Skip to main content

LUP Student Papers

LUND UNIVERSITY LIBRARIES

Att bevisa uppsåtets nedre gräns - varför det kvalificerade sannolikhetsuppsåtet vore ett bättre sätt att dra gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet

Mellnert, Caroline (2003)
Department of Law
Abstract
Tyngdpunkten i uppsatsen behandlar utformningen av uppsåtets nedre gräns i svensk brottmålsprocess. Jag arbetar huvudsakligen med effektbrott, vilka kännetecknas av att gärningsmannen med sitt handlande måste ha åstadkommit ett visst yttre resultat t.ex. mord eller misshandel. Syftet med uppsatsen är att utröna varför det kvalificerade sannolikhetsuppsåtet är ett bättre tillvägagångssätt för att bevisa uppsåt i jämförelse med både det hypotetiska eventuella uppsåtet och likgiltighetsuppsåtet. Min slutsats är att det kvalificerade sannolikhetsuppsåtet ger möjligheter att uppställa ett högt beviskrav för uppsåt och är, ur rättsäkerhetssynpunkt, den mest tillfredställande utformningen för uppsåtets nedre gräns. I Sverige använder vi oss av... (More)
Tyngdpunkten i uppsatsen behandlar utformningen av uppsåtets nedre gräns i svensk brottmålsprocess. Jag arbetar huvudsakligen med effektbrott, vilka kännetecknas av att gärningsmannen med sitt handlande måste ha åstadkommit ett visst yttre resultat t.ex. mord eller misshandel. Syftet med uppsatsen är att utröna varför det kvalificerade sannolikhetsuppsåtet är ett bättre tillvägagångssätt för att bevisa uppsåt i jämförelse med både det hypotetiska eventuella uppsåtet och likgiltighetsuppsåtet. Min slutsats är att det kvalificerade sannolikhetsuppsåtet ger möjligheter att uppställa ett högt beviskrav för uppsåt och är, ur rättsäkerhetssynpunkt, den mest tillfredställande utformningen för uppsåtets nedre gräns. I Sverige använder vi oss av ett system med fri bevisprövning i rättegången. Detta innebär att det i lagen inte stadgas vilka bevis som krävs för att uppnå beviskravet. I RB 35 kap. 1 § stadgas att den rättsliga relevanta om-ständigheten skall vara bevisad för att ett sakpåstående skall godtas som ett konstaterat faktum. Hur stark bevisningen bör vara har överlämnats åt rättspraxis. Genom ett antal HD-avgöranden kan det gängse beviskravet i brottmål anses vara ''ställt utom rimligt tvivel'' för att en fällande dom skall kunna meddelas. Med detta uttryck är beviskravet mycket högt ställt och innebär att då inga rimliga friande förklaringar kvarstår skall domstolen anse den brottsliga gärningen styrkt. HD har med skärpa hävdat ett konstant beviskrav i brottmål. Detta utan betydelse för brottets svårighetsgrad eller vilka brottsrekvisit det gäller. Endast vid fråga om bevisning gällande straffrihetsgrunden nödvärn har uttalats ett undantag från detta. I doktrin däremot har olika meningar gjort sig gällande. Några författare anser att en differentiering av beviskravet kan bli aktuell i en del situationer. Viktigt för min uppsats är frågan om ett differentierat beviskrav gällande de subjektiva rekvisiten. Då det ofta förekommer svårigheter med att bevisa uppsåt har alternativa vägar föreslagits för att underlätta bevisningen, t.ex. ett sänkt beviskrav. Andra författare är dock helt emot en differentiering av beviskravet. De anser det, av de straffrättsliga grundläggande principerna och EMRK, framgår att bevisningen i ett brottmål måste omfatta alla brottsförutsättningar. Det kan inte accepteras ett lägre beviskrav på grund av de praktiska svårigheterna med att bevisa uppsåt. Rättssäkerheten förutsätter att även det personliga ansvaret för gärningen utreds med samma höga krav på bevissäkerhet som övriga rekvisit. För att ett högt beviskrav skall kunna säkerställas krävs en god uppsåtsutformning. Sedan en lång tradition i Sverige har gärningsmannens vilja ansetts grunda ansvar för uppsåtligt brott och varit tyngdpunkten i bedömningen. Problemet med ett uppsåt som bygger på att utröna gärningsmannens avsikter, inställning och likgiltiga attityd är att om-ständigheterna inte kan iakttagas. Det är endast gärningsmannen själv som med full säkerhet kan säkerställa sina intentioner. En betydande svårighet att bevisa uppsåt är därför förhanden. I de fall där uppsåtet är så uppenbart och tydligt att en direkt observation av gärningens mening och kontext är möjlig, kan direkt och indirekt uppsåt säkerställas. Emellertid förekommer sällan yttre iakttagbara omständigheter som bevisar uppsåt. Särskilt vid grova våldsbrott har gärningsmannen ofta handlat i affekt eller