Den praktiska tillämpningen av EU:s insolvensförordning - några problemområden
(2007)Department of Law
- Abstract
- Inom den europeiska unionen upptäcktes tidigt ett behov av att reglera gränsöverskridande insolvensförfaranden. Redan på 1960-talet började medlemsstaterna förhandla om en gemenskapsrättslig reglering med avsikten att underlätta hanteringen av dessa förfaranden. Det skulle dock dröja många år innan en sådan reglering blev verklighet. Insolvensförordningen trädde i kraft den 31 maj 2002. Syftet med förordningen är skapa en stabil inre marknad där gränsöverskridande insolvensförfaranden fungerar smidigt och effektivt. Ett ytterligare motiv till regleringen är att motverka forum shopping, d.v.s. att parterna överför tillgångar mellan medlemsstaterna eller väljer jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning.... (More)
- Inom den europeiska unionen upptäcktes tidigt ett behov av att reglera gränsöverskridande insolvensförfaranden. Redan på 1960-talet började medlemsstaterna förhandla om en gemenskapsrättslig reglering med avsikten att underlätta hanteringen av dessa förfaranden. Det skulle dock dröja många år innan en sådan reglering blev verklighet. Insolvensförordningen trädde i kraft den 31 maj 2002. Syftet med förordningen är skapa en stabil inre marknad där gränsöverskridande insolvensförfaranden fungerar smidigt och effektivt. Ett ytterligare motiv till regleringen är att motverka forum shopping, d.v.s. att parterna överför tillgångar mellan medlemsstaterna eller väljer jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning. Insolvensförordningen skapar ingen gemensam insolvensrätt utan bygger på att medlemsstaterna redan har en tillfredställande lagstiftning på området. Förordningen tar i stället sikte på att avgöra vilken domstol som är behörig att inleda ett insolvensförfarande och vilket lands lag som ska tillämpas på förfarandet. Vidare stadgas att ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande som fattats av en behörig domstol ska erkännas automatiskt av samtliga medlemsstater. Förordningen innehåller även en del regler om vilken behörighet och vilka skyldigheter som tillfaller förvaltarna. Sedan förordningen trädde i kraft har dess effektivitet debatterats flitigt i doktrinen och bland verksamma praktiker. Man har frågat sig vilka brister som finns i förordningens utformning och om förordningens syfte uppfylls. Ett av de stora problemen är att förordningen lämnar ett väldigt stort utrymme åt de nationella domstolarnas egna tolkningar då de mest centrala begreppen är vagt formulerade. Risken är att förordningen inte tolkas enhetligt och att det råder en osäkerhet om hur utfallet kommer att bli. En viktig del är just att kreditgivare och andra intressenter ska kunna förutse vilken domstol som är behörig och vilken lag som kan komma att tillämpas för att kunna beräkna sina risker. I nuvarande läge är detta svårt. En ytterligare fråga som diskuterats är hur företagsgrupper där flera bolag är föremål för insolvensförfaranden ska behandlas inom ramen för insolvensförordningen. Att handlägga sådana förfaranden vid samma domstol kan innebära kostnadsbesparingar och andra samordningsfördelar. I dagsläget går det dock inte att ta hänsyn till koncernförhållanden utan varje bolag ska behandlas som enskilda rättssubjekt när behörig domstol avgörs. Trots de fördelar som finns med att behandla bolag i en företagsgrupp gemensamt tycks det svårt att hitta en lämplig lösning på hur detta ska kunna genomföras. Problemet beror även här till stor del på den brist på förutsebarhet som en sådan reglering skulle innebära. I svensk doktrin har en del tillämpningsproblem särkilt relevanta för svensk rätt uppmärksammats. Denna diskussion tar sikte på den svenska företagsinteckningens betydelse i ett europeiskt perspektiv och huruvida äldre rättspraxis angående filialer fortfarande är gällande. Det finns en viss risk att den svenska företagsinteckningen inte har något värde i ett utländskt huvudförfarande. Det är dock osäkert huruvida denna risk existerar i praktiken och skulle så vara fallet är situationerna där företagsinteckningen blir värdelös troligtvis mycket få. Äldre svensk rättspraxis angående filialer är troligen inte längre gällande rätt efter det att insolvensförordningen trätt i kraft. Insolvensförordningen fungerar som en utmärkt grund för att på sikt förbättra hanteringen av gränsöverskridande insolvensförfarande, det finns dock fortfarande mycket som bör göras för att skapa en effektiv och funktionell reglering. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1559056
