Skip to main content

LUP Student Papers

LUND UNIVERSITY LIBRARIES

Upplysningsplikt och fareökning i FAL och förslaget Ds 1993:39 till lag om försäkringsavtal

Lihammer, Fredrik (2003)
Department of Law
Abstract
Uppsatsens primära syfte är att redogöra för försäkringstagarens upplysningsplikt samt anmälningsplikt vid fareökning. Redogörelsen tar sig uttryck i en jämförelse mellan lag (1927:77) om försäkringsavtal, FAL och förslaget (Ds 1993:39) till ny försäkringsavtalslag, NFAL. Tonvikten i uppsatsen ligger vid begreppet skadeförsäkring. I den avslutande delen av uppsatsen beskrivs de rättsekonomiska teorier som ligger till grund för lagreglerna om upplysningsplikt och fareökning. Nuvarande FAL har varit gällande sedan år 1927. Det är tydligt att dess lagregler inte är lika förmånliga mot försäkringstagaren som motsvarande regler i NFAL. I NFAL kommer alla skadeförsäkringar att skyddas av samma regler. Detta beror på att NFAL till stor del bygger... (More)
Uppsatsens primära syfte är att redogöra för försäkringstagarens upplysningsplikt samt anmälningsplikt vid fareökning. Redogörelsen tar sig uttryck i en jämförelse mellan lag (1927:77) om försäkringsavtal, FAL och förslaget (Ds 1993:39) till ny försäkringsavtalslag, NFAL. Tonvikten i uppsatsen ligger vid begreppet skadeförsäkring. I den avslutande delen av uppsatsen beskrivs de rättsekonomiska teorier som ligger till grund för lagreglerna om upplysningsplikt och fareökning. Nuvarande FAL har varit gällande sedan år 1927. Det är tydligt att dess lagregler inte är lika förmånliga mot försäkringstagaren som motsvarande regler i NFAL. I NFAL kommer alla skadeförsäkringar att skyddas av samma regler. Detta beror på att NFAL till stor del bygger på lagreglerna i KFL. Skillnaden mellan NFAL och KFL är inte särskilt stor, utan NFAL förtydligar när KFL är oklar. I NFAL regleras upplysningsplikten i 4 kap 1§ till 4§, med undantag för 3§ som således reglerar fareökning. De detaljerade lagregler som finns i nuvarande FAL har blivit ersatta av betydligt färre regler. En annan skillnad är att reglerna om upplysningsplikt och fareökning har ställts samman i ett och samma kapitel. Upplysningsplikten i nuvarande FAL regleras i 4§ till 10§. Här föreskrivs en spontan upplysningsplikt. Denna innebär att försäkringstagaren har en skyldighet att upplysa om alla förhållanden som är av betydelse för försäkringsgivaren. Undantag från plikten göres vid svek eller handlande som strider mot tro och heder. Bestämmelserna i nuvarande FAL tangerar i detta hänseende 33§ och 36§ AvtL. I NFAL har lagstiftaren istället valt att begränsa försäkringstagarens upplysningsplikt till en svarsplikt. Detta kommer att leda till att det ställs mycket högre krav på försäkringsgivaren än tidigare. Försäkringsgivaren måste bland annat konstruera detaljerade formulär inför ett ingående av försäkringsavtal. De ökade kraven kan eventuellt leda till ökade problem med adverse selection. Adverse selection är ett problem som uppkommer före ett avtals ingående. Det är då mycket svårt för försäkringsgivaren att få tillgång till korrekt information om förhållanden på försäkringstagarens sida som kan vara av relevans för önskat försäkringsskydd. Motsatt resultat kan dock tänkas inträda. Ställer försäkringsgivaren alla relevanta frågor till försäkringstagaren finns det möjlighet att minimera problemen. Den största skillnaden mellan regleringen av upplysningsplikten i FAL och NFAL är, förutom att den spontana upplysningsplikten övergår i en svarsplikt, att NFAL innehåller en nedsättningsregel i 4 kap 2§ NFAL. Nedsättning skall göras efter skälighet. Konstruktionen bygger på nedsättningsregeln i 31§ KFL. Prorataregeln har dock behållits vid företagsförsäkring. Lagreglerna