av impuls, alkoholpåverkad och ibland med psykiska defekter. Hans avsikter blir därför svåra att bedöma. I samhället finns en grundsyn på icke önskvärt beteende och uppsåtligt brott bör föreligga trots att varken direkt eller indirekt uppsåt kan fastställas. En tredje uppsåtsform anses därför vara nödvändig, vilken får till uppgift att dra gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet. De grundläggande krav som uppställs på den lägsta formen för uppsåt är att gärningsmannen skall ha haft insikt om risken för en viss effekt genom hans handlande. Hans subjektiva sannolikhet för sambandet mellan handling och effekt måste ligga på en viss nivå. Därutöver bör gärningsmannen ha sett gärningens förverkligande som något positivt. Dessutom krävs att uppsåtsformen beaktar möjligheterna till bevisning. Formen skall säkerställa det höga beviskravet i brottmål. Utformningen måste kunna göra bedömningen lätt och enhetlig och ta sikte på alla typer av gärningar. Den skall vara realistisk, verklighetsanknuten och kunna uttryckas på ett förståligt sätt. En rättssäker bedömning måste garanteras. Uppsåtets nedre gräns har, i Sverige, utgjorts av ett hypotetiskt eventuellt uppsåt. Kritiken har dock varit mycket skarp, vilket lett till att HD i ett aktuellt rättsfall förkastat denna uppsåtsform. Bevisningen är en efterhandskonstruktion. Ett hypotetiskt resonemang måste bevisas, dvs. om gärningsmannen skulle ha företagit gärningen även om han varit säker på att effekten skulle inträffa. En säkerhet han aldrig haft. Bedömningen blir spekulativ och godtyckliga faktorer får stor betydelse för utfallet av det hypotetiska provet. Det höga beviskravet kan inte upprätthållas eftersom full bevisning inte kan säkerställas. Uppsåtsformen kringgås istället av domstolen och när formen väl används är domarna ofta oeniga om det hypotetiska provet bör utfalla positivt eller negativt. Ur bevissynpunkt och ur rättssäkerhetssynpunkt kan därför uppsåtsformen inte anses godtagbar. Hur nedre gränsen för uppsåt istället bör konstrueras råder ingen enighet om. Konstaterat är att ingen uppsåtsform är fri från invändningar och problem. Oförmågan att bedöma handlingsskäl gör att det är lättare att utforma bevisregler med ett uppsåtsbegrepp som grundar sig på gärningsmannens insikt om sannolikheten för en viss effekt genom en viss handling. Ju fler objektiva moment i bedömningen ju lättare ter sig bevisningen. Beviskravet kan därmed på ett enklare sätt upprätthållas. Det kvalificerade sannolikhetsuppsåtet grundar ansvar för uppsåtligt brott på gärningsmannens förståelse för gärningens innebörd och konsekvenser. Hans avsikter och likgiltighet inför effekten finns inbyggd i bedömningen. Det kvalificerade sannolikhetsuppsåtet kan uttryckas på sätt att en gärning är uppsåtlig om gärningsmannen insåg att sannolikheten för effekten var alldeles övertygande eller då han insåg att den skulle komma att uppstå i ett normalt händelseförlopp. Då gärningsmannen insåg effekten med en så hög grad av sannolikhet kan även anses att han var likgiltig till den. Uppsåtsformen underlättar bevisningen genom att den ger möjligheter till att prestera erforderliga bevis. Formen är verklighetsanknuten och ger en mer realistisk bedömning. Nackdelen är att ansvar för uppsåtligt brott grundas på andra omständigheter än tidigare. Viljan behöver inte längre utrönas. Detta gör att bevisningen underlättas på sätt att risk finns att det straffbelagda området för uppsåtligt brott blir alltför utvidgat. Vidare krävs att rättviseargumentet vid straffrättskipningen diskuteras gällande sannolikhetsuppsåtet. Ett uppsåtligt brott förutsätter större klander än ett oaktsamhetsbrott. Frågan blir därför om det kan anses rättvist och rimligt att i klandervärdhet inte skilja mellan en gärning där den tilltalade har full visshet om konsekvenserna av sitt handlade och en gärning där han inte har full visshet men, med tanke på den höga sannolikheten inser att effekten kommer att inträda. Likgiltighetsuppsåtet har den stora fördelen att ansvar grundas på samma förutsättningar som de traditionella uppsåtsformerna. Det är likgiltigheten till effekten hos gärningsmannen som blir den avgörande omständigheten i bedömningen. Problemet är att likgiltigheten inte alltid visar sig genom yttre omständigheter och handlingsskäl är som sagt svårt att bedöma. Dessutom måste likgiltigheten grundas på annat än enbart insikten hos gärningsmannen om den höga sannolikheten för effekten. I annat fall kan lika gärna ett sannolikhetsuppsåt användas. Då hållpunkter saknas för bedömningen blir det lätt att det hypotetiska eventuella uppsåtet återigen anammas och godtyckliga faktorer får avgöra domslutet. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Mellnert, Caroline
