Advanced

Parternas förpliktelser vid företagsförvärv

Jonsson, Lucas and Liljegren, Nicklas (2001)
Department of Law
Abstract
En företagsöverlåtelse föregås i regel av en process bestående av långa förhandlingar mellan köpare och säljare, en s.k. förvärvsprocess varefter vilken parterna slutligen upprättar ett avtal. Frågan är när bundenhet inträder för parterna. AvtL utgår i princip från att ett anbud skall accepteras och att detta i sin tur leder till avtal. Avgörande för när bundenheten inträder är parternas avsikter, vilka i efterhand kan vara svåra att fastställa. Det får då bli en bedömning i det enskilda fallet. Bedömningen får göras mot bakgrund av vad som förekommit under förhandlingarna, hur parterna uppträtt och hur sedvana, branschpraxis och handelsbruk är beskaffade. Den grundläggande principen i svensk avtalsrätt är att vardera parten förhandlar på... (More)
En företagsöverlåtelse föregås i regel av en process bestående av långa förhandlingar mellan köpare och säljare, en s.k. förvärvsprocess varefter vilken parterna slutligen upprättar ett avtal. Frågan är när bundenhet inträder för parterna. AvtL utgår i princip från att ett anbud skall accepteras och att detta i sin tur leder till avtal. Avgörande för när bundenheten inträder är parternas avsikter, vilka i efterhand kan vara svåra att fastställa. Det får då bli en bedömning i det enskilda fallet. Bedömningen får göras mot bakgrund av vad som förekommit under förhandlingarna, hur parterna uppträtt och hur sedvana, branschpraxis och handelsbruk är beskaffade. Den grundläggande principen i svensk avtalsrätt är att vardera parten förhandlar på egen risk. Varje part får därmed stå för sina kostnader i de fall inget avtal kommer till stånd. I vissa fall kan dock den ena partens uppträdande göra att den andra parten lagt ned onödiga kostnader vid avtalsförhandlingen och att ett ersättningsansvar för den aktuella skadan uppkommer, s.k. culpa in contrahendo. Ett naturligt steg i en förvärvsprocess är att köparen värderar det företag han avser att förvärva. En värdering sker både vid aktiebolagsförvärv och inkråmsförvärv. Värderingen görs huvudsakligen på egen risk och om det efter avtalsslutet visar sig att köparen erlagt en köpeskilling som överstiger företagets värde så utgör detta inte ett fel i sig. Det är dock möjligt att köparen i dessa fall vill göra gällande köprättsligt fel. Det föreligger ofta ett fel i förvärvsobjektet, antingen ett fel enligt köparens förväntningar eller ett ''verkligt'' fel. Enligt KöpL föreligger ett fel om varan i kvalitativt hänseende avviker från vad köparen har rätt att erfordra. I doktrinen har ett fel i ett förvärvat företag definierats som en ogynnsam avvikelse mellan en jämförelsenorm och fakta beträffande företaget, för vilken endera parten bär risken. Traditionellt sett har fel indelats i konkreta fel respektive abstrakta fel. Med konkreta fel avses en avvikelse från en särskilt avtalad standard. Med abstrakta fel avses avvikelser från normal standard. Ett fel föreligger om köpobjektet , d.v.s. företaget, inte stämmer överens med vad som avtalats, 17 § 1 st. KöpL. Det är ofta problematiskt att fastställa vad parterna åtagit sig. Avgörande är huruvida säljarens agerande synes ha gett uttryck för en viljeförklaring eller ej. I 18 § KöpL fastslås att säljaren har ett marknadsföringsansvar. Ett fel föreligger om inte varan stämmer med den information säljaren har tillhandahållit. I 19 § KöpL behandlas situationen då en vara sålts i befintligt skick. En sådan friskrivning begränsas dock av att ett fel anses föreligga om varan inte stämmer med de uppgifter som säljaren lämnat. Ur förarbetena framgår även att säljaren kan ha en upplysningsplikt. Slutligen ansvarar säljaren för om varan är i väsentligt sämre skick än köparen med fog kunnat förutsätta. Köparen ges en rätt att kräva en miniminivå. Ett fel föreligger i regel endast om det finns ett orsakssamband mellan den felgrundande omständigheten och felet. Kravet på kausalitet framgår uttryckligen av 18 och 19 §§ KöpL. Den felgrundade omständigheten måste således ha inverkat på köpet. I övrigt uppställer inte KöpL något uttryckligt kausalitetskrav, men uppfattningen i doktrinen synes vara att det i själva felbedömningen ligger ett krav på kausalitet, d.v.s. även vid tillämpningen av 17 § 3st. och 19 § 1 st. 3 mom. KöpL En uppgift som givit köparen en oriktig men befogad