avseende fareökning stadgas i 45§ till 50§ i nuvarande FAL. Dessa regler har mycket gemensamt med de om upplysningsplikt. I FAL är reglerna mycket detaljrika. Den subjektiva fareökningen stadgas i 45§ och den objektiva i 46§. Skillnaden är stor mellan reglerna om fareökning i FAL och i NFAL. I NFAL finns endast en lagregel om fareökning. Denna är mer förmånlig än motsvarande regler i FAL. Försäkringstagaren behöver endast anmäla förändringar som är av väsentlig betydelse för skaderisken. Iakttas inte anmälningsplikten kan försäkringsersättningen sättas ned efter skälighet. I 4 kap 3§ NFAL föreskrivs samma nedsättningsregel som den för upplysningsplikten. Det ställs ytterligare ett krav på försäkringsgivaren i NFAL. För att försäkringsgivaren skall kunna företa nedsättning av ersättning krävs att denne först upplyst försäkringstagaren om anmälningsplikten. Problem med moral hazard kan eventuellt komma att öka genom lagregeln i NFAL. Moral hazard är ett problem som uppkommer efter att ett avtal har ingåtts. Försäkringstagaren har då inte längre samma incitament att vidta försiktighetsåtgärder. Genom att försäkringsskydd erhålles, är försäkringstagaren således inte längre lika aktsam som före försäkringsavtalets ingående. Den skälighetsregel som föreskrivs i NFAL är mer förmånlig än prorata- och kausalitetsregeln i nuvarande FAL. Högre ersättning än tidigare kan därmed komma att utgå trots att försäkringstagaren ha åsidosatt sin anmälningsplikt. Problemen med moral hazard kan dock hållas på en rimlig nivå om försäkringsgivaren upplyser försäkringstagaren om dennes anmälningsplikt samt att normalavdragen i skälighetsbedömningen inte är alltför små. Sammanfattningsvis kan sägas att NFAL är mer förmånlig för försäkringstagaren än reglerna i nuvarande FAL. Det ställs således högre krav på försäkringsgivaren med den nya lagstiftningen. Denne måste ställa för skaderisken relevanta frågor till försäkringstagaren samt upplysa om anmälningsplikten vid fareökning. Det finns annars en risk för att problem med adverse selection och moral hazard kan komma att öka. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Lihammer, Fredrik
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Försäkringsrätt
language
Swedish
id
1559576
date added to LUP
2010-03-08 15:55:24
date last changed
2010-03-08 15:55:24
@misc{1559576,
  abstract     = {Uppsatsens primära syfte är att redogöra för försäkringstagarens upplysningsplikt samt anmälningsplikt vid fareökning. Redogörelsen tar sig uttryck i en jämförelse mellan lag (1927:77) om försäkringsavtal, FAL och förslaget (Ds 1993:39) till ny försäkringsavtalslag, NFAL. Tonvikten i uppsatsen ligger vid begreppet skadeförsäkring. I den avslutande delen av uppsatsen beskrivs de rättsekonomiska teorier som ligger till grund för lagreglerna om upplysningsplikt och fareökning. Nuvarande FAL har varit gällande sedan år 1927. Det är tydligt att dess lagregler inte är lika förmånliga mot försäkringstagaren som motsvarande regler i NFAL. I NFAL kommer alla skadeförsäkringar att skyddas av samma regler. Detta beror på att NFAL till stor del bygger på lagreglerna i KFL. Skillnaden mellan NFAL och KFL är inte särskilt stor, utan NFAL förtydligar när KFL är oklar. I NFAL regleras upplysningsplikten i 4 kap 1§ till 4§, med undantag för 3§ som således reglerar fareökning. De detaljerade lagregler som finns i nuvarande FAL har blivit ersatta av betydligt färre regler. En annan skillnad är att reglerna om upplysningsplikt och fareökning har ställts samman i ett och samma kapitel. Upplysningsplikten i nuvarande FAL regleras i 4§ till 10§. Här föreskrivs en spontan upplysningsplikt. Denna innebär att försäkringstagaren har en skyldighet att upplysa om alla