Den svenska straffrättens syn på homosexuella handlingar mellan män - En rättshistorisk tillbakablick
(2005)Department of Law
- Abstract
- Sexuella handlingar mellan samkönade personer betraktades under den svenska medeltiden som en av de tre sodomitiska synderna, då de stod i strid med vissa bibelskrifter. Handlingarna var dock inte kriminaliserade i den svenska straffrätten, utan det ansågs istället vara den katolska kyrkans sak att bestraffa dessa gärningar. Utifrån det studerade materialet tycks kyrkan utdömda påföljder sällan ha varit strängare än böter. Sexuella handlingar mellan samkönade personer kriminaliserades för första gången i den svenska straffrätten genom 1608 års appendix till landslagen. Straffbestämmelsen, vilken enbart tog sikte på sexuella handlingar begångna mellan män föreskrev dödsstraff för dessa gärningar. Av det studerade rättsmaterialet framkommer... (More)
- Sexuella handlingar mellan samkönade personer betraktades under den svenska medeltiden som en av de tre sodomitiska synderna, då de stod i strid med vissa bibelskrifter. Handlingarna var dock inte kriminaliserade i den svenska straffrätten, utan det ansågs istället vara den katolska kyrkans sak att bestraffa dessa gärningar. Utifrån det studerade materialet tycks kyrkan utdömda påföljder sällan ha varit strängare än böter. Sexuella handlingar mellan samkönade personer kriminaliserades för första gången i den svenska straffrätten genom 1608 års appendix till landslagen. Straffbestämmelsen, vilken enbart tog sikte på sexuella handlingar begångna mellan män föreskrev dödsstraff för dessa gärningar. Av det studerade rättsmaterialet framkommer att de ofta offentligt verkställda straffen påfördes såväl den aktive parten d.v.s. den som utfört den sexuella handlingen, som den passive parten vilken endast hade deltagit i brottet. Beträffande de aktiva handlingarna innefattade straffbestämmelse såväl oral stimulering som analpenetrering av den passive parten. Även handlingar vilka inte innefattade någon kroppsöppningsomslutning, såsom masturbation ansågs utgöra ett brott mot straffbudet. Beträffande påföljden för dessa gärningar vittnar det studerade rättsmaterialet om att domstolarna dömde efter lagens bokstav, då gärningen bestått i analpenetration. Även arbiträra straff utdömdes av domstolarna, bl.a. då gärningen endast bestått i oralstimulation eller masturbering. Avsteg från det stadgade dödsstraffet tycks även ha gjorts då det varit fråga om ett passivt deltagande i brottet. Under 1700-talets första år började en tystnadspolitik att bedrivas rörande de samkönade sexualhandlingarna. Tystandspolitikens införande tycks främst ha resulterat i en förändrad syn beträffande verkställandet av de utdömda straffen. Detta då någon större förändring i praxis varken kan skönjas beträffande de kriminaliserade handlingarna eller deras påföljd. Som en konsekvens av tystnadspolitiken innehöll missgärningsbalken i 1734 års lag inte något explicit straffstadgande rörande sexuella handlingar mellan män. Detta har dock inom doktrinen inte tolkats som att någon avkriminalisering av dessa handlingar skedde i och med missgärningsbalkens ikraftträdande. Ett visst rättsmaterial rörande dessa brott stödjer även denna tolkning. I och med ikraftträdandet av 1864 års strafflag blev sexuella handlingar mellan samkönade personer på nytt formellt kriminaliserade i den svenska straffrätten. Huvudstadgandet 18:10, vilket förbjöd ''otukt som mot naturen är'' var till sin lydelse könsneutral, varför även sexuella handlingar begångna mellan kvinnor kriminaliserades. Brott mot 18:10 riskerade att bestraffas med två års straffarbete. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet börjar en ny teori angående orsaken till sexuella handlingar mellan samkönade att växa fram. Från att tidigare ha förklarat dessa handlingar med en hänvisning till yttre omständigheter såg den nya teorins förespråkare istället till individens inre. De s.k. homosexuella handlingarna ansågs vara ett resultat av vissa individers inre natur eller könsdrift, deras homosexualitet. Vad som orakade denna sexuella läggning rådde det skilda meningar om, men tycks i den svenska samhällsdebatten vid 1900-talets början ofta ha givits en biologisk förklaring. Det var också i denna nya orsaksteori som förespråkarna för en