- author
- Karlsson, Bibbi
- supervisor
- organization
- year
- 2007
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Förmögenhetsrätt, EG-rätt
- language
- Swedish
- id
- 1559056
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:23
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:23
@misc{1559056,
abstract = {{Inom den europeiska unionen upptäcktes tidigt ett behov av att reglera gränsöverskridande insolvensförfaranden. Redan på 1960-talet började medlemsstaterna förhandla om en gemenskapsrättslig reglering med avsikten att underlätta hanteringen av dessa förfaranden. Det skulle dock dröja många år innan en sådan reglering blev verklighet. Insolvensförordningen trädde i kraft den 31 maj 2002. Syftet med förordningen är skapa en stabil inre marknad där gränsöverskridande insolvensförfaranden fungerar smidigt och effektivt. Ett ytterligare motiv till regleringen är att motverka forum shopping, d.v.s. att parterna överför tillgångar mellan medlemsstaterna eller väljer jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning. Insolvensförordningen skapar ingen gemensam insolvensrätt utan bygger på att medlemsstaterna redan har en tillfredställande lagstiftning på området. Förordningen tar i stället sikte på att avgöra vilken domstol som är behörig att inleda ett insolvensförfarande och vilket lands lag som ska tillämpas på förfarandet. Vidare stadgas att ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande som fattats av en behörig domstol ska erkännas automatiskt av samtliga medlemsstater. Förordningen innehåller även en del regler om vilken behörighet och vilka skyldigheter som tillfaller förvaltarna. Sedan förordningen trädde i kraft har dess effektivitet debatterats flitigt i doktrinen och bland verksamma praktiker. Man har frågat sig vilka brister som finns i förordningens utformning och om förordningens syfte uppfylls. Ett av de stora problemen är att förordningen lämnar ett väldigt stort utrymme åt de nationella domstolarnas egna tolkningar då de mest centrala begreppen är vagt formulerade. Risken är att förordningen inte tolkas enhetligt och att det råder en osäkerhet om hur utfallet kommer att bli. En viktig del är just att kreditgivare och andra intressenter ska kunna förutse vilken domstol som är behörig och vilken lag som kan komma att tillämpas för att kunna beräkna sina risker. I nuvarande läge är detta svårt. En ytterligare fråga som diskuterats är hur företagsgrupper där flera bolag är föremål för insolvensförfaranden ska behandlas inom ramen för insolvensförordningen. Att handlägga sådana förfaranden vid samma domstol kan innebära kostnadsbesparingar och andra samordningsfördelar. I dagsläget går det dock inte att ta hänsyn till koncernförhållanden utan varje bolag ska behandlas som enskilda rättssubjekt när behörig domstol avgörs. Trots de fördelar som finns med att behandla bolag i en företagsgrupp gemensamt tycks det svårt att hitta en lämplig lösning på hur detta ska kunna genomföras. Problemet beror även här till stor del på den brist på förutsebarhet som en sådan reglering skulle innebära. I svensk doktrin har en del tillämpningsproblem särkilt relevanta för svensk rätt uppmärksammats. Denna diskussion tar sikte på den svenska företagsinteckningens betydelse i ett europeiskt perspektiv och huruvida äldre rättspraxis angående filialer fortfarande är gällande. Det finns en viss risk att den svenska företagsinteckningen inte har något värde i ett utländskt huvudförfarande. Det är dock osäkert huruvida denna risk existerar i praktiken och skulle så vara fallet är situationerna där företagsinteckningen blir värdelös troligtvis mycket få. Äldre svensk rättspraxis angående filialer är troligen inte längre gällande rätt efter det att insolvensförordningen trätt i kraft. Insolvensförordningen fungerar som en utmärkt grund för att på sikt förbättra hanteringen av gränsöverskridande insolvensförfarande, det finns dock fortfarande mycket som bör göras för att skapa en effektiv och funktionell reglering.}},
author = {{Karlsson, Bibbi}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Den praktiska tillämpningen av EU:s insolvensförordning - några problemområden}},
year = {{2007}},
}