Advanced

E-handel och dess betalningslösningar i ett konsumenträttsligt perspektiv

Kronvall, Karolina (2001)
Department of Law
Abstract
I uppsatsen behandlas e-handel och dess betalningslösningar ur ett konsumenträttsligt perspektiv. Syftet med uppsatsen är att, med hänsyn till den oro för och/eller motvilja mot att betala över nätet som många konsumenter anger, analysera rättsläget i situationer där konsumenter betalar via Internet och då framför allt ansvarsfrågorna vid obehörigt utnyttjande. Vidare är tanken att uppsatsen ska ge en bild av hur eventuella hinder för säker betalning vid e-handel kan undanröjas genom olika tekniker och lagstiftningar. Elektronisk affärsverksamhet d v s avtal och kommunikation med anledning av dessa avtal bedrivs i allt högre grad, framför allt inom det öppna nätverket Internet. Begreppet elektronisk handel (e-handel) är ett mycket vitt... (More)
I uppsatsen behandlas e-handel och dess betalningslösningar ur ett konsumenträttsligt perspektiv. Syftet med uppsatsen är att, med hänsyn till den oro för och/eller motvilja mot att betala över nätet som många konsumenter anger, analysera rättsläget i situationer där konsumenter betalar via Internet och då framför allt ansvarsfrågorna vid obehörigt utnyttjande. Vidare är tanken att uppsatsen ska ge en bild av hur eventuella hinder för säker betalning vid e-handel kan undanröjas genom olika tekniker och lagstiftningar. Elektronisk affärsverksamhet d v s avtal och kommunikation med anledning av dessa avtal bedrivs i allt högre grad, framför allt inom det öppna nätverket Internet. Begreppet elektronisk handel (e-handel) är ett mycket vitt begrepp som omfattar avtal mellan näringsidkare och avtal mellan näringsidkare och konsument samt informationsutbyte därvid. Juridiska problem som kan uppkomma vid e-handel har oftast sin grund i de särdrag som utmärker Internet&semic anonymitet, risker och hot vid användandet samt det faktum att det i den elektroniska miljön inte finns några originaldokument. Med krypteringsteknik kan känslig information som skickas eller som är elektroniskt lagrad på en hårddisk eller dylikt skyddas. Likaså kan krypteringsteknik användas för att identifiera användare genom s k elektroniska signaturer. Den allmänna åsikten (insikten) är att det är omöjligt att stifta speciella lagar som täcker samtliga tänkbara situationer i den elektroniska miljön. Detta har gjort att den i UNCITRAL:s modellag för e-handel förordade principen om funktionell ekvivalens helt eller delvis iakttagits i praxis och vid lagstiftningsåtgärder. Principen om funktionell ekvivalens går ut på att applicera redan existerande lagar och regler utifrån deras funktioner och syften på situationer i den elektroniska miljön. Som exempel kan nämnas att lagen om kvalificerade elektroniska signaturer endast reglerar själva certifikatutfärdandet och inte hur elektroniska signaturer skall eller bör betraktas jämfört med namnunderskrifter, PIN-koder etc. Lagens syfte är dock att underlätta användningen av elektroniska signaturer. Med kvalificerad elektronisk signatur menas en elektronisk signatur som har särskilda funktioner och som är baserade på särskilda kvalificerad certifikat, vilka verifierar signerarens identitet. Samtidigt är det tydligt att det på vissa områden, där principen om funktionell ekvivalens inte kan tillämpas fullt ut, krävs särskilda regelverk för att undanröja juridiska oklarheter p g a den nya tekniken. Härvid kan framtagandet av ett supplement till ICC:s regelverk om remburser som reglerar särskilda frågor vid digitala/elektroniska remburser nämnas. I alla avtal ingår prestationer och motprestationer. Motprestationerna utgörs oftast av betalning som kan ske antingen via betalningsinstrument eller direkt genom betalningsmedel. Med betalningsmedel åsyftas oftast sedlar och mynt, medan exempelvis kontokort och checkar utgör