förhållanden som är av betydelse för försäkringsgivaren. Undantag från plikten göres vid svek eller handlande som strider mot tro och heder. Bestämmelserna i nuvarande FAL tangerar i detta hänseende 33§ och 36§ AvtL. I NFAL har lagstiftaren istället valt att begränsa försäkringstagarens upplysningsplikt till en svarsplikt. Detta kommer att leda till att det ställs mycket högre krav på försäkringsgivaren än tidigare. Försäkringsgivaren måste bland annat konstruera detaljerade formulär inför ett ingående av försäkringsavtal. De ökade kraven kan eventuellt leda till ökade problem med adverse selection. Adverse selection är ett problem som uppkommer före ett avtals ingående. Det är då mycket svårt för försäkringsgivaren att få tillgång till korrekt information om förhållanden på försäkringstagarens sida som kan vara av relevans för önskat försäkringsskydd. Motsatt resultat kan dock tänkas inträda. Ställer försäkringsgivaren alla relevanta frågor till försäkringstagaren finns det möjlighet att minimera problemen. Den största skillnaden mellan regleringen av upplysningsplikten i FAL och NFAL är, förutom att den spontana upplysningsplikten övergår i en svarsplikt, att NFAL innehåller en nedsättningsregel i 4 kap 2§ NFAL. Nedsättning skall göras efter skälighet. Konstruktionen bygger på nedsättningsregeln i 31§ KFL. Prorataregeln har dock behållits vid företagsförsäkring. Lagreglerna avseende fareökning stadgas i 45§ till 50§ i nuvarande FAL. Dessa regler har mycket gemensamt med de om upplysningsplikt. I FAL är reglerna mycket detaljrika. Den subjektiva fareökningen stadgas i 45§ och den objektiva i 46§. Skillnaden är stor mellan reglerna om fareökning i FAL och i NFAL. I NFAL finns endast en lagregel om fareökning. Denna är mer förmånlig än motsvarande regler i FAL. Försäkringstagaren behöver endast anmäla förändringar som är av väsentlig betydelse för skaderisken. Iakttas inte anmälningsplikten kan försäkringsersättningen sättas ned efter skälighet. I 4 kap 3§ NFAL föreskrivs samma nedsättningsregel som den för upplysningsplikten. Det ställs ytterligare ett krav på försäkringsgivaren i NFAL. För att försäkringsgivaren skall kunna företa nedsättning av ersättning krävs att denne först upplyst försäkringstagaren om anmälningsplikten. Problem med moral hazard kan eventuellt komma att öka genom lagregeln i NFAL. Moral hazard är ett problem som uppkommer efter att ett avtal har ingåtts. Försäkringstagaren har då inte längre samma incitament att vidta försiktighetsåtgärder. Genom att försäkringsskydd erhålles, är försäkringstagaren således inte längre lika aktsam som före försäkringsavtalets ingående. Den skälighetsregel som föreskrivs i NFAL är mer förmånlig än prorata- och kausalitetsregeln i nuvarande FAL. Högre ersättning än tidigare kan därmed komma att utgå trots att försäkringstagaren ha åsidosatt sin anmälningsplikt. Problemen med moral hazard kan dock hållas på en rimlig nivå om försäkringsgivaren upplyser försäkringstagaren om dennes anmälningsplikt samt att normalavdragen i skälighetsbedömningen inte är alltför små. Sammanfattningsvis kan sägas att NFAL är mer förmånlig för försäkringstagaren än reglerna i nuvarande FAL. Det ställs således högre krav på försäkringsgivaren med den nya lagstiftningen. Denne måste ställa för skaderisken relevanta frågor till försäkringstagaren samt upplysa om anmälningsplikten vid fareökning. Det finns annars en risk för att problem med adverse selection och moral hazard kan komma att öka.},
  author       = {Lihammer, Fredrik},
  keyword      = {Försäkringsrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Upplysningsplikt och fareökning i FAL och förslaget Ds 1993:39 till lag om försäkringsavtal},
  year         = {2003},
}