Besöksförbudet. Hur kan det förbättras?

Abstract

Lagen (1988:688) om besöksförbud trädde i kraft den 1 juli 1988 och sedan dess har såväl antalet meddelade besöksförbud som antalet polisanmälda överträdelser av besöksförbud ökat i antal. Många som beviljats besöksförbud känner trygghet enbart i sitt hem och undviker så gott det går att befinna sig på platser som inte omfattas av förbudet. En lösning på detta skulle kunna vara att införa en möjlighet att bevilja besöksförbud för ett större geografiskt område än vad som är möjligt idag. Justitiedepartementet föreslår att det geografiska området i undantagsfall bör kunna uppgå till en hel kommun. Förslaget innebär en inskränkning av rörelsefriheten, som skyddas genom RF 2 kap. 8 § och artikel 2 i Europakonventionens fjärde tilläggsprotokoll. Enligt min bedömning hindrar ingen av dem att en bestämmelse som ger möjlighet att meddela besöksförbud för ett större geografiskt område införs. Om de trakasserier en människa utsätts för inte är att betrakta som brott eller är sådana brott som inte föranleder frihetsberövande har polisen i dagsläget svårt att avbryta trakasserierna. Nästa förslag går därför ut på att polisen skall ges möjlighet att meddela ett tillfälligt besöksförbud som är giltigt i maximalt 24 timmar. Det tillfälliga förbudet får endast meddelas om åklagarens beslut i frågan inte kan avvaktas. Polisen bör även, sedan fråga om besöksförbud väckts, ges möjlighet att ta med den person som förbudet är avsett att gälla till förhör. Denna möjlighet torde leda till en viss tidsvinst så att åklagaren i de flesta akuta fall hinner ta ställning i frågan. Genom möjligheten att ta med personen till förhör torde det därför inte bli aktuellt för polisen att meddela tillfälliga besöksförbud särskilt ofta. Idag finns ingen möjlighet att meddela besöksförbud om parterna delar bostad. Mycket av det våld kvinnor utsätts för sker i hemmet och för att kunna erhålla skydd måste kvinnan idag fly från bostaden. Den enda möjlighet som finns idag att något mera varaktigt hindra en man att befinna sig i sitt hem är genom häktning. Besöksförbud i egen bostad skall kunna meddelas i 30 dygn om det finns en risk att den som besöksförbudet gäller kommer att begå brott mot en sammanboende. Flera fri- och rättigheter berörs av förslaget. Dels berörs rörelsefriheten i RF 2 kap. 8 § och i artikel 2 i det fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. I regeringsformen berörs även skyddet för rådighetsinskränkningar i byggnad och mark i RF 2 kap. 18 §, medan Europakonventionen i artikel 8 berörs genom skyddet för hemmet och privatlivet. Enligt min bedömning lägger ingen av de nämnda fri- och rättigheterna något hinder i vägen för att införa en bestämmelse om besöksförbud i egen bostad. Enligt justitiedepartementets förslag skall polisen ges möjlighet att meddela även denna typ av besöksförbud tillfälligt om åklagarens beslut i frågan inte kan avvaktas. Eftersom åtgärden är så pass ingripande menar jag att åklagaren är bättre lämpad för de överväganden som behövs göras. Jag anser därför att åklagaren istället för polisen borde ges möjlighet att meddela ett tillfälligt besöksförbud när det gäller förbud i egen bostad. Skulle situationen vara så akut torde det vara möjligt att omhänderta personen som kan komma ifråga för att meddelas förbudet för att förhindra brott. En annan möjlighet för att åklagaren skall hinna ta ställning är det tidigare nämnda förslaget om medtagande till förhör. En tredje möjlighet vore att i lagen om besöksförbud införa en regel om att en person som är aktuell för att meddelas besöksförbud i egen bostad får omhändertas i avvaktan på åklagarens tillfälliga beslut. Förslaget att övervaka besöksförbud elektroniskt är inte nytt. Dagens teknik som finns för elektronisk övervakning förutsätter att den övervakade befinner sig på viss plats vid viss tid för att sändaren skall kunna kontrolleras. Intensivövervakning med elektronisk kontroll används idag som verkställighet vid fängelsestraff på upp till tre månader. Justitiedepartementet föreslår att övervakningen vid besöksförbud borde kunna fortgå i upp till sex månader eftersom den övervakningen inte behöver vara lika hårt reglerad och det behövs inte heller lika mycket övervakad tid. Elektronisk övervakning är att betrakta som ett frihetsberövande och därför måste såväl regeringsformens som Europakonventionens skydd mot frihetsberövande beaktas. De aktuella reglerna återfinns i regeringsformens 2 kap. 8 § och i Europakonventionens artikel 5. Enligt min bedömning kan endast de som överträtt besöksförbud komma ifråga för elektronisk övervakning. I uppsatsen presenteras fyra möjliga modeller för att övervaka besöksförbud med elektronisk kontroll. Den första modellen går ut på att skyddstillsyn med särskild föreskrift om att besöksförbud skall övervakas elektroniskt utdöms som påföljd för brott. Denna modell är förenlig med såväl Europakonventionen som regeringsformen. Modellen är dock inte problemfri. Syftet med skyddstillsyn är att den dömde skall avhålla sig från fortsatt brottslighet. Om övervakningstiden avgörs av övervakningsbehovet kan detta komma att strida mot proportionalitetsprincipen och om straffvärdet skall vara avgörande kan detta leda till att övervakningen pågår under så kort tid att den inte blir effektiv. Den andra modellen innebär att domstol meddelar ett särskilt kvalificerat besöksförbud som skall övervakas på elektronisk väg. Denna modell skall kunna meddelas utan föregående brott och är en förebyggande åtgärd. Att frihetsberöva någon i förebyggande syfte strider mot Europakonventionen och det kan inte heller anses förenlig med regeringsformen eftersom frihetsberövande i förebyggande syfte knappast kan accepteras i ett demokratiskt samhälle. Denna modell är således enligt min bedömning inte något alternativ. Modell nummer tre går ut på att domstol beslutar om elektronisk övervakning av besöksförbud som särskild rättsverkan av brott. Vid påföljdsvalet skall sedan hänsyn tas till att elektronisk övervakning beslutats så att proportionalitetsprincipen upprätthålls. Detta kommer att innebära att det blir fråga om korta övervakningstider. Som jag ser det är denna modell förenlig med såväl regeringsformen som Europakonventionen. Den som inte vill medverka till övervakningen skall enligt förslaget dömas till fängelse och att straffa någon för att denne inte vill medverka till en tvångsåtgärd strider dock mot de grundläggande idéer som vårt straffsystem bygger på. Den fjärde och sista modellen är min egen och innebär att elektronisk övervakning av besöksförbud skall kunna utdömas som en självständig påföljd. Något hinder av vare sig Europakonventionen eller regeringsformen möter inte heller denna modell. Problemet med modellen är dock även här att straffvärdet kommer att leda till korta övervakningstider. Jag anser inte att det för närvarande bör införas elektronisk övervakning av besöksförbud. När den sattelitbaserade GPS-tekniken är tillräckligt utvecklad bör det dock tas ny ställning i frågan.

• author: Lindqvist, Pamela
• supervisor: Helén Örnemark Hansen
• organization: Department of Law
• year: 2002
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt
• language: Swedish
• id: 1559720
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:24
• date last changed: 2010-03-08 15:55:24