betalningsinstrument. I takt med att allt fler människor fått tillgång till Internet, har den elektroniska handeln ökat. Samtidigt har olika betalningslösningarna anpassats och/eller utvecklats till den elektroniska handeln, där hela avtalsförloppet sker med hjälp av elektroniska hjälpmedel. Fortfarande utnyttjas främst postförskott och faktura vid e-handel, men även betalning genom att till säljaren skicka kontokortsnummer, giltighetsdatum och namn över Internet. Vidare har s k elektroniska betalningssystem utvecklats. Nackdelen med många av dessa är att såväl kunden som säljaren måste vara knuten till systemet. Fördelen är att de är ''säkra'' d v s samtliga uppgifter skickas i krypterad form över nätet och kan härledas till den som tillgång till speciella koder eller doser. Ett elektroniskt betalningssystem torde ingå i den definition av begreppet finansiell tjänst som ges i förslaget till EG-direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter. En från min sida vild gissning är att framtagandet av ett system med elektroniska remburser som inkluderar lösningar på juridiska problem i framtiden kan resultera i ett liknande elektroniskt betalningssystem anpassat till konsumentförhållanden. Ett sådant system skulle då, under angivna förutsättningar, falla under det kommande EG-direktivet. I nuläget tyder dock mycket på att det inte finns någon konsumenträttslig lagstiftning att tillämpa på konsumentavtal om finansiella tjänster och att dessa därför endast regleras av grundläggande avtalsrättsliga principer. Det bör dock framhållas att Konsumentköplagen och Finansinspektionens rekommendationer kan vara vägledande vid en juridisk bedömning. Riskerna med att skicka kontokortsnummer m m över Internet och att någon skulle komma åt dess uppgifter bedöms som små. De går dock inte att utesluta. Konsumenters oro har gällt huruvida de är betalningsskyldiga för obehöriga utnyttjanden som beror på att de nödvändiga uppgifterna snappats upp under den elektroniska överföringen. Vid en bedömning av korthavarens handlande, torde de små riskerna förenade med elektronisk överföring via Internet, med hänsyn till avgöranden av Allmänna reklamationsnämnden i ärenden om obehöriga uttag på grund av grovt vårdslöst handlande av korthavaren, i vilka det synes fästas förhållandevis stor uppmärksamhet på risker av generell art, väga till fördel för konsumenten. För att transaktioner skall gå tillbaka krävs att fordran saknar medgivande. Därför kan det tyckas osäkert att kortföretagen än så länge accepterar Internet-betalsystemet där köparen endast uppger kortnummer, giltighetsdatum och namn till säljaren och att kortföretagen inte kräver att sådana elektroniskt upptagna uppgifter är knutna till en avancerad elektronisk signatur som är kopplad till ett kvalificerad certifikat (se ovan). 34 § konsumentkreditlagen (KkrL) innehåller bestämmelser om konsumenters betalningsskyldighet för obehöriga utnyttjanden av kontokort. Lagen är direkt tillämplig på kreditkontokort, där betalning inte dras av från tillgodohavandena från själva kontot. Analog tillämpning av föreskriften på situationer med andra typer av kontokort är möjlig. Betalningsskyldighet föreligger vid grov vårdslöshet. Två statliga utredningar har konstaterat att rekvisitet grov vårdslöshet i 34 § KkrL omfattar situationer som normalt bedöms som enkel vårdslöshet. Vidare förespråkar dessa utredningar en form av riskfördelning vid oaktsamhet vid kontohavarens hantering av sitt kontokort. Vid grov oaktsamhet bör, enligt båda utredningarna, risken bäras ensamt av kontohavaren. Den för uppsatsen viktiga frågan har därför varit om den elektronisk överföringen av kontokortsnummer med giltighetsdatum och namn inom ett öppet nätverk i sig kan betraktas som grov vårdslöshet enligt direkt eller analogt tillämpning av 34 § konsumentkreditlagen. Med hänsyn till den minimala risken för att någon