förutsättning är felgrundande enligt 17 § 3 st. KöpL. För att ansvar enligt 18 § KöpL skall aktualiseras torde krävas att köparen p.g.a. den lämnade uppgiften eller informationen skapar en obefogad förutsättning. Om köparen känner till att uppgiften är felaktig kan han dock inte anses utgå från en befogad förutsättning. Från ansvarsgrundande uppgifter skall dock allmänt lovordande, kringuppgifter och garantier/utfästelser skiljas. Det krävs inte att säljaren faktiskt åtagit sig att ansvara för uppgiften, eftersom ett sådant åtagande kommer att utgöra ett avtalsvillkor enligt 17 § 1 st. KöpL. Det enda som krävs är att uppgiften eller informationen lämnats före köpet och att den kan antas ha inverkat på köparens beslut att genomföra transaktionen Någon bestämd tidsram inom vilken säljaruppgifter är ansvarsgrundande kan inte fastställas, utan bedömning får göras i varje enskilt fall. Köparen påverkas ofta av marknadsföring och annan information som lämnats av annan än säljaren. I 18 § 2 st. KöpL sägs att varan skall anses vara felaktig, om den inte överensstämmer med uppgifter som lämnats av annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning. Med ''för säljarens räkning'' avses de fall där köparen objektivt sett har anledning att uppfatta de lämnade uppgifterna såsom lämnade för säljarens räkning. Det framkommer i förarbetena att det inte behöver vara fråga om handlande p.g.a. fullmakt. Som exempel på personer som enligt 18 § 2 st. KöpL kan ådra säljaren ansvar för lämnade uppgifter kan nämnas säljarens advokat, mäklare eller revisor. Det saknas en uttrycklig reglering av upplysningsplikten i AvtL. Dock finns det en möjlighet att enligt ogiltighetsreglerna i AvtL föra en ogiltighetstalan mot en säljare som underlåter att lämna viktiga upplysningar. För att ett förtigande skall vara relevant torde krävas att den som eventuellt skall anses vara upplysningsskyldig har kunskap om de aktuella förhållandena. Är säljaren omedveten om de aktuella förhållandena, t.ex. bolagets ekonomiska ställning och framtidsutsikter kan det av självklara skäl vara svårt för honom att upplysa köparen därom. En annan sak är dock att säljaren trots sin ovetskap om de bristande förhållandena kan bli ansvarig för fel enligt köprättsliga regler, om köpobjektet ej motsvarar vad som avtalats eller vad köparen annars med fog kunnat förutsätta. Mellan två parter i ett avtalsförhållande kan det sägas finnas en allmän lojalitetsplikt. Lojalitetsplikten har inte till funktion att upphäva de olika intressekonflikter som kan förekomma i eller inför ett avtalsförhållande. Den grundläggande funktionen tycks istället vara att förhindra illojala beteenden parterna emellan. Åsidosättande av lojalitetsplikten vid ingående av avtal kan vara skadeståndsgrundande till följd av dolus eller culpa in contrahendo. Säljaren vid en företagsöverlåtelse har ett relativt strängt felansvar enligt KöpL. Det vanligaste torde dock vara att parternas respektive ansvar för fel regleras kontraktsrättsligt, då KöpL är dispositiv. Säljaren kan därför begränsa sitt ansvar genom att klargöra sina åtaganden i det aktuella kontraktet eller genom att göra särskilda friskrivningar. Konflikten mellan parternas förpliktelser har i KöpL lösts på så sätt att köparen kan åberopa felet om säljarens försummade upplysningsplikt kan karaktäriseras som ett brott mot tro och heder, 20 § 2 st. KöpL. Det är dock inte så att varje brott mot upplysningsplikten kan anses utgöra ett brott mot tro och heder, utan det torde särskilt vara aktuellt vid allvarligare fel som säljaren är medveten om. Det mest rimliga är dock att en särskild bedömning görs i varje enskilt fall. Köparen av ett aktiebolag har en plikt att undersöka det tilltänkta förvärvsobjektet. I uppsatsen konstateras att begreppet undersökningsplikt är något missvisande, då det i realiteten ligger i köparens intresse att noga undersöka förvärvsobjektet. Försummar köparen denna undersökning kan det få till följd att han förlorar sin rätt att vid fel göra påföljder gällande. De fel som köparen upptäckt eller bort upptäcka kan inte göras gällande om inte säljaren handlat i strid mot tro och heder. Undersökningsplikten är inte generell, utan det krävs att säljaren anmanar köparen att undersöka eller att köparen på eget initiativ initierar en undersökning. En anmaning behöver inte vara uttrycklig utan den kan framgå av omständigheterna. En preciserad garanti lämnad av säljaren neutraliseras inte nödvändigtvis genom en samtidig uppmaning från honom att undersöka förvärvsobjektet. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Jonsson, Lucas and Liljegren, Nicklas