generell avkriminalisering av homosexuella handlingar hämtade sitt huvudargument. Då den sexuella läggningen inte kunde påverkas av den fria viljan skulle även handlingar, vilka företogs tillföljd av denna homosexualitet vara straffria, åtminstone om handlingarna förtagits med samtycke och begåtts mellan vuxna individer. Det första som kan konstateras beträffande Högsta domstolens avgörande rörande 18:10, är att de alla berör sexuella handlingar mellan män. Utmärkande för Högsta domstolens avgörande avseende denna straffbestämmelse, under perioden 1870-1930, var att majoriteten av målen berörde räckvidden av rekvisitet ''otukt som mot naturen är''. Av Högsta domstolens avgöranden framkommer att rekvisitet vid periodens slut innefattade aktiva handlingar bestående i oralstimulation, masturbation, samt analpenetration. Att även ett passivt deltagande i en anal penetrationshandling kunde bestraffas med hjälp av 18:10 framkommer av NJA 1901 s. 440. Detta då ett econtrarioslut av de angivna domskälen leder till att ett frivilligt deltagande, där den passive parten hade känt begärelse till otuktshandlingen var ett brott mot 18:10. Av rättsfallsstudien framkommer också att 18:10 skulle tillämpas exklusivt beträffande otuktshandlingar mellan samkönade personer. Om Högsta domstolen lät sig påverkas av samhällsdebatten rörande en generell avkriminalisering under denna period är svårt att uttala sig om. Detta då underlag saknas för att göra en straffvärdejämförelse beträffande Högsta domstolens domar avseende frivilliga homosexuella handlingar mellan vuxna personer. Termer som homosexualitet eller homosexuell förekommer dock inte i något av Högsta domstolens avgörande, vilket kan indikera att Högsta domstolen inte lät sig påverkas av samhällsdebatten. Det första politiska initiativet till en generell avkriminalisering togs genom en motion till riksdagens andra kammare år 1933. Motion efterföljdes av flera statliga utredningar beträffande de homosexuella handlingarnas straffbarhet, vilka innehöll flera gemensamma ståndpunkter. Huvudorsaken till handlingarnas förekomst ansågs i de presenterade dokumenten vara individens homosexuella läggning, vilken i de flesta fall var medfödd. Dock ansågs även yttre omständigheter kunna leda till ett utvecklande av denna sexualitet. Speciellt mottaglig för dessa yttre omständigheter ansågs barn och ungdomar vara, då de inte uppnått fullständig sexuella mognad. Den faktor som framförallt ansågs kunna leda till homosexualitet var den egna upplevelsen av homosexuell samvaro. De statliga utredningarna förespråkade därför en generell avkriminalisering av homosexuella handlingar, men ansåg att en högre skyddsålder skulle införas beträffande homosexuella handlingar i jämförelse med de heterosexuella. Även de argument som framfördes i de olika dokumenten, för en generell avkriminalisering var tämligen lika. Bl.a. poängterades att ett frihetsberövande straff eller ett hot om sådant straff inte skulle avhålla en homosexuell person ifrån att företa dessa handlingar. Detta då grundorsaken till detta beteende, personens homosexualitet, inte skulle påverkas av ett straff eller ett straffhot. Ytterligare ett argument som förekom i de statliga utredningarna, tog sin utgångspunkt i ett resonemang om social skada. I utredningarna föreslogs att endast homosexuella handlingar, vilka kunde leda till skada för sin omgivning, skulle vara fortsatt kriminaliserade. Då frivilliga homosexuella handlingar begångna mellan vuxna personer, vilka uppnått en sexuell mognad, inte ansågs medföra någon större fara för social skada, skulle dessa avkriminaliseras. Under perioden 1930-1943 rörde flertalet av Högsta domstolens domar avseende brott mot 18:10, de kriminaliserade gärningarnas påföljd. Detta bl.a. tillföljd av juristernas och läkarnas skilda uppfattning i denna fråga. Beträffande de handlingar som omfattades av rekvisitet ''otukt som mot naturen är'' vid periodens slut, framträder inte några väsentliga skillnader från den tidigare periodens utarbetade praxis. Indikationer på att Högsta domstolen hade tagit intryck av det politiska arbetet med en generell avkriminalisering framkommer vid en jämförelse av Högsta domstolen domar avseende 18:10, och motionen samt de statliga utredningarna vilka behandlade denna fråga. Bl.a. indikerar Högsta domstolens påföljdsval samt straffvärdebedömning en förändrad syn hos Högsta domstolen beträffande frivilliga homosexuella handlingar mellan vuxna personer. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1560276
