Personförsäkringsbedrägeri - En civilrättslig studie om framkallande av försäkringsfall och oriktiga uppgifter vid skaderegleringen

Abstract

Syftet med min uppsats har varit att undersöka rättsläget och konsekvenserna av personförsäkringsbedrägerier såvitt avser framkallande av försäkringsfall enligt 18 §, 100-100 a §§ FAL och 12 § TSL samt oriktiga upplysningar vid skaderegleringen enligt 21-23 §§ FAL. För att avgränsa mig har jag valt att endast behandla de privata försäkringarna inom personförsäkringsområdet som olycksfallförsäkring, sjukförsäkring samt livförsäkring (kapitalförsäkring och dödsfallsförsäkring). Jag behandlar även trafikförsäkringen. Genom att teckna olycksfalls- och sjukförsäkring skaffar försäkringstagaren ett skydd mot oväntade förluster vid personskador och sjukdom, medan ett tecknande av livförsäkring kan syfta till att tillgodose efterlevandes försörjning vid ett eventuellt dödsfall. Härvid utökas även det grundskydd som existerar i form av t.ex. den allmänna försäkringen eller eventuell avtalsförsäkring. Trafikförsäkringen å sin sida är en obligatorisk försäkring där försäkringsersättning utgår även om försäkringstagaren inte betalt premien. Tyvärr är nu inte alla försäkringstagaren av det ärliga slaget och visserligen dominerar bedrägerierna klart mot sakförsäkringsområdet, men även inom personförsäkringsområdet har bedrägerierna blivit vanligare. Jag har i början av uppsatsen beskrivit det civilrättsliga avtalet, försäkringsavtalet, som vid tecknandet av en försäkring uppkommer mellan de båda kontrahenterna. Försäkringsbolaget åtar sig härigenom, när fråga är om personförsäkring, att utge det överenskomna försäkringsbeloppet vid inträffade försäkringsfall. Några av försäkringstagarens förpliktelser består i att betala premien och att inte med uppsåt framkalla försäkringsfall eller lämna oriktiga uppgifter vid skaderegleringen i syfte att bedrägligen tillskansa sig försäkringsersättning. Härvid har även kringliggande frågeställningar fått aktualitet såsom de påföljder som kan bli aktuella vid ett åsidosättande av biförpliktelserna, identifikationsproblematiken samt de bevisproblem som gör sig gällande vid en eventuell rättslig process. Genom uppsatsen har jag kommit fram till att för att ett framkallande av försäkringsfall skall anses vara för handen, så krävs att uppsåt har förelegat hos försäkringstagaren till skadan och att denna har inträffat som en adekvat följd av den uppsåtliga handlingen. Försäkringstagaren måste genom uppsåtet således ha sett skadan som en given följd av sitt handlande varvid försäkringsgivarens ansvar, med vissa undantag beroende på vilken försäkringstyp frågan är om, faller bort och försäkringstagaren eller den försäkrade helt blir utan försäkringsersättning. För att försäkringsbolaget skall kunna göra en korrekt skadereglering och bedöma sin ersättningsskyldighet, har försäkringstagaren att lämna försäkringsgivaren uppgifter om tidigare inkomstförhållanden och liknande. Om försäkringstagaren inte medverkar till skaderegleringen kan det innebära, beroende på om försäkringsgivaren lidit skada, att försäkringsersättningen reduceras i förhållande till skuld hos försäkringstagaren enligt 22 § FAL. För försäkringsbolagets ansvarsfrihet då försäkringstagaren undanhållit eller lämnat felaktiga uppgifter genom svek, krävs dock att försäkringsbolaget förbehållit sig rätten därtill. Domstol kan emellertid frångå förbehållet. De beviskrav som civilrättsligt kan sägas gälla generellt sett vid framkallade försäkringsfall, är att det är försäkringstagaren som skall visa att ett ersättningsgillt försäkringsfall föreligger enligt försäkringsvillkoren samt avsaknaden av ett kausalsamband mellan handling och skada. Beroende på vilken försäkringstyp det är frågan om kan emellertid avvikelser härifrån förekomma och exempelvis när det gäller 100 a § FAL, är det gärningsmannen som skall visa på synnerliga skäl som eventuellt utesluter förverkad försäkringsersättning. Bevisbördan för att försäkringstagaren handlat uppsåtligen ligger på försäkringsbolaget. I fråga om de oriktiga uppgifterna vid skaderegleringen är det försäkringstagaren som har att styrka sitt anspråk och även att visa att han varit i god tro, medan försäkringsgivaren torde ha att visa att uppgiften eller sveket varit av betydelse för densamme. Vidare kan, genom att olika beviskrav gäller i brottmål och civilmål, försäkringstagaren bli utan försäkringsersättning trots att han blivit frikänd i ett brottmål från den gärning han åtalats för. Jag har även funnit att försäkringsbolagen agerar relativt kraftfullt vid misstänkta försäkringsbedrägerier, men eftersom det lätt kan uppfattas som ett ingrepp i den personliga integriteten att ifrågasätta den skadelidandes uppgifter vid personskada, kan det vara negativt för bolagen att aktivt bekämpa försäkringsbedrägerier. Risken finns också att kostnaderna för försäkringsbolaget ökar i och med den djupgående utredningen, vilket i sin tur går ut premiemässigt över merparten av hederliga försäkringstagare.

• author: Järvhammar, Angelica
• supervisor: Eva Lindell-Frantz
• organization: Department of Law
• year: 2001
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Försäkringsrätt
• language: Swedish
• id: 1558969
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:23
• date last changed: 2010-03-08 15:55:23