obehörig skulle komma åt informationen under överföringen och till doktrin torde så inte vara fallet. Å andra sidan är många banker mycket tydliga med att poängtera att sådant handlande helt sker på egen risk. Klart står att betalsystemet med överföring av kortnummer över nätet framstår som tämligen onödigt om det varit möjligt att betala med elektroniska pengar (e-pengar) över nätet. Tekniken för e-pengar finns redan. Med e-pengar åsyftas digitala värdeenheter vars omsättning påminner om kontanters och som kan sändas från dator till dator. Det finns två typer av e-pengar. Det första påminner om bokbetalningar d v s betalning som sker medelst en urkund som ger tillgång till medel på ett konto och som inte förutsätter kontanter. Skillnaden mellan e-pengar och bokpengar är att kontoföringen av digitala värdeenheter sker direkt på både betalaren och betalningsmottagarens hårdvara. Den andra typen av e-pengar har mer likheter med kontanter och förekommer således i hybridsystem eller som fasta valörer. Hybridsystemen framstår som särskilt användarvänliga, då det i dessa är möjligt att dela upp enheterna i mindre valörer. Gemensamt för dessa typer av e-pengar är att de inte är knutna till särskilda konton och att de kan lösas in mot andra betalningsmedel. I EG-direktivet om affärsverksamhet för elektroniska pengar är det explicit uttryckt att dess bestämmelser syftar till att främja användningen av elektroniska pengar p g a de fördelar dessa har för e-handeln. I direktivets definition framgår klart att e-pengar i direktivets mening skall vara godkända som betalningsmedel av andra företag än utgivaren av e-pengarna. Informationssamhället har således fått ett eget betalningsmedel som kan likställas med den icke-digitala, icke-elektroniska världens kontanter i form av sedlar och mynt. Vid sidan om den rekommendation som den Europeiska kommissionen utfärdade 1997 återfinns inga konsumentskyddsreglerande dokument. Med hänsyn till att användningen av e-pengar som betalningsmedel inte synes ha nått den breda allmänheten än, har frånvaron av sådana dokument inte haft någon alarmerande konsekvens. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Kronvall, Karolina
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Civilrätt; oklassificerad
language
Swedish
id
1559251
date added to LUP
2010-03-08 15:55:23
date last changed
2010-03-08 15:55:23
@misc{1559251,
  abstract     = {I uppsatsen behandlas e-handel och dess betalningslösningar ur ett konsumenträttsligt perspektiv. Syftet med uppsatsen är att, med hänsyn till den oro för och/eller motvilja mot att betala över nätet som många konsumenter anger, analysera rättsläget i situationer där konsumenter betalar via Internet och då framför allt ansvarsfrågorna vid obehörigt utnyttjande. Vidare är tanken att uppsatsen ska ge en bild av hur eventuella hinder för säker betalning vid e-handel kan undanröjas genom olika tekniker och lagstiftningar. Elektronisk affärsverksamhet d v s avtal och kommunikation med anledning av dessa avtal bedrivs i allt högre grad, framför allt inom det öppna nätverket Internet. Begreppet elektronisk handel (e-handel) är ett mycket vitt begrepp som omfattar avtal mellan näringsidkare och avtal mellan näringsidkare och konsument samt informationsutbyte därvid. Juridiska problem som kan uppkomma vid e-handel har oftast sin grund i de särdrag som utmärker Internet&semic anonymitet, risker och hot vid användandet samt det faktum att det i den elektroniska miljön inte finns några originaldokument. Med krypteringsteknik kan känslig information som skickas eller som är elektroniskt lagrad på en hårddisk eller dylikt skyddas. Likaså kan krypteringsteknik användas för att identifiera användare genom s k elektroniska signaturer. Den allmänna åsikten (insikten) är att det är omöjligt att stifta speciella lagar som täcker samtliga tänkbara situationer i den