- author
- Morales, Christofer
- supervisor
- organization
- year
- 2005
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Straffrätt
- language
- Swedish
- id
- 1560276
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:26
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:26
@misc{1560276,
abstract = {{Sexuella handlingar mellan samkönade personer betraktades under den svenska medeltiden som en av de tre sodomitiska synderna, då de stod i strid med vissa bibelskrifter. Handlingarna var dock inte kriminaliserade i den svenska straffrätten, utan det ansågs istället vara den katolska kyrkans sak att bestraffa dessa gärningar. Utifrån det studerade materialet tycks kyrkan utdömda påföljder sällan ha varit strängare än böter. Sexuella handlingar mellan samkönade personer kriminaliserades för första gången i den svenska straffrätten genom 1608 års appendix till landslagen. Straffbestämmelsen, vilken enbart tog sikte på sexuella handlingar begångna mellan män föreskrev dödsstraff för dessa gärningar. Av det studerade rättsmaterialet framkommer att de ofta offentligt verkställda straffen påfördes såväl den aktive parten d.v.s. den som utfört den sexuella handlingen, som den passive parten vilken endast hade deltagit i brottet. Beträffande de aktiva handlingarna innefattade straffbestämmelse såväl oral stimulering som analpenetrering av den passive parten. Även handlingar vilka inte innefattade någon kroppsöppningsomslutning, såsom masturbation ansågs utgöra ett brott mot straffbudet. Beträffande påföljden för dessa gärningar vittnar det studerade rättsmaterialet om att domstolarna dömde efter lagens bokstav, då gärningen bestått i analpenetration. Även arbiträra straff utdömdes av domstolarna, bl.a. då gärningen endast bestått i oralstimulation eller masturbering. Avsteg från det stadgade dödsstraffet tycks även ha gjorts då det varit fråga om ett passivt deltagande i brottet. Under 1700-talets första år började en tystnadspolitik att bedrivas rörande de samkönade sexualhandlingarna. Tystandspolitikens införande tycks främst ha resulterat i en förändrad syn beträffande verkställandet av de utdömda straffen. Detta då någon större förändring i praxis varken kan skönjas beträffande de kriminaliserade handlingarna eller deras påföljd. Som en konsekvens av tystnadspolitiken innehöll missgärningsbalken i 1734 års lag inte något explicit straffstadgande rörande sexuella handlingar mellan män. Detta har dock inom doktrinen inte tolkats som att någon avkriminalisering av dessa handlingar skedde i och med missgärningsbalkens ikraftträdande. Ett visst rättsmaterial rörande dessa brott stödjer även denna tolkning. I och med ikraftträdandet av 1864 års strafflag blev sexuella handlingar mellan samkönade personer på nytt formellt kriminaliserade i den svenska straffrätten. Huvudstadgandet 18:10, vilket förbjöd ''otukt som mot naturen är'' var till sin lydelse könsneutral, varför även sexuella handlingar begångna mellan kvinnor kriminaliserades. Brott mot 18:10 riskerade att bestraffas med två års straffarbete. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet börjar en ny teori angående orsaken till sexuella handlingar mellan samkönade att växa fram. Från att tidigare ha förklarat dessa handlingar med en hänvisning till yttre omständigheter såg den nya teorins förespråkare istället till individens inre. De s.k. homosexuella handlingarna ansågs vara ett resultat av vissa individers inre natur eller könsdrift, deras homosexualitet. Vad som orakade denna sexuella läggning rådde det skilda meningar om, men tycks i den svenska samhällsdebatten vid 1900-talets början ofta ha givits en biologisk förklaring. Det var också i denna nya orsaksteori som förespråkarna för en generell avkriminalisering av homosexuella handlingar hämtade sitt huvudargument. Då den sexuella läggningen inte kunde påverkas av den fria viljan skulle även handlingar, vilka företogs tillföljd av denna homosexualitet vara straffria, åtminstone om handlingarna förtagits med samtycke och begåtts mellan vuxna individer. Det första som kan konstateras beträffande