Konkurrensklausulers förenlighet med den fria rörligheten för arbetstagare - en arbets- och EG-rättslig studie
(2003)Department of Law
- Abstract
- Av den arbetsrättsliga lojalitetsplikten följer att en arbetstagare under anställningen är bunden av ett konkurrensförbud. Förbudet att konkurrera upphör emellertid i samband med att anställningen avslutas. För det fall en arbetsgivare önskar fortsatt skydd mot konkurrens måste detta regleras avtalsrättsligt genom s k konkurrensklausuler. En konkurrensklausul innebär att den anställde förbjuds att under viss tid efter anställningens upphörande ta anställning hos ett konkurrerande företag eller att själv bedriva med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet. Konkurrensklausuler är således utformade som en negativ förpliktelse, då den förpliktigade hindras att acceptera en ny anställning inom samma bransch. Det finns flera skyddsintressen, mer... (More)
- Av den arbetsrättsliga lojalitetsplikten följer att en arbetstagare under anställningen är bunden av ett konkurrensförbud. Förbudet att konkurrera upphör emellertid i samband med att anställningen avslutas. För det fall en arbetsgivare önskar fortsatt skydd mot konkurrens måste detta regleras avtalsrättsligt genom s k konkurrensklausuler. En konkurrensklausul innebär att den anställde förbjuds att under viss tid efter anställningens upphörande ta anställning hos ett konkurrerande företag eller att själv bedriva med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet. Konkurrensklausuler är således utformade som en negativ förpliktelse, då den förpliktigade hindras att acceptera en ny anställning inom samma bransch. Det finns flera skyddsintressen, mer eller mindre kontroversiella, som brukar ge anledning att stipulera konkurrensförbud. I enlighet med avtalsfriheten och principen om pacta sunt servanda är utgångspunkten att konkurrensklausuler är giltiga. För att motverka missbruk på området har lagstiftaren ansett det nödvändigt att införa regler för att skydda den svagare parten i ett rättsförhållande från otillbörliga förfaranden. I 38 § AvtL återfinns en sådan skyddsregel avseende konkurrensklausuler. Paragrafens syfte är att säkerställa att avtalsfriheten inte missbrukas i de fall konkurrensklausulen innehåller oskäliga villkor. Vid bedömandet av konkurrensklausulers skälighet i anställningsförhållanden intar 1969 års överenskommelse om konkurrensklausuler en särställning. Genom uttalanden dels i förarbeten till 38 § AvtL, dels i AD:s praxis har överenskommelsen erhållit status som officiell rättskälla. Den har härigenom fått normerande verkan långt utöver sitt formella tillämpningsområde. Den för EG-rätten grundläggande principen om fri rörlighet för arbetstagare är av betydelse i detta sammanhang. Från början ansågs den fria rörligheten enligt artikel 39 i RomF enbart utgöra ett diskrimineringsförbud. Genom EG-domstolens praxis har emellertid artikeln fått en vidare innebörd än vad som direkt kan utläsas av stadgandets ordalydelse. Tillämpningen av artikel 39 i RomF förutsätter nämligen inte längre något inslag av nationalitetsgrundad diskriminering. Artikeln utgör i stället förbud mot alla sorters åtgärder som kan tänkas hämma den fria rörligheten. För att gemenskapsrätten över huvud taget skall aktualiseras krävs emellertid att det finns något i den konkreta situationen som utlöser ett inom unionen gränsöverskridande element. Härav följer att konkurrensklausuler i anställningsförhållande vanligtvis inte torde påverkas av den EG-rättsliga principen om fri rörlighet. För det fall gemenskapsrätten är tillämplig kan konkurrensklausuler utgöra ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare. Förbudet mot att vidta hindrande åtgärder är emellertid till skillnad från diskrimineringsförbudet inte absolut, utan undantag härifrån är möjligt. För att undantag skall godtagas krävs att det uppställda hindret dels har ett legitimt syfte som är förenligt med fördraget, dels är berättigat på grund av tvingande skäl med hänsyn till allmänintresset. Därutöver krävs att bestämmelsen är ändamålsenlig och att proportionalitetsprincipen iakttas. Konkurrensklausuler kan följaktligen vara förenliga med gemenskapsrätten även om de i och för sig innebär ett hinder som är förbjudet enligt artikel 39 i RomF. I det s k Flygförar-målet hade AD att ta ställning till om ett avtalsvillkor med samma rättsverkan som en konkurrensklausul var förenligt med den fria rörligheten. Avtalsvillkoret, som ingick i ett kollektivavtal, blev direkt bindande mellan parterna i och med flygförarens enskilda åtagande. AD ansåg mot bakgrund av EG-domstolens praxis att gemenskapsrättens ståndpunkt på det relevanta rättsområdet var så klar att det inte förelåg någon skyldighet för domstolen att inhämta ett förhandsavgörande. Därefter konstaterade AD att en enskild har möjlighet att avtala bort sin rätt till rörelsefrihet. EG-domstolen har dock aldrig tagit ställning till om denna avtalsmöjlighet även tillkommer arbetsmarknadens parter. Vad som däremot framgår av EG-domstolens praxis är att artikel 39 i RomF inte bara omfattar offentliga myndigheters verksamhet. Artikeln är även tillämplig på andra fall av reglering som avser att på ett kollektivt sätt reglera förvärvsarbete. Det återstår därför att se hur EG-domstolen i framtiden kommer att ta ställning till ovan nämnda problematik. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1560306