elektroniska miljön. Detta har gjort att den i UNCITRAL:s modellag för e-handel förordade principen om funktionell ekvivalens helt eller delvis iakttagits i praxis och vid lagstiftningsåtgärder. Principen om funktionell ekvivalens går ut på att applicera redan existerande lagar och regler utifrån deras funktioner och syften på situationer i den elektroniska miljön. Som exempel kan nämnas att lagen om kvalificerade elektroniska signaturer endast reglerar själva certifikatutfärdandet och inte hur elektroniska signaturer skall eller bör betraktas jämfört med namnunderskrifter, PIN-koder etc. Lagens syfte är dock att underlätta användningen av elektroniska signaturer. Med kvalificerad elektronisk signatur menas en elektronisk signatur som har särskilda funktioner och som är baserade på särskilda kvalificerad certifikat, vilka verifierar signerarens identitet. Samtidigt är det tydligt att det på vissa områden, där principen om funktionell ekvivalens inte kan tillämpas fullt ut, krävs särskilda regelverk för att undanröja juridiska oklarheter p g a den nya tekniken. Härvid kan framtagandet av ett supplement till ICC:s regelverk om remburser som reglerar särskilda frågor vid digitala/elektroniska remburser nämnas. I alla avtal ingår prestationer och motprestationer. Motprestationerna utgörs oftast av betalning som kan ske antingen via betalningsinstrument eller direkt genom betalningsmedel. Med betalningsmedel åsyftas oftast sedlar och mynt, medan exempelvis kontokort och checkar utgör betalningsinstrument. I takt med att allt fler människor fått tillgång till Internet, har den elektroniska handeln ökat. Samtidigt har olika betalningslösningarna anpassats och/eller utvecklats till den elektroniska handeln, där hela avtalsförloppet sker med hjälp av elektroniska hjälpmedel. Fortfarande utnyttjas främst postförskott och faktura vid e-handel, men även betalning genom att till säljaren skicka kontokortsnummer, giltighetsdatum och namn över Internet. Vidare har s k elektroniska betalningssystem utvecklats. Nackdelen med många av dessa är att såväl kunden som säljaren måste vara knuten till systemet. Fördelen är att de är ''säkra'' d v s samtliga uppgifter skickas i krypterad form över nätet och kan härledas till den som tillgång till speciella koder eller doser. Ett elektroniskt betalningssystem torde ingå i den definition av begreppet finansiell tjänst som ges i förslaget till EG-direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter. En från min sida vild gissning är att framtagandet av ett system med elektroniska remburser som inkluderar lösningar på juridiska problem i framtiden kan resultera i ett liknande elektroniskt betalningssystem anpassat till konsumentförhållanden. Ett sådant system skulle då, under angivna förutsättningar, falla under det kommande EG-direktivet. I nuläget tyder dock mycket på att det inte finns någon konsumenträttslig lagstiftning att tillämpa på konsumentavtal om finansiella tjänster och att dessa därför endast regleras av grundläggande avtalsrättsliga principer. Det bör dock framhållas att Konsumentköplagen och Finansinspektionens rekommendationer kan vara vägledande vid en juridisk bedömning. Riskerna med att skicka kontokortsnummer m m över Internet och att någon skulle komma åt dess uppgifter bedöms som små. De går dock inte att utesluta. Konsumenters oro har gällt huruvida de är betalningsskyldiga för obehöriga utnyttjanden som beror på att de nödvändiga uppgifterna snappats upp under den elektroniska överföringen. Vid en bedömning av korthavarens handlande, torde de små riskerna förenade med elektronisk överföring via Internet, med hänsyn till avgöranden av Allmänna reklamationsnämnden i ärenden om obehöriga uttag på grund av grovt vårdslöst handlande av korthavaren, i vilka det synes fästas förhållandevis stor uppmärksamhet på risker av generell art, väga till fördel för konsumenten. För att transaktioner skall gå tillbaka krävs att fordran saknar medgivande. Därför kan det tyckas osäkert att kortföretagen än så länge accepterar Internet-betalsystemet där köparen endast uppger kortnummer, giltighetsdatum och namn till säljaren och att kortföretagen inte kräver att sådana elektroniskt upptagna uppgifter är knutna till en avancerad elektronisk signatur som är kopplad till ett kvalificerad certifikat (se ovan). 