Högsta domstolens avgörande rörande 18:10, är att de alla berör sexuella handlingar mellan män. Utmärkande för Högsta domstolens avgörande avseende denna straffbestämmelse, under perioden 1870-1930, var att majoriteten av målen berörde räckvidden av rekvisitet ''otukt som mot naturen är''. Av Högsta domstolens avgöranden framkommer att rekvisitet vid periodens slut innefattade aktiva handlingar bestående i oralstimulation, masturbation, samt analpenetration. Att även ett passivt deltagande i en anal penetrationshandling kunde bestraffas med hjälp av 18:10 framkommer av NJA 1901 s. 440. Detta då ett econtrarioslut av de angivna domskälen leder till att ett frivilligt deltagande, där den passive parten hade känt begärelse till otuktshandlingen var ett brott mot 18:10. Av rättsfallsstudien framkommer också att 18:10 skulle tillämpas exklusivt beträffande otuktshandlingar mellan samkönade personer. Om Högsta domstolen lät sig påverkas av samhällsdebatten rörande en generell avkriminalisering under denna period är svårt att uttala sig om. Detta då underlag saknas för att göra en straffvärdejämförelse beträffande Högsta domstolens domar avseende frivilliga homosexuella handlingar mellan vuxna personer. Termer som homosexualitet eller homosexuell förekommer dock inte i något av Högsta domstolens avgörande, vilket kan indikera att Högsta domstolen inte lät sig påverkas av samhällsdebatten. Det första politiska initiativet till en generell avkriminalisering togs genom en motion till riksdagens andra kammare år 1933. Motion efterföljdes av flera statliga utredningar beträffande de homosexuella handlingarnas straffbarhet, vilka innehöll flera gemensamma ståndpunkter. Huvudorsaken till handlingarnas förekomst ansågs i de presenterade dokumenten vara individens homosexuella läggning, vilken i de flesta fall var medfödd. Dock ansågs även yttre omständigheter kunna leda till ett utvecklande av denna sexualitet. Speciellt mottaglig för dessa yttre omständigheter ansågs barn och ungdomar vara, då de inte uppnått fullständig sexuella mognad. Den faktor som framförallt ansågs kunna leda till homosexualitet var den egna upplevelsen av homosexuell samvaro. De statliga utredningarna förespråkade därför en generell avkriminalisering av homosexuella handlingar, men ansåg att en högre skyddsålder skulle införas beträffande homosexuella handlingar i jämförelse med de heterosexuella. Även de argument som framfördes i de olika dokumenten, för en generell avkriminalisering var tämligen lika. Bl.a. poängterades att ett frihetsberövande straff eller ett hot om sådant straff inte skulle avhålla en homosexuell person ifrån att företa dessa handlingar. Detta då grundorsaken till detta beteende, personens homosexualitet, inte skulle påverkas av ett straff eller ett straffhot. Ytterligare ett argument som förekom i de statliga utredningarna, tog sin utgångspunkt i ett resonemang om social skada. I utredningarna föreslogs att endast homosexuella handlingar, vilka kunde leda till skada för sin omgivning, skulle vara fortsatt kriminaliserade. Då frivilliga homosexuella handlingar begångna mellan vuxna personer, vilka uppnått en sexuell mognad, inte ansågs medföra någon större fara för social skada, skulle dessa avkriminaliseras. Under perioden 1930-1943 rörde flertalet av Högsta domstolens domar avseende brott mot 18:10, de kriminaliserade gärningarnas påföljd. Detta bl.a. tillföljd av juristernas och läkarnas skilda uppfattning i denna fråga. Beträffande de handlingar som omfattades av rekvisitet ''otukt som mot naturen är'' vid periodens slut, framträder inte några väsentliga skillnader från den tidigare periodens utarbetade praxis. Indikationer på att Högsta domstolen hade tagit intryck av det politiska arbetet med en generell avkriminalisering framkommer vid en jämförelse av Högsta domstolen domar avseende 18:10, och motionen samt de statliga utredningarna vilka behandlade denna fråga. Bl.a. indikerar Högsta domstolens påföljdsval samt straffvärdebedömning en förändrad syn hos Högsta domstolen beträffande frivilliga homosexuella handlingar mellan vuxna personer.}},
author = {{Morales, Christofer}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Den svenska straffrättens syn på homosexuella handlingar mellan män - En rättshistorisk tillbakablick}},
year = {{2005}},
}