- author
- Müntzing, Katharina
- supervisor
- organization
- year
- 2003
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Arbetsrätt, EG-rätt
- language
- Swedish
- id
- 1560306
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:26
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:26
@misc{1560306,
abstract = {{Av den arbetsrättsliga lojalitetsplikten följer att en arbetstagare under anställningen är bunden av ett konkurrensförbud. Förbudet att konkurrera upphör emellertid i samband med att anställningen avslutas. För det fall en arbetsgivare önskar fortsatt skydd mot konkurrens måste detta regleras avtalsrättsligt genom s k konkurrensklausuler. En konkurrensklausul innebär att den anställde förbjuds att under viss tid efter anställningens upphörande ta anställning hos ett konkurrerande företag eller att själv bedriva med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet. Konkurrensklausuler är således utformade som en negativ förpliktelse, då den förpliktigade hindras att acceptera en ny anställning inom samma bransch. Det finns flera skyddsintressen, mer eller mindre kontroversiella, som brukar ge anledning att stipulera konkurrensförbud. I enlighet med avtalsfriheten och principen om pacta sunt servanda är utgångspunkten att konkurrensklausuler är giltiga. För att motverka missbruk på området har lagstiftaren ansett det nödvändigt att införa regler för att skydda den svagare parten i ett rättsförhållande från otillbörliga förfaranden. I 38 § AvtL återfinns en sådan skyddsregel avseende konkurrensklausuler. Paragrafens syfte är att säkerställa att avtalsfriheten inte missbrukas i de fall konkurrensklausulen innehåller oskäliga villkor. Vid bedömandet av konkurrensklausulers skälighet i anställningsförhållanden intar 1969 års överenskommelse om konkurrensklausuler en särställning. Genom uttalanden dels i förarbeten till 38 § AvtL, dels i AD:s praxis har överenskommelsen erhållit status som officiell rättskälla. Den har härigenom fått normerande verkan långt utöver sitt formella tillämpningsområde. Den för EG-rätten grundläggande principen om fri rörlighet för arbetstagare är av betydelse i detta sammanhang. Från början ansågs den fria rörligheten enligt artikel 39 i RomF enbart utgöra ett diskrimineringsförbud. Genom EG-domstolens praxis har emellertid artikeln fått en vidare innebörd än vad som direkt kan utläsas av stadgandets ordalydelse. Tillämpningen av artikel 39 i RomF förutsätter nämligen inte längre något inslag av nationalitetsgrundad diskriminering. Artikeln utgör i stället förbud mot alla sorters åtgärder som kan tänkas hämma den fria rörligheten. För att gemenskapsrätten över huvud taget skall aktualiseras krävs emellertid att det finns något i den konkreta situationen som utlöser ett inom unionen gränsöverskridande element. Härav följer att konkurrensklausuler i anställningsförhållande vanligtvis inte torde påverkas av den EG-rättsliga principen om fri rörlighet. För det fall gemenskapsrätten är tillämplig kan konkurrensklausuler utgöra ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare. Förbudet mot att vidta hindrande åtgärder är emellertid till skillnad från diskrimineringsförbudet inte absolut, utan undantag härifrån är möjligt. För att undantag skall godtagas krävs att det uppställda hindret dels har ett legitimt syfte som är förenligt med fördraget, dels är berättigat på grund av tvingande skäl med hänsyn till allmänintresset. Därutöver krävs att bestämmelsen är ändamålsenlig och att proportionalitetsprincipen iakttas. Konkurrensklausuler kan följaktligen vara förenliga med gemenskapsrätten även om de i och för sig innebär ett hinder som är förbjudet enligt artikel 39 i RomF. I det s k Flygförar-målet hade AD att ta ställning till om ett avtalsvillkor med samma rättsverkan som en konkurrensklausul var förenligt med den fria rörligheten. Avtalsvillkoret, som ingick i ett kollektivavtal, blev direkt bindande mellan parterna i och med flygförarens enskilda åtagande. AD ansåg mot bakgrund av EG-domstolens praxis att gemenskapsrättens ståndpunkt på det relevanta rättsområdet var så klar att det inte förelåg någon skyldighet för domstolen att inhämta ett förhandsavgörande. Därefter konstaterade AD att en enskild har möjlighet att avtala bort sin rätt till rörelsefrihet. EG-domstolen har dock aldrig tagit ställning till om denna avtalsmöjlighet även tillkommer arbetsmarknadens parter. Vad som däremot framgår av EG-domstolens praxis är att artikel 39 i RomF inte bara omfattar offentliga myndigheters verksamhet. Artikeln är även tillämplig på andra fall av reglering som avser att på ett kollektivt sätt reglera förvärvsarbete. Det återstår därför att se hur EG-domstolen i framtiden kommer att ta ställning till ovan nämnda problematik.}},
author = {{Müntzing, Katharina}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Konkurrensklausulers förenlighet med den fria rörligheten för arbetstagare - en arbets- och EG-rättslig studie}},
year = {{2003}},
}