparten för att diskutera lämpligheten i olika skadebegränsningsalternativ och/eller för att informera om åtgärder som han planerar att vidta, i vart fall om dessa är mer omfattande eller kostsamma än normalt. I vissa situationer kan möjligheten att begränsa skadan uppkomma genom den avtalsbrytande partens erbjudande om att ingå ett nytt avtal. Frågan uppkommer då om den skadelidande parten kan anses skyldig att acceptera erbjudandet för att begränsa skadan. Slutsatsen torde vara att en sådan skyldighet kan föreligga, men att omständigheterna kan vara sådana att han har rätt att avvisa erbjudandet, såsom t.ex. när han har fog för att inte lägre lita på att motparten kommer att fullgöra det nya avtalet. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Johnson, Ingrid
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Köprätt
language
Swedish
id
1558881
date added to LUP
2010-03-08 15:55:23
date last changed
2010-03-08 15:55:23
@misc{1558881,
  abstract     = {I svensk rätt gäller som en allmän avtalsrättslig princip, att en part som drabbats av ett avtalsbrott är skyldig att försöka begränsa den skada som avtalsbrottet medför, så att det skadestånd som den avtalsbrytande parten kan bli skyldig att betala inte blir större än vad situationen påkallar. Denna rättsprincip har fått uttryckligt lagstöd på köprättens område. Såväl i 70 § 1 st. KöpL (nationella köp) som i art. 77 CISG (internationella köp) stadgas att den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Som framgår av andra ledet i dessa bestämmelser blir rättsföljden av att den skadelidande försummar sin skadebegränsningsplikt, att skadeståndet sätts ned i motsvarande mån. Skadebegränsningsregeln i 70 § 1st. KöpL (art. 77 CISG) har endast gjorts direkt tillämplig på skadeståndspåföljden. Detta innebär att bestämmelsen i princip inte kan åberopas för att inskränka parts rätt till prisavdrag, vårdkostnader, avhjälpandeersättning etc. eftersom dessa ersättningsformer inte utgör skadestånd i KöpL:s mening. Inte heller vite eller annat normerat skadestånd omfattas av bestämmelsen. Av 70 § 1 st. KöpL (resp. art. 77 CISG) framgår inte när skyldigheten att begränsa skadan inträder. I doktrinen råder dock samstämmighet om att skyldigheten inträder när en part fått vetskap om, eller borde ha fått vetskap om, motpartens avtalsbrott. Det torde emellertid inte krävas att det föreligger ett fullbordat avtalsbrott, utan skyldigheten kan även inträda när det föreligger överhängande risk för att ett avtalsbrott kommer att inträffa, dvs. vid ett anteciperat avtalsbrott. Gränsen för vilka åtgärder den skadelidande är skyldig att vidta går vid kravet på ''skäliga åtgärder''. Den plikt som kan utläsas av skadebegränsningsregeln i 70 § 1 st. KöpL är således ytterst diffus. Framställningen syftar därför till att precisera detta skälighetskrav genom att fastställa den måttstock enligt vilken den skadelidandes agerande bör bedömas samt utreda hur långt skadebegränsningskravet sträcker sig. Såväl i KöpL som CISG återkommer skälighetsbegreppet som ett rekvisit. Trots detta finns inte någon uttrycklig definition av begreppet. I uppsatsen konstateras att bedömningen av vad som är ''skäliga åtgärder'' måste göras utifrån en samlad bedömning där alla relevanta faktorer vägs in. Hänsyn bör tas såväl till den skadelidandes finansiella som hans ekonomiska möjligheter att vidta lämpliga skadebegränsande åtgärder. Även avtalets karaktär, typen av skada, parternas ställning etc. måste tillmätas betydelse. Kravet på skäliga åtgärder uttrycks i generella termer så att den skadelidande parten måste handla ekonomiskt förnuftigt och på samma sätt som om han inte kunde räkna med att få ersättning av motparten för sin förlust. Han behöver emellertid inte vidta åtgärder