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Förmögenhetsrätt, Avtalsrätt, Civilrätt; oklassificerad, Köprätt
language
Swedish
id
1558929
date added to LUP
2010-03-08 15:55:23
date last changed
2010-03-08 15:55:23
@misc{1558929,
  abstract     = {En företagsöverlåtelse föregås i regel av en process bestående av långa förhandlingar mellan köpare och säljare, en s.k. förvärvsprocess varefter vilken parterna slutligen upprättar ett avtal. Frågan är när bundenhet inträder för parterna. AvtL utgår i princip från att ett anbud skall accepteras och att detta i sin tur leder till avtal. Avgörande för när bundenheten inträder är parternas avsikter, vilka i efterhand kan vara svåra att fastställa. Det får då bli en bedömning i det enskilda fallet. Bedömningen får göras mot bakgrund av vad som förekommit under förhandlingarna, hur parterna uppträtt och hur sedvana, branschpraxis och handelsbruk är beskaffade. Den grundläggande principen i svensk avtalsrätt är att vardera parten förhandlar på egen risk. Varje part får därmed stå för sina kostnader i de fall inget avtal kommer till stånd. I vissa fall kan dock den ena partens uppträdande göra att den andra parten lagt ned onödiga kostnader vid avtalsförhandlingen och att ett ersättningsansvar för den aktuella skadan uppkommer, s.k. culpa in contrahendo. Ett naturligt steg i en förvärvsprocess är att köparen värderar det företag han avser att förvärva. En värdering sker både vid aktiebolagsförvärv och inkråmsförvärv. Värderingen görs huvudsakligen på egen risk och om det efter avtalsslutet visar sig att köparen erlagt en köpeskilling som överstiger företagets värde så utgör detta inte ett fel i sig. Det är dock möjligt att köparen i dessa fall vill göra gällande köprättsligt fel. Det föreligger ofta ett fel i förvärvsobjektet, antingen ett fel enligt köparens förväntningar eller ett ''verkligt'' fel. Enligt KöpL föreligger ett fel om varan i kvalitativt hänseende avviker från vad köparen har rätt att erfordra. I doktrinen har ett fel i ett förvärvat företag definierats som en ogynnsam avvikelse mellan en jämförelsenorm och fakta beträffande företaget, för vilken endera parten bär risken. Traditionellt sett har fel indelats i konkreta fel respektive abstrakta fel. Med konkreta fel avses en avvikelse från en särskilt avtalad standard. Med abstrakta fel avses avvikelser från normal standard. Ett fel föreligger om köpobjektet , d.v.s. företaget, inte stämmer överens med vad som avtalats, 17 § 1 st. KöpL. Det är ofta problematiskt att fastställa vad parterna åtagit sig. Avgörande är huruvida säljarens agerande synes ha gett uttryck för en viljeförklaring eller ej. I 18 § KöpL fastslås att säljaren har ett marknadsföringsansvar. Ett fel föreligger om inte varan stämmer med den information säljaren har tillhandahållit. I 19 § KöpL behandlas situationen då en vara sålts i befintligt skick. En sådan friskrivning begränsas dock av att ett fel anses föreligga om varan inte stämmer med de uppgifter som säljaren lämnat. Ur förarbetena framgår även att säljaren kan ha en upplysningsplikt. Slutligen ansvarar säljaren för om varan är i väsentligt sämre skick än köparen med fog kunnat förutsätta. Köparen ges en rätt att kräva en miniminivå. Ett fel föreligger i regel endast om det finns ett orsakssamband mellan den felgrundande omständigheten och felet. Kravet på kausalitet framgår uttryckligen av 18 och 19 §§ KöpL. Den felgrundade omständigheten måste således ha inverkat på köpet. I övrigt uppställer inte KöpL något uttryckligt kausalitetskrav, men uppfattningen i doktrinen synes vara att det i själva felbedömningen ligger ett krav på kausalitet, d.v.s. även vid tillämpningen av 17 § 3st. och 19 § 1 st. 3 mom. KöpL En uppgift som givit köparen en oriktig men befogad förutsättning är felgrundande enligt 17 § 3 st. KöpL. För att ansvar enligt 18 § KöpL skall aktualiseras torde krävas att köparen p.g.a. den lämnade uppgiften eller informationen skapar en obefogad förutsättning. Om köparen känner till att uppgiften är felaktig kan han dock inte anses utgå från en befogad förutsättning. Från ansvarsgrundande uppgifter skall dock allmänt lovordande, kringuppgifter och