34 § konsumentkreditlagen (KkrL) innehåller bestämmelser om konsumenters betalningsskyldighet för obehöriga utnyttjanden av kontokort. Lagen är direkt tillämplig på kreditkontokort, där betalning inte dras av från tillgodohavandena från själva kontot. Analog tillämpning av föreskriften på situationer med andra typer av kontokort är möjlig. Betalningsskyldighet föreligger vid grov vårdslöshet. Två statliga utredningar har konstaterat att rekvisitet grov vårdslöshet i 34 § KkrL omfattar situationer som normalt bedöms som enkel vårdslöshet. Vidare förespråkar dessa utredningar en form av riskfördelning vid oaktsamhet vid kontohavarens hantering av sitt kontokort. Vid grov oaktsamhet bör, enligt båda utredningarna, risken bäras ensamt av kontohavaren. Den för uppsatsen viktiga frågan har därför varit om den elektronisk överföringen av kontokortsnummer med giltighetsdatum och namn inom ett öppet nätverk i sig kan betraktas som grov vårdslöshet enligt direkt eller analogt tillämpning av 34 § konsumentkreditlagen. Med hänsyn till den minimala risken för att någon obehörig skulle komma åt informationen under överföringen och till doktrin torde så inte vara fallet. Å andra sidan är många banker mycket tydliga med att poängtera att sådant handlande helt sker på egen risk. Klart står att betalsystemet med överföring av kortnummer över nätet framstår som tämligen onödigt om det varit möjligt att betala med elektroniska pengar (e-pengar) över nätet. Tekniken för e-pengar finns redan. Med e-pengar åsyftas digitala värdeenheter vars omsättning påminner om kontanters och som kan sändas från dator till dator. Det finns två typer av e-pengar. Det första påminner om bokbetalningar d v s betalning som sker medelst en urkund som ger tillgång till medel på ett konto och som inte förutsätter kontanter. Skillnaden mellan e-pengar och bokpengar är att kontoföringen av digitala värdeenheter sker direkt på både betalaren och betalningsmottagarens hårdvara. Den andra typen av e-pengar har mer likheter med kontanter och förekommer således i hybridsystem eller som fasta valörer. Hybridsystemen framstår som särskilt användarvänliga, då det i dessa är möjligt att dela upp enheterna i mindre valörer. Gemensamt för dessa typer av e-pengar är att de inte är knutna till särskilda konton och att de kan lösas in mot andra betalningsmedel. I EG-direktivet om affärsverksamhet för elektroniska pengar är det explicit uttryckt att dess bestämmelser syftar till att främja användningen av elektroniska pengar p g a de fördelar dessa har för e-handeln. I direktivets definition framgår klart att e-pengar i direktivets mening skall vara godkända som betalningsmedel av andra företag än utgivaren av e-pengarna. Informationssamhället har således fått ett eget betalningsmedel som kan likställas med den icke-digitala, icke-elektroniska världens kontanter i form av sedlar och mynt. Vid sidan om den rekommendation som den Europeiska kommissionen utfärdade 1997 återfinns inga konsumentskyddsreglerande dokument. Med hänsyn till att användningen av e-pengar som betalningsmedel inte synes ha nått den breda allmänheten än, har frånvaron av sådana dokument inte haft någon alarmerande konsekvens.},
  author       = {Kronvall, Karolina},
  keyword      = {Civilrätt; oklassificerad},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {E-handel och dess betalningslösningar i ett konsumenträttsligt perspektiv},
  year         = {2001},
}