som strider mot normal affärsetik eller som hotar hans anseende på marknaden. Han behöver inte heller inleda komplicerade rättsliga processer eller vidta åtgärder som försämrar hans kreditvärdighet eller utsätter hans pengar för risk. Den skadelidande parten har rätt till ersättning för de förluster som han ådrar sig vid sin skadebegränsning. Så länge de åtgärder som vidtas är skäliga, föreligger rätt till ersättning även om det i efterhand kan konstateras att åtgärderna inte fått önskat resultat eller att de till och lett till en ökad skada. I uppsatsen ges en rad olika exempel på skadebegränsande åtgärder som kan tänkas aktualiseras vid köparens respektive säljarens kontraktsbrott. Eftersom bedömningen av vilka åtgärder som kan anses vara skäliga måste utgå från omständigheterna i det enskilda fallet, är emellertid uppräckningen långt ifrån uttömmande. Såväl köparen som säljaren anses i många situationer vara skyldig att försöka vidta en täckningstransaktion, för köparens del ett täckningsköp och för säljarens del en täckningsförsäljning, för att försöka minska konsekvenserna av motpartens avtalsbrott. I skadebegränsningsplikten ligger även att täckningstransaktionen måste vidtas på ett sådant sätt och inom en sådan tid att skadan begränsas. Detta framgår också uttryckligen av 68 § KöpL där det stadgas att täckningstransaktionen måste vidtas ''med omsorg'' samt inom ''skälig tid''. Som konstateras finns det dock även en rad olika situationer i vilka en täckningstransaktion varken är en möjlig eller lämplig skadebegränsande åtgärd. Det finns dock även en rad andra exempel på åtgärder som kan tänkas falla inom ramen för skälighetskravet, såsom t.ex. köparen skyldighet att avstå från att fortsätta använda en felaktig vara eller att själv försöka avhjälpa ett fel i varan och säljarens skyldighet och säljarens skyldighet att ta vård om varan trots att vårdplikt enligt 72-78 §§ KöpL inte föreligger. En särskild fråga är om den skadelidande parten kan tänkas vara skyldig att avstå från att kräva att motparten fullgör avtalet och istället häva avtalet i syfte att begränsa skadan. I specialmotiveringen till 70 § 1 st. KöpL antyds att en sådan skyldighet kan föreligga i vissa situationer. På visst håll i doktrinen har det dock ifrågasatts om propositionsuttalandet kan anses förenlig med gällande rätt eftersom det strider mot köparens respektive säljarens principiella rätt enligt KöpL att kräva fullgörelse av avtalet. Det är därför oklart i vad mån en skadelidande part kan anses vara skyldig enligt 70 § 1 st. KöpL att avstå från att kräva fullgörelse. Så länge den skadelidande handlat ekonomiskt förnuftigt och som en normalt person i branschen skulle ha agerat under samma förutsättningar torde dock skadebegränsningsplikten vara uppfylld. Det förutsätts i allmänhet att den skadelidande parten tar kontakt med motparten för att diskutera lämpligheten i olika skadebegränsningsalternativ och/eller för att informera om åtgärder som han planerar att vidta, i vart fall om dessa är mer omfattande eller kostsamma än normalt. I vissa situationer kan möjligheten att begränsa skadan uppkomma genom den avtalsbrytande partens erbjudande om att ingå ett nytt avtal. Frågan uppkommer då om den skadelidande parten kan anses skyldig att acceptera erbjudandet för att begränsa skadan. Slutsatsen torde vara att en sådan skyldighet kan föreligga, men att omständigheterna kan vara sådana att han har rätt att avvisa erbjudandet, såsom t.ex. när han har fog för att inte lägre lita på att motparten kommer att fullgöra det nya avtalet.},
  author       = {Johnson, Ingrid},
  keyword      = {Köprätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Om skyldigheten att begränsa skadan i köprätten},
  year         = {2006},
}