garantier/utfästelser skiljas. Det krävs inte att säljaren faktiskt åtagit sig att ansvara för uppgiften, eftersom ett sådant åtagande kommer att utgöra ett avtalsvillkor enligt 17 § 1 st. KöpL. Det enda som krävs är att uppgiften eller informationen lämnats före köpet och att den kan antas ha inverkat på köparens beslut att genomföra transaktionen Någon bestämd tidsram inom vilken säljaruppgifter är ansvarsgrundande kan inte fastställas, utan bedömning får göras i varje enskilt fall. Köparen påverkas ofta av marknadsföring och annan information som lämnats av annan än säljaren. I 18 § 2 st. KöpL sägs att varan skall anses vara felaktig, om den inte överensstämmer med uppgifter som lämnats av annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning. Med ''för säljarens räkning'' avses de fall där köparen objektivt sett har anledning att uppfatta de lämnade uppgifterna såsom lämnade för säljarens räkning. Det framkommer i förarbetena att det inte behöver vara fråga om handlande p.g.a. fullmakt. Som exempel på personer som enligt 18 § 2 st. KöpL kan ådra säljaren ansvar för lämnade uppgifter kan nämnas säljarens advokat, mäklare eller revisor. Det saknas en uttrycklig reglering av upplysningsplikten i AvtL. Dock finns det en möjlighet att enligt ogiltighetsreglerna i AvtL föra en ogiltighetstalan mot en säljare som underlåter att lämna viktiga upplysningar. För att ett förtigande skall vara relevant torde krävas att den som eventuellt skall anses vara upplysningsskyldig har kunskap om de aktuella förhållandena. Är säljaren omedveten om de aktuella förhållandena, t.ex. bolagets ekonomiska ställning och framtidsutsikter kan det av självklara skäl vara svårt för honom att upplysa köparen därom. En annan sak är dock att säljaren trots sin ovetskap om de bristande förhållandena kan bli ansvarig för fel enligt köprättsliga regler, om köpobjektet ej motsvarar vad som avtalats eller vad köparen annars med fog kunnat förutsätta. Mellan två parter i ett avtalsförhållande kan det sägas finnas en allmän lojalitetsplikt. Lojalitetsplikten har inte till funktion att upphäva de olika intressekonflikter som kan förekomma i eller inför ett avtalsförhållande. Den grundläggande funktionen tycks istället vara att förhindra illojala beteenden parterna emellan. Åsidosättande av lojalitetsplikten vid ingående av avtal kan vara skadeståndsgrundande till följd av dolus eller culpa in contrahendo. Säljaren vid en företagsöverlåtelse har ett relativt strängt felansvar enligt KöpL. Det vanligaste torde dock vara att parternas respektive ansvar för fel regleras kontraktsrättsligt, då KöpL är dispositiv. Säljaren kan därför begränsa sitt ansvar genom att klargöra sina åtaganden i det aktuella kontraktet eller genom att göra särskilda friskrivningar. Konflikten mellan parternas förpliktelser har i KöpL lösts på så sätt att köparen kan åberopa felet om säljarens försummade upplysningsplikt kan karaktäriseras som ett brott mot tro och heder, 20 § 2 st. KöpL. Det är dock inte så att varje brott mot upplysningsplikten kan anses utgöra ett brott mot tro och heder, utan det torde särskilt vara aktuellt vid allvarligare fel som säljaren är medveten om. Det mest rimliga är dock att en särskild bedömning görs i varje enskilt fall. Köparen av ett aktiebolag har en plikt att undersöka det tilltänkta förvärvsobjektet. I uppsatsen konstateras att begreppet undersökningsplikt är något missvisande, då det i realiteten ligger i köparens intresse att noga undersöka förvärvsobjektet. Försummar köparen denna undersökning kan det få till följd att han förlorar sin rätt att vid fel göra påföljder gällande. De fel som köparen upptäckt eller bort upptäcka kan inte göras gällande om inte säljaren handlat i strid mot tro och heder. Undersökningsplikten är inte generell, utan det krävs att säljaren anmanar köparen att undersöka eller att köparen på eget initiativ initierar en undersökning. En anmaning behöver inte vara uttrycklig utan den kan framgå av omständigheterna. En preciserad garanti lämnad av säljaren neutraliseras inte nödvändigtvis genom en samtidig uppmaning från honom att undersöka förvärvsobjektet.},
  author       = {Jonsson, Lucas and Liljegren, Nicklas},
  keyword      = {Förmögenhetsrätt,Avtalsrätt,Civilrätt; oklassificerad,Köprätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Parternas förpliktelser vid företagsförvärv},
  year         = {2001},
}