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Processrätt, Straffrätt
language
Swedish
id
1560174
date added to LUP
2010-03-08 15:55:26
date last changed
2010-03-08 15:55:26
@misc{1560174,
  abstract     = {Tyngdpunkten i uppsatsen behandlar utformningen av uppsåtets nedre gräns i svensk brottmålsprocess. Jag arbetar huvudsakligen med effektbrott, vilka kännetecknas av att gärningsmannen med sitt handlande måste ha åstadkommit ett visst yttre resultat t.ex. mord eller misshandel. Syftet med uppsatsen är att utröna varför det kvalificerade sannolikhetsuppsåtet är ett bättre tillvägagångssätt för att bevisa uppsåt i jämförelse med både det hypotetiska eventuella uppsåtet och likgiltighetsuppsåtet. Min slutsats är att det kvalificerade sannolikhetsuppsåtet ger möjligheter att uppställa ett högt beviskrav för uppsåt och är, ur rättsäkerhetssynpunkt, den mest tillfredställande utformningen för uppsåtets nedre gräns. I Sverige använder vi oss av ett system med fri bevisprövning i rättegången. Detta innebär att det i lagen inte stadgas vilka bevis som krävs för att uppnå beviskravet. I RB 35 kap. 1 § stadgas att den rättsliga relevanta om-ständigheten skall vara bevisad för att ett sakpåstående skall godtas som ett konstaterat faktum. Hur stark bevisningen bör vara har överlämnats åt rättspraxis. Genom ett antal HD-avgöranden kan det gängse beviskravet i brottmål anses vara ''ställt utom rimligt tvivel'' för att en fällande dom skall kunna meddelas. Med detta uttryck är beviskravet mycket högt ställt och innebär att då inga rimliga friande förklaringar kvarstår skall domstolen anse den brottsliga gärningen styrkt. HD har med skärpa hävdat ett konstant beviskrav i brottmål. Detta utan betydelse för brottets svårighetsgrad eller vilka brottsrekvisit det gäller. Endast vid fråga om bevisning gällande straffrihetsgrunden nödvärn har uttalats ett undantag från detta. I doktrin däremot har olika meningar gjort sig gällande. Några författare anser att en differentiering av beviskravet kan bli aktuell i en del situationer. Viktigt för min uppsats är frågan om ett differentierat beviskrav gällande de subjektiva rekvisiten. Då det ofta förekommer svårigheter med att bevisa uppsåt har alternativa vägar föreslagits för att underlätta bevisningen, t.ex. ett sänkt beviskrav. Andra författare är dock helt emot en differentiering av beviskravet. De anser det, av de straffrättsliga grundläggande principerna och EMRK, framgår att bevisningen i ett brottmål måste omfatta alla brottsförutsättningar. Det kan inte accepteras ett lägre beviskrav på grund av de praktiska svårigheterna med att bevisa uppsåt. Rättssäkerheten förutsätter att även det personliga ansvaret för gärningen utreds med samma höga krav på bevissäkerhet som övriga rekvisit. För att ett högt beviskrav skall kunna säkerställas krävs en god uppsåtsutformning. Sedan en lång tradition i Sverige har gärningsmannens vilja ansetts grunda ansvar för uppsåtligt brott och varit tyngdpunkten i bedömningen. Problemet med ett uppsåt som bygger på att utröna gärningsmannens avsikter, inställning och likgiltiga attityd är att om-ständigheterna inte kan iakttagas. Det är endast gärningsmannen själv som med full säkerhet kan säkerställa sina intentioner. En betydande svårighet att bevisa uppsåt är därför förhanden. I de fall där uppsåtet är så uppenbart och tydligt att en direkt observation av gärningens mening och kontext är möjlig, kan direkt och indirekt uppsåt säkerställas. Emellertid förekommer sällan yttre iakttagbara omständigheter som bevisar uppsåt. Särskilt vid grova våldsbrott har gärningsmannen ofta handlat i affekt eller av impuls, alkoholpåverkad och ibland med psykiska defekter. Hans avsikter blir därför svåra att bedöma. I samhället finns en grundsyn på icke önskvärt beteende och uppsåtligt brott bör föreligga trots att varken direkt eller indirekt uppsåt kan fastställas. En tredje uppsåtsform anses därför vara nödvändig, vilken får till uppgift att dra gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet. De grundläggande krav som uppställs på den lägsta formen för uppsåt är att gärningsmannen skall ha haft insikt om risken för en viss effekt genom hans handlande. Hans subjektiva sannolikhet för sambandet mellan handling och effekt måste ligga på en viss nivå. Därutöver bör gärningsmannen ha sett gärningens förverkligande som något positivt. Dessutom krävs att uppsåtsformen beaktar möjligheterna till bevisning. Formen skall säkerställa det höga beviskravet i brottmål. Utformningen måste kunna göra bedömningen lätt och enhetlig och ta sikte på alla typer av gärningar. Den skall vara realistisk, verklighetsanknuten och kunna uttryckas på ett förståligt sätt. En rättssäker bedömning måste garanteras. Uppsåtets nedre gräns har, i Sverige, utgjorts av ett hypotetiskt eventuellt uppsåt. Kritiken har dock varit mycket skarp, vilket lett till att HD i ett aktuellt rättsfall förkastat denna uppsåtsform. Bevisningen är en efterhandskonstruktion. Ett hypotetiskt resonemang måste bevisas, dvs. om gärningsmannen skulle ha företagit gärningen även om han varit säker på att effekten skulle inträffa. En säkerhet han aldrig haft. Bedömningen blir spekulativ och godtyckliga faktorer får stor betydelse för utfallet av det hypotetiska provet. Det höga beviskravet kan inte upprätthållas eftersom full bevisning inte kan säkerställas. Uppsåtsformen kringgås istället av domstolen och när formen väl används är domarna ofta oeniga om det hypotetiska provet bör utfalla positivt eller negativt. Ur bevissynpunkt och ur rättssäkerhetssynpunkt kan därför uppsåtsformen inte anses godtagbar. Hur nedre gränsen för uppsåt istället bör konstrueras råder ingen enighet om. Konstaterat är att ingen uppsåtsform är fri från invändningar och problem. Oförmågan att bedöma handlingsskäl gör att det är lättare att utforma bevisregler med ett uppsåtsbegrepp som grundar sig på gärningsmannens insikt om sannolikheten för en viss effekt genom en viss handling. Ju fler objektiva moment i bedömningen ju lättare ter sig bevisningen. Beviskravet kan därmed på ett enklare sätt upprätthållas. Det kvalificerade sannolikhetsuppsåtet grundar ansvar för uppsåtligt brott på gärningsmannens förståelse för gärningens innebörd och konsekvenser. Hans avsikter och likgiltighet inför effekten finns inbyggd i bedömningen. Det kvalificerade sannolikhetsuppsåtet kan uttryckas på sätt att en gärning är uppsåtlig om gärningsmannen insåg att sannolikheten för effekten var alldeles övertygande eller då han insåg att den skulle komma att uppstå i ett normalt händelseförlopp. Då gärningsmannen insåg effekten med en så hög grad av sannolikhet kan även anses att han var likgiltig till den. Uppsåtsformen underlättar bevisningen genom att den ger möjligheter till att prestera erforderliga bevis. Formen är verklighetsanknuten och ger en mer realistisk bedömning. Nackdelen är att ansvar för uppsåtligt brott grundas på andra omständigheter än tidigare. Viljan behöver inte längre utrönas. Detta gör att bevisningen underlättas på sätt att risk finns att det straffbelagda området för uppsåtligt brott blir alltför utvidgat. Vidare krävs att rättviseargumentet vid straffrättskipningen diskuteras gällande sannolikhetsuppsåtet. Ett uppsåtligt brott förutsätter större klander än ett oaktsamhetsbrott. Frågan blir därför om det kan anses rättvist och rimligt att i klandervärdhet inte skilja mellan en gärning där den tilltalade har full visshet om konsekvenserna av sitt handlade och en gärning där han inte har full visshet men, med tanke på den höga sannolikheten inser att effekten kommer att inträda. Likgiltighetsuppsåtet har den stora fördelen att ansvar grundas på samma förutsättningar som de traditionella uppsåtsformerna. Det är likgiltigheten till effekten hos gärningsmannen som blir den avgörande omständigheten i bedömningen. Problemet är att likgiltigheten inte alltid visar sig genom yttre omständigheter och handlingsskäl är som sagt svårt att bedöma. Dessutom måste likgiltigheten grundas på annat än enbart insikten hos gärningsmannen om den höga sannolikheten för effekten. I annat fall kan lika gärna ett sannolikhetsuppsåt användas. Då hållpunkter saknas för bedömningen blir det lätt att det hypotetiska eventuella uppsåtet återigen anammas och godtyckliga faktorer får avgöra domslutet.},
  author       = {Mellnert, Caroline},
  keyword      = {Processrätt,Straffrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Att bevisa uppsåtets nedre gräns - varför det kvalificerade sannolikhetsuppsåtet vore ett bättre sätt att dra